När våra barn är typ tretton, fjorton kommer de väl hata oss för att de fyller år sist klassen. Men jag tycker att det är rätt härligt att det dyker upp ett mysigt födelsedagsbonanza hemma hos oss mitt i tristaste delarna av oktober och november. Igår lördag fyllde Bonnie fyra år. Och det betyder att jag idag för fyra år sedan var mamma sedan ungefär ett dygn. Då var det främst två saker som chockade mig. För det första; Jag var exakt den samma med bebis som före! Jösses. Alla hade liksom gått på så mycket om att ”aaaaallt förändras när man får barn”. Och jag vill inte att något skulle förändras. Jag gillade mitt liv och mig själv och hade inget som helst intresse av att byta ut det. Samtidigt hade verkligen allt förändrats. Det var den andra chocken. Fast mer på det viset att något väldigt, väldigt stort vackert och snudd på obegripligt adderats till mitt liv, något som var större än jag i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig. Kärleken till det där lilla byltet som låg i min famn då. Pusselbiten vi inte visste att vi saknat. Hon som såg ut exakt som jag föreställt mig att vårt första barn skulle se ut. Och sedan dess har hon vuxit och blivit fyra år. En intelligent, rolig, omtänksam och intensiv liten människa som får mig att skratta, tänka och anstränga mig att vara den bästa jag kan vara – för hennes skull – varje dag. I helgen har vi firat min älskade lilla Bonnie rejält. Hon har sett fram emot att bli fyra sedan i februari så det är klart att vi ville ta i lite. Inte låta den här dagen passera obemärkt för någon.

Mormor och min styvpappa Thomas har varit här och hälsat på. Och morfar och moster, farmor och farmoster och några till var här hela lördagen och uppmärksammade vår lilla stjärna. Och idag gick själva barnkalaset av stapeln. Tack så mycket alla för urbra kalastips. Våra grannar på elva och nio år var här och skötte lekarna med barnen. Jag hade fullt upp med… tårtan. Eller ja. Kladdkakan. Det var vad Bonnie beställt. Jag tog ut den efter lagom tid och när den såg bra ut på ovansidan. Det visade sig att den hade… en stund kvar till fulländning kan man säga. Men det insåg jag när den redan låg som en pöl på tårtfatet och det var alldeles för sent att ställa in den i ugnen igen. Tänkte liksom att det kunde bli gott med nybakt kladdkaka så jag gjorde den i sista sekubd. Barnkalasgänget serverades vad som väl egentligen mest var kladdkakesmet med grädde. Jag sålde in den åtminstone till utseendet sett rätt osmakliga kakan med att ”det ändå alltid är smeten som är godast”. Jaja.

En fruktansvärt duktig aniktsmålartjej kom förbi och fixade helt otroliga konstverk i barnens ansikten. Det var nog kalasets höjdpunkt får man säga. Uppskattades av alla åldrar, från nybliven tvååring till hon som var elva.

Men alltså man blir rätt trött av kalas och att fira (åtta speedade barn, åtta kalastutor, vad som kändes som miljoner ballonger, ja ni hajar). Det känns som tillståndet i min hjärna är ungefär som den kladdkakesmetstårtan. Seg. Uthälld. Fast på ett rätt skönt sätt ändå.

Okej. Här kommer helgens största drama. Rio fick också en present på Bonnies födelsedag, precis som att Bonnie fick en när Rio fyllde år. I Rios paket låg det en fånig lite mus-eller-kanin-eller-vad-det-nu-är, en batteridriven sak som piper runt på golvet. Superkul. Om man är två. På förpackningen stod en varningstext som meddelade att musjävlen inte fick vara i något barns hår. Den texten hade Rio inte läst. Eller så hade hon det men tänkte kanske att ”barn nej, men mammor ser jag inga förbud om”. För plötsligt när jag minst anade det, när jag slagit mig ner för en välförkänt paus i trappan,  provkörde någon det lilla krypet i min kalufs. Ljudet. Ljudet när musens små hjul envist, men något långsammat på grund av motståndet, tuggar sig in i längderna. Hur den inte gick att stänga av utan liksom matade sig inåt, framåt och skapade ett trassel stort som en pingisboll inne i batteridjurets kropp. Hur jag i panik försökte stänga av, men den i stället accelererade. Började backa. Sen framåt. Runt. Spann loss. Den gick på högvarv i håre, musjäveln. Utan vad det verkade minsta chans att någonsin komma loss utan att först behöva klippa av mig åtminstone halva sidan av frisyren. Jaja. Det löste sig till slut. Jag fick musen att börja ”backa” utåt på det som nu blivit en hårboll storlek extra grande. Så att den liksom ”matade ut” sig själv. Åtminstone en bit. Sen kom Per och ryckte loss det sista. Jag skrek. Och tänkte att frisör-Helen får lite att bita nästa gång vi ses.

Upplösningen. Här ser vi hur musfanskapet just är på väg att komma loss. Vi ser även stundens allvar i min mycket sammanbitna min.