Ha – öronsvhooschet är (så gott som) borta! Vågar inte lova att det var öronljusens förtjänst. Jag är inte direkt typen som tror på, eller ens vill tro på, icke-vetenskapliga förklaringar till vare sig det ena eller andra (fast en gång var jag med om en sjukt spännande grej – åh den kan jag berätta om imorron, så får ni dra era övernaturligt-historier. Ja! Vad kul! Imorgon blir övernaturliga torsdagen!). Men svooschet är borta. Så det gjorde ju inte saken värre i alla fall.

Jag är patetiskt nostalgisk när det kommer till min (och barnens med för den delen) garderob. Hittar alltid anledningar att spara… det mesta. Att ge bort till vänner och familj brukar i och för sig vara en lösning. Då får jag på något konstigt vis en känsla av att jag tagit ansvar. Låtit de där jeansen eller den där koftan vandra vidare till ett hem som är tryggt och där jag  vet att de kommer ha det bra. Jaså ni tycker att jag lägger in liiite för mycket personlighet i mina kläder? Att jag behandlar dem som om de vore människor, eller i alla fall hundrar? Mhm. Sa ju att jag är patetisk.

Men ibland lönar det sig att vara patetisk. I morse grävde jag till exempel fram den här vansinnigt coola bomber/baseballsjackshybriden som jag på alldeles egen hand (mycket stolt) broderat in mitt namn på över bröstet. Hade den alltid och till allt för sisådär tio år sedan men känner nog att den kanske aldrig varit snyggare än nu. Den kan ju bli hur cool som helst till korta jeansshorts och ett par nya Nike Air max i vår.  Så. Vad jag tror att jag vill ha sagt är att jag är patetisk men nöjd. Eller nåt.