Är det inte konstigt hur de människor man älskar mest också är de som kan irritera en mer än någon annan. Trots att de bara är små barn och deras ibland irrationella/besvärliga beteende är en naturlig del av både ålder och utveckling.
Jag tänkte på det när jag var i trädgården i söndags. Det var så otroligt skönt att uppslukas av sysslorna. Gräva. Kratta. Bära. Sätta hjärnan på paus och låta kroppen arbeta. Men det tyckte inte Bonnie. Att jag skulle uppslukas av någon gammal trädgård alltså. Hon ville ju ha alldeles extra mycket uppmärksamhet just idag ju. Hon hojtade, pladdrade och snodde runt mig i ett farligt tempo. När jag liksom inte lekte med som hon önskade började hon knuffa mig på rumpan. Hårt. Men på skoj. Jag bet ihop. Sedan tog hon fart och sprang mot mig och smiskade mig på rumpan. Skrattade. Hängde i min tröja. Om och om och om igen smiskade hon mig efter att först ha tagit full fart och knuffat mig. Ja. Ni hör. Hon ville bara att jag skulle sluta vara tråkig och börja titta på hennes konster istället. Och jag blev så provocerad av detta runtknuffande av min kropp att jag med mycket konstlat vänlig röst fick be henne att sluta. Inombords kokade jag. KOKADE!
Och på kvällarna när vi lägger oss jag och Per pratar vi alltid om barnen och skrattar åt allt gulligt och kul de hittat på under dagen. Och varje gång är vi lika förvånade över att den där röda provokationen man kände bara ett par timmar tidigare blivit helt osynlig. Faktum är att man plötsligt inte i sin vildaste fantasi kan förstå hur något så otroligt gulligt som den där nyfikna, intelligenta, pussmunnade lilla pladderapan som säger ”grasyl” istället för glasyr på ett sätt som får hela kroppen att fnissa någonsin kunnat vara det minst lilla påfrestande.
Och det är kanske därför småbarnslivet aldrig blir tråkigt. För man fastnar liksom inte. Det går inte att fastna. Inte så länge barnen charmar och provocerar brallorna av en i samma andetag.
Jag tror det är bra att bli arg på barnen när man ÄR arg. Ilska är inte farligt så länge man inte är hotfull eller aggressiv. Dom behöver lära sig att folk BLIR arga ibland, särskilt om man beter sig jobbigt el dumt. Bl.a. Så dom lär sig handskas med det & lär sig gränser. Men visst – ibland behöver man behärska sig som förälder .
Jo , en sak till, för Bonnies skull kan det ju vara bra att ni blir arga mm – om hon aldrig får veta var andra människors gränser går så kan hon bli odräglig . Fast jag tror väl inte det är ngn risk eg. Men överhuvudtaget tror jag att för snälla och överslätande föräldrar gör sina barn en otjänst i längden .
Anna: Jag tror att du har helt rätt! Man måste våga visa alla känslor i ett hem. Och vi skäller och blir arga på våra barn så att det sjunger om det. Varje dag. Men som tur är är det ju snabbt glömt, det där att man varit osams. Men samtidigt – vissa strider får man försöka svälja. Annars riskerar man att bli en odräglig förälder, och sådana vill man heller inte ha.
Tja, just i detta fall hade det kanske inte gjort något med lite mer än ett vänligt ”sluta”. Att bli knuffad/smiskad vill väl ingen bli, och i det här fallet hade jag nog tyckt att det varit helt okej att ryta ifrån lite.
Vi gör exakt likadant när barnen lagt sig. Känner på PRICKEN igen mig (kanske alla gör). Men barnen är så provocerande/påflugna/röjiga OCH så gulliga/härliga/underbara. Alltsammans på en och samma gång.