Extremt oinspirerande bild – men har ni någon gång provat att ta en selfie medan ni tränar vet ni kanske exakt hur svårt det är? Dessutom – sjukt pinigt att stå och ta kort på sig själv inne på gymmet, så jag brände liksom bara av ett kort.
Hur som helst – gymmet! Tillbaka för första gången sedan Remy föddes. Kroppen är lite mjuk och konstig och all over the place – men skit i det, lite skonsam fin träning som ändå får upp pulsen, vad underbart det var! Vad jag har längtat. Cyklade först en halvtimma och avslutade med lätta vikter och mjuk stretching.
Jag började träna när Rio var tio månader och jag fortfarande kände mig alldeles svag och konstig efter graviditet och amning. Ont hade jag också. Innan det hade jag varit periodare med fokus på off-perioder. Stötvis, så kan man säga att jag tränat. Men nu kände jag verkligen att det behövde göras på riktigt. Så jag bestämde mig för att aldrig acceptera en ursäkt. Aldrig tillåta mig att ”unna” mig att slippa träningen. Och så körde jag i gång. Tränade med PT i början, och fick rutin på att träna tre gånger i veckan. Och efter tre månader behövde jag inte hålla mig till ”inga ursäkter accepteras”-regeln längre, för då hade kroppen vant sig vid detta nya, starkare piggare och ja – gladare – liv och ville för allt i världen inte sluta. Och nu har det gått snart fyra år sedan jag blev en träningsmänniska och jag har inga planer på att någonsin lägga ner. Faktiskt.
Mitt enda beroende är endorfin-kickar. Att lyssna på bra musik och pressa sig så att endorfinet sprutar och lyckan bultar i kroppen. SÅ många knutar som löses då – både de rent fysiska och de mer mentala. Trodde aldrig att jag hade i mig att bli en sån människa. En sån där som ääääälskar att träna. Jag hade fel!
Bra inspiration, det är aldrig för sent att börja träna (jag tänker inte på din ålder utan på läsare som kanske passerat både 40 och 50). Själv dras jag med en förkylning med den enda fördelen att jag kommer vara väldigt sugen på träning igen när det är dags, det kommer kännas som om löparskorna har vilat i en evighet!
Underbart att du är tillbaka! Snart är du igång igen 🙂 Jag gillar att läsa dina träningsinlägg då jag också ääälskar träning. Finns inget som ger mej en sån energi-kick som träning. Den allra bästa egentiden om du frågar mej 🙂
Vad gör du med Remy när du är på gymmet?
Han får vänta i bilen. Närå. Jag låter honom vara med övrig familj förstås.
Så härligt!! Kunde varit jag som skrev det där. Har dock ingen liten bebis men har också haft liiiite för många off perioder. Och fick till slut nog och började träna med PT. Nu är träning en självklarhet 3-5 gånger i veckan och skulle aldrig hoppa över det eller sluta. Lycka till i gymmet!!
Han får vänta i bilen – hahahahaaaa 😀
Jag har gjort samma resa som du, när min tjej, som snart fyller 6, var 10 månader kom jag på mig själv med att undra vem fan barbamamma var och vad i helvete gjorde hon i mina jeans… Jag bestämde mig, jag har slitit men jag har aldrig ångrat mig och aldrig känns ens ett uns längtan att gå tillbaka… Dessutom, som bonus, lärde jag känna ett gäng kvinnor på gymmet som i dag är några av mina bästa vänner så – jag har fått mer resultat än jag kunde önska och drömma om faktiskt 🙂
Men åh vad jag behövde läsa det där. Att man kan gå från slö periodare till nån som tränar av sig själv, utan hot om semestrar och nytt byxmode. Jag VILL vara en träningsmännsika, och har säkert köpt en miljard olika fräcka träningskläder, utrustning och gadgets, men det blir liksom inget mer. Jag är lite för bra på att ”unna” mig att slippa. Jag blir så glad att höra att man som stötvis tränare faktiskt kan bli biten, och biten på riktigt, sådär så kroppen blir glad. Dit vill jag. Kanske ska boka in PT då..
Heja dig! Visst är det underbart när man knäckt koden och ”blivit en träningsmänniska”! För mig har det gått tio år nu. Tio år av regelbunden styrke- och konditionsträning, i ur och skur. Jag bestämde mig efter tredje barnet och nu är det lika naturligt som att borsta tänderna. Love it! Men selfie på gymmet, det har jag inte vågat mig på än … 😉