Palos Verdes var verkligen en otroligt vacker plats som jag absolut tycker att ni kan ta er turen förbi och kolla in om ni på Kalifornien-semester. Vädret var i och för sig rekordkass, med tung dimma och moln som rullade in från havet, och vad som nästan var… ja, kyla faktiskt, i luften. Vilket i och för sig var både omväxlande och uppfriskande. Och dessutom – sådana här steniga stränder gör sig ändå bäst mot en melankoliskt grå himmel. Ja, ni kan ju själva se på bilderna hur fint det var. Vad de däremot inte visar är exakt hur mycket vi har bråkat idag, jag och barnen. Att få en heldag med sina älskade, älskade på en vacker strand är ju förstås en alldeles underbar idé. Men sen händer det ju ibland att somligt inte blir exakt som man tänkt sig. Vissa dagar har man det bara inte i sig att vara en tålmodig, kul och härlig morsa. Och ungarna snappar förstås upp den där… svagheten? – och blir ettriga som galningar och vips är man inne i en skrik-och-tjat-spiral som framåt kvällskvisten slutar med att man kastar sagoboken tvärs över rummet och får ett ursinnesutbrott som gör att man ett tag tror att man eventuellt aldrig kommer sluta vara arg. Varför? Därför att man med största tålamod bett sina små barn att slappna av och lägga sig till rätta, man har sagt att nu tar vi det lugnt och så lyssnar ni på boken men om ni börjar krångla så slutar jag läsa och blir alldeles tyst till ni ligger still igen. Men eftersom ingen verkar har minsta avsikt att lyssna på vad jag säger idag tar krånglandet fart, och värre än någonsin, och här hinner jag förorättat tänka ”era grr-*****-ungar-här-donar-man-och-lagar-mat-och-köper-exakt-den-jävla-balettdräkten-ni-vill-ha-och-vi-är-lediga-och-tillsammans-och-åker-till-havet-säger-vi-säger-ja-visst-kan-ni-få-pannkakor-till-frukost-och-ska-det-då-vara-för-mycket-jävla-begärt-att-ni-GÖRSOMJAGSÄGER!!!!!” – fast forward till den kastade sagoboken.
En sån dag idag alltså. Men imorgon är en annan dag som Christer Björkman skulle sagt. Och Palos verdes var som sagt verkligen en fröjd för ögat.
Från en arg mamma till en annan. Jag blev så sjukt trött på min lilla igår när hon för tusende gången la sej på rygg på golvet och låtsades slå i bakhuvudet (med tillhörande fejkgråt) istället för att lägga sej i sängen och lyssna på saga. Jag tog fram dammsugaren och rev av hela huset istället, med en liten arg och ledsen tjej i släptåg. Sen kom pappan hem och räddade barnet från den irrationella mamman.
Ofantligt vackra bilder iallafall. Och coola jeans; vart kommer dom ifrån?
tur man har ändå att det finns en pappa i de där situationerna. som kommer och räddar barnen från dumma mamman. jag tänker ofta på de ensamstående, hur ofta råkar de typ nästan ha ihjäl (nej alltså jag menar inte på ”riktigt”) de sabla ungarna. när man har en dålig dag. fattar ärligt inte hur man gör när man inte är två.
Usch ja! Jag vet PRECIS vad du menar! Kan man inte bara få liiite tacksamhet tillbaka, men nä… och man blir tokig! Få saker gör mig så irriterad som när läggningen inte fungerar. Men sen räcker det med att de har somnat för att man ska sakna dem!
Tack för världens bästa blogg!
kram
Åh, vet preciiiis! Men så skönt att höra att man inte är ensam. För så känns det ibland när man är mitt uppe i kaoset, att jag är den sämsta mamman med det sämsta tålamodet. Tack för en härlig blogg!
Alla har vi varit där från och till. Skönt att skriva av sig och jag tror (hoppas?) att du har många läsare där ute som vet exakt vad du pratar om och inte på minsta sätt skulle kritisera dig för att bara vara en helt normal mamma. Andas in. Andas ut. Det kommer hända igen men idag kanske är en ”nu-funkar-allt-dag”. Kram på dig.
Ja imorgon är en annan dag :))
Hälsnignar från ett dimmigt Skottland (där jag har en tävling på bloggen idag!)
Oh, the joy of motherhood;)
Men, JA! Det måste vara så att dom känner det på sig. Jisses vad man bråkar vissa dagar…
Åh att det ska bli så där… Men att du skriver om det gör att man känner sig mindre lousy när det händer en själv nästa gång – för händer gör det ju… Fast man älskar dem över allt annat osv…
Alltså, man vet ju nånstans att andra har det så ibland också men vill bara säga att det är FANTASTISKT skönt att få en faktisk beskrivning av känslan av en annan. Hög igenkänningsfaktor! Älskar dina ärliga härliga inlägg kring barnen. Känner ofta igen mig i både ”dåliga mamma-dagar” och ”mina älskade tokroliga småkids”. Tack för fin blogg Cecilia, helt klart en av mina långvariga favoriter.
Been there.. Done that!
Din blogg- älskar’t!
Spot on som vanligt! Jag dör av igenkänningsskratt och jag är så glad, så glad att du är så skönt jäkla ärlig och härlig!!
Så skönt att höra att man inte är helt koko, för så känns det ju efteråt när man fått ett sånt utbrott. Man undrar liksom om man är en sån där crazy morsa som gör att barnen kommer att behöva gå i tetapi när de blir vuxna. Man vill ju så gärna ha ett tålamod av stål. Men med tanke på kommentarerna så är man inte ensam i varje fall…
Så skönt med sånna här inlägg med! 🙂 Man skrattar ju t.om åt situationerna i efterhand…
För det är ju precis så det känns ibland-dagar då man planerat för något lite extra och saker spårar ändå på olika sätt med gnäll 🙂
Du är bäst!
Alltså när du sätter ord på dessa riviga föräldra känslorna är det som ljuv musik! När kommer din bok med alla dina härliga familjetips och såna är små storys?! Den boken skulle jag köpa lätt! Bra mycket häligare och ärligare och varmare än nån utbilad barnteraput eller så!
Tack!
Kramar!
Älskar att du skriver om detta. Ärligt och precis som vardagen ser ut med barn, för det kan vara jävligt jobbigt ibland. Så är det. Man kan tappa fattningen, skrika (fast man inte vill), bli så arg att man inte vet vart man ska ta vägen och samtidigt tänka ”vad har vi gjort för fel, varför beter sig hen på det här sättet?” och ”varför känner inte barnen sig tacksamma över allt dom har och allt dom får?”.
Känner precis igen allt vad du skriver, exakt så. Men inte så många som skriver om det.
Så med andra ord TACK.
Ledsen att er lediga dag inte blev som ni tänkt. Men åh! Ändå precis det jag behövde höra så här ett par timmar efter att jag burit tillbaka en gallskrikande 4-åring till sitt rum klockan 5 efter att jag hade fått både sparkar och slag och skrik i örat och en väckt lillebror på grund av att jag sa att det fortfarande är natt. Och det var den här dagen jag hoppades skulle bli en bättre dag efter veckor av trots och skrik och bråk. Gäller att ta fram sitt sunda förnuft och tänka att jag har ett val. Idag väljer jag att det bara kan bli bättre från här.
Jamen precis såhär. Sen sitter man där med en klump i magen när dom har somnat och måste in och pussa och krama och viska i örat att man älskar dom tills dom nickar och sussar vidare….
Håller med det du skriver och alla kommentarer. Det löser upp klumpen i magen när man inser att man inte är världens sämsta mamma, utan en helt vanlig älskande, kämpande mamma! Tack för det!!
Ja, visst finns det en hel del såna dagar också! Visst är det verkligen som att barn direkt kan känna av att man bara inte orkar vissa dagar… Fast jättefina foton!
(Oh, nu kommer jag att tralla på Imorgon är en annan dag i ett par dagar. Den sätter sig verkligen.)