Bröllop, 40-årsfest och några andra partaj – de närmaste helgerna är fullspäckade med en massa kul. Men. Klädfrågan. Den som alltid dyker upp när det vankas fest av den här kalibern – vad fanken ska man ha på sig? För mig är det, jo faktiskt, halva nöjet att hoppa i någon härlig trasa, piffa till sig, dra på klackarna och sedan efter midnatt någon gång dansa så att sminket ligger knävecken och klackskorna ensamma i något hörn av lokalen.
Men idag har alla de där vad-ska-jag-ha-på-mig-bekymren löst sig som genom ett trollslag! Några sköna alldeles vanliga brudar har kommit på den geniala idén att starta ett showroom och en medlemsklubb där man registrerar sig (Sabina and friends heter det och ligger på Grev Turegatan här i Stockholm), betalar en avgift (hur stor beror på hur mycket kläder man vill låna) och sedan har fritt fram att plocka bland och låna hem skitsnygga designerplagg. Jag tycker att det finns många fördelar med det här systemet, inte minst ur miljösynpunkt. Att dela på plaggen låter ju logiskt, det mesta man äger i klädväg använder man ju – ärligt talat – inte direkt varje dag. Så. Nu kan ni få se mig svassa runt i vackra klänningsskapelser som skulle kostat nånstans nära 10 000-kronorslappen att köpa. Vilken dröm! Vardagssnygga plagg finns också, för dem som har arbeten med höga klädkrav men inte prioriterar att köpa kläder för lönen.
Förresten. Jag var där idag tillsammans med Karin. Och Bonnie och Rio. Vid lunchtid. Man undrar ju om jag inte lärt mig ett endaste dugg de här snart tre åren som jag varit mamma? Ungarna var förstås svintrötta och for runt som skållade troll bland alla tjusiga kläder. Rio hade plötsligt någon obskyr vit gegga längs med hela benet (förmodligen kräks men jag försökte övertyga de vänliga butiksägarinnorna om att det ”bara var välling”. Kräks eller välling – inget av det passar särskilt bra ihop med de glitterstassar som den geggiga bebisen fascinerat ville klappa på. Och innan vi skulle gå frågade jag de vänligt sinnade butiksägarinnorna om jag kunde få byta en blöja lite snabbt på Rio bara. ”Visst!”. Jag körde raskt av den på stående fot, mitt på golvet liksom. Vad jag inte visste var att det innehöll en lite surpris av det smetbajsiga slaget. Så. Bonnie yrde runt som om, jag vet inte vad men typ en höna som fått huvudet avkapat – ni vet att det fortsätter springa då va? Runt, runt, runt. Planlöst. Hysteriskt. Jag stod mitt i detta med Rio och bajsfesten på armen och kände att hade mitt pre-barn-jag sett mig nu hade jag förmodligen gått raka vägen och steriliserat mig. Gjorde ändå mitt bästa för att dölja den väldigt brunkladdiga rumpan. Karin hjälpte mig så gott hon kunde i sina tjusiga jobbkläder. Gud. Jag hoppas innerligt att de gulliga butikstjejerna också har barn och vet att… saker händer. Bajs dyker upp. Det är inte så farligt. Man gör så gott man kan. Man är inte så värst jäkla konstig för att saker inte riktigt går som planerat. Snarare tvärtom. Det är precis så det nästan alltid brukar vara.
Lämna ett svar