[youtubeplay id=”f0xhM1ZD1H4″ size=”medium”]
En sommar när jag var ungefär tio år fick jag följa med en kompis och hennes familj på semester till Frankrike. Vi var borta en vecka eller två och det hela var väldigt spännande. Jag flög till exempel dit själv och mötte upp kompisfamiljen där. Bara en sån sak. Under den här perioden hann vi bland annat se Monaco, bo på ett flådigt hotell med en jättestor pool och vattenrutschkanor (nästan ofattbart häftigt), få kontakt med franska barn i vår ålder (den sötaste hette Nicholas, åh vad jag var kär i honom) och ha urkul och leka med dem fastän vi inte hade mycket till gemensamt språk att använda oss av. Det var en härlig resa och jag växte mycket av att få vara ute så där i världen på lite egna ben. Men. På kvällarna när vi skulle sova saknade jag min mamma något alldeles obeskrivligt. Jag hade fått en liten amulett av henne som hängde i en läderrem runt halsen. Jag höll krampaktigt om den där och bad till gud att tiden skulle gå fort så att jag snart fick träffa mamma igen. Ibland grät jag så att det värkte på insidan, hjälp vad jag längtade efter mamma.
Jag har inte längtat efter någon på det där viset sedan dess. Inte förrän nu i alla fall. Visst har man varit ifrån pojkvänner då och då, ibland flera månader. Men det har aldrig varit jobbigt, snarare lite… skönt. Men. Igår åkte Per med båda barnen till Dalarna. Jag måste jobba i veckan och fick stanna hemma. Jag började längta efter dem redan dagen innan de skulle åka. Tyckte att det kändes lite ledsamt när de skulle gå och lägga sig kvällen innan, ville liksom suga ut det mesta av tiden. Nu låter det som om de ska vara borta ett år, men så är det förstås inte. På fredag är de tillbaka igen. Tre nätter alldeles själv hemma. Hur sjukt är inte det? Jag känner mig som en liten miniplutt när jag ligger ensam i stora sängen som i vanliga fall är överbefolkad med barn, man gosedjur, leksaker, pyjamasar, blöjor och gud vet vad. Och när jag lämnade av dem vid tåget i går var jag tvungen att gå iväg en sväng och torka tårarna. Ville inte att Bonnie skulle se och blir orolig. I bilen hem släppte jag loss det. Lät det bli alldeles blött på kinderna, grät av längtan och separationsångest så att det gjorde ont på insidan, precis om när jag var liten och mamma var långt borta. Larvigt va? Jag menar, tre dagar är ingen evighet. Men ändå. Det känns fel i hela kroppen att inte ha dem nära.
Idag åt jag lunch med Karin. Kunde inte sitta still, inte fokusera och kände en oro flaxa som en stor fågel runt i hela kroppen. Hon diagnosticerade mig och förklarade att det förmodligen var för att barnen är bortresta. Bortom mitt beskydd liksom. Hon har säkert rätt. Vad liten man är utan sina barn. Lika liten som en tioåring på egna ben kan vara.
Samtidigt. Vad skönt det är att inte behöva laga mat till någon. Att ställa skorna i hallen lite som man vill. Lämna handduken på badrumsgolvet. Strunta i att diska. Ska passa på att njuta av det i två dagar till. Sen får de banne mig skynda sig hem.
Lämna ett svar