Idag pratade jag med en tjej om barn, en tjej som själv inte har barn. En väldigt snäll och trevlig och rar tjej ska understrykas. Hon frågade hur gamla mina kottar var, och när jag berättade att de var två och fyra tittade hon medlidsamt på mig. För att även hon som inte har egna barn har snappat upp det där med hur körigt livet kan vara med två vilda små ungar runt hasorna. Jo visst, höll jag med. Det är lite jobbigt i bland. Men det ger ändå alla dagar hundra gånger mer energi än det tar (okej, inte alla dagar, men de allra, allra flesta). Hur då? Undrade hon. Och jag började tafatt beskriva hur den här morgonen startade. Mörkt och kulet ute. Totalt ofrestande att göra något annat än stanna kvar i sängen hela dagen egentligen. Och just när man ligger där omgärdad av den alldeles för tidiga decembermorgonen och tänker att snart måste man ändå göra det. Gå upp alltså. Då kommer en liten fyraåring tassande över parketten. Hon är varm och len som en skärgårdsklippa en solig sommardag, och hennes blonda lilla page är rufsig. Näsan är pytteliten och står rakt upp, de stora blå ögonen vilar aldrig, är alltid vakna, registrerar allt. Hennes röst är beskäftig, och hon vet exakt hur allt i hela väääärlden funkar. Sin ringa ålder till trots. Men hon funderar också mycket. Väldigt mycket. När hon kryper ner hos mig mellan lakanen vill hon prata om något sorgligt. Och jag anstränger mig för att memorera hela samtalet, för det finns så mycket komiskt, charmigt och ja, energigivande, med att diskutera livet med en människa som just precis börjat sitt, men resonerar som om hon levt i hundra år.
Bonnie: Det finns två ord som är de sorgligaste i världen.
Jag: Jaså? Vilka då?
Bonnie: Forrväll och Ajö.
Jag: Forr..? Ah. Farväl.
Bonnie: Ja. Forrväll. Forrväll, det är när man ska flytta, och aldrig mer flytta hem.
Jag: Aha. Betyder Ajö samma sak eller?
Bonnie: Ajö är ett slags ord… också ett flytt-ord, det är när man ska flytta, och flytta hem nu.
Jag: Hur menar du?
Bonnie: Det får du faktiskt klura ut själv mamma.
Jag: Eh…ha, jaha?
Bonnie: Jag vill se en levande dinosaurie. Men det går inte, för de är döda allihop. Dom har vi sagt forrväll till. Stackars dinosaurier.
Jag: Jaha? Så man säger farväl till någon när den dör kanske?
Bonnie: När man dör blir kroppen ett skelett och man själv flyger upp i luften.
Jag: Det låter häfigt! Eller tycker du att det känns sorgligt?
Bonnie: Ja, för då ses man ju aldrig mer.
Jag: Tänker du mycket på det?
Bonnie: Ja, jag kan aldrig sluta tänka på forrväll. Om man säger forrväll så ses man aldrig igen.
Jag: Men man kommer ju ihåg varandra.
Bonnie: Ja, fast sen när det gått länge, då kommer man inte ihåg hur den som är död såg ut.
Jag: Fast det finns ju kort. Man kan ta kort på varandra.
Bonnie: Det förstås. Men det är inte alla som har en kamera mamma.
Och så fortsätter det så där. Och en stund senare stressar man med overallen och kanske råkar gapa och tappa humöret innan allt är färdigt och man äntligen står utanför dörren. Och så, bara någon timme senare, sitter man och pratar med den där tjejen jag nämnde i början och fattar inte alls hur det kan vara snudd på synd om en i andras ögon för att man har ett par vilda barn på två och fyra. Det enda man kan minnas är det där forrväll-pratet och den där sömnvarma kroppen som är den bästa medicinen mot precis allt som är jobbigt och fel här i världen.
UNDERBART! Vilken lite tänkare hon är 🙂 Precis så är det och jag kan förstå dem som inte har barn för ibland kanske det pratas och fokuseras lite för mycket på alla problem med att vara småbarnsförälder. Varför vågar vi inte prata mer om hur fantastiskt det är? jag tror nämligen att inställningen till småbarnslivet är superviktigt. Fokuserar man på glädjeämnena istället för problemen så vinner man nog mycket. Tack för en underbar blogg!
Bra! Jag har inte heller ungar, och hör mest bekymren från bekanta.
Fler sådana här inlägg, Cecilia!
Min treåring kommer in till mig, säger ”hej lilla mamma!” och kryper ner under täcket hos mig, frågar om han får dela kudde med mig, lägger sig näsa mot näsa, lägger sina armar runt min hals och kramar mig samtidigt som han säger ”jag älstar dig mamma”. Då har jag inga problem här i världen.
Hej Cecilia!
Läst din blogg något år men aldrig kommenterat. Läser på bussen men hinner inte mer än att läsa.
Din text idag gav mig tårar i ögonen och en liten klump i bröstet, fast på ett bra sätt. Tänker på mina egna pluttar, 6 och 3 år, finisarna.
Tack för en kul och varierande blogg!
/Fia
Håller helt med dig om detta! Så fint beskrivet! Just så härligt är det och det uppväger allt!! Har en 6 åring och en 4 åring. Jag tar fram sådana stunder när jag undrar hur jag ska hantera en till mysfis som föds i juni 🙂 Det kommer gå galant just för att man får så himla mycket mer än det kostar på under de jobbiga stunderna 🙂
Kan bara hålla med, det är det finaste i världen, det här med att ha barn!
Älskade fina Bonnie! Tack för att du delar med dig av hennes berättelser! Hon tänker och liknar mycket min Astrid som också fyllde 4 i höst. Det är såå många existensiella frågor, bland annat om skelett, faror och att vara vuxen. Astrid blir lätt orolig emellanåt och låser sig ibland i dessa stora frågor. Älskade små godingar, man vill bara krama och pussa på dem och lova att de inte behöver oroa sig!
Tack igen och ha en fin dag, alla! 🙂
Lilla Bonnie förgyllde min trista gråa morgon!
Tack, tack, tack! Du fick mig att fokusera på det fantastiska med mina små underbaringar, ngt som är lite kämpigt med alltför många sömnlösa nätter… Tack för härlig, ärlig blogg!
Ljuvlig läsning!
Hej Cecilia! Jag har läst din blogg länge, länge. Jag är 27 år och börjar själv längta efter att skaffa barn någon gång. Jag blir ofta så trött på att bilden av att ha barn är så svart eller vit. Antingen så är det en mardrömsbild av dagishämtningar, trotsåldrar och skräckförlossningar, eller så är det rika kändisar som har tid att träna två pass om dagen och handla nya kuddar till sin soffa varje dag, samtidigt som barnen är sötast och snällast i världen. Jag älskar att läsa hur du skriver om dina barn. Så ärligt, och fint. När jag läser dina inlägg blir jag så mycket mindre rädd för allt det jobbiga med att ha barn. Sedan det här med ditt vägval. Jag har nyligen avslutat ett hektiskt arbete och spenderar den här hösten utomlands, där jag inte gör särskilt mycket alls. Det är en lyx, naturligtvis, men fantastiskt nyttigt också. Jag har mått väldigt bra av att göra mig av med min ”jobbidentitet” och bara vara jag ett tag, även om jag också saknar mitt yrke och att åstadkomma något konkret. Och vad du än tar dig för i framtiden så kommer det att gå bra! Kram!
Har två barn i samma ålder. Varje morgon är en kamp med overaller som inte vill tas på, vantar som sitter fel, skorna är fel, inte den tröjan, det är fel, fel, feeeeeeel!!! Och minst ett barn ligger gråtande på golvet. Just då tänker jag att det här är inte kul, inte alls faktiskt. Och så känns det som jag kommer vara arg hela dagen pga av det här. MEN! Så fort vi kommit till dagis och de vinkat hejdå och jag gått fem steg så är allt bra igen. Då har jag glömt hur arg jag var och börjar längta lite efter dem. Så det fiffiga är att man förtränger det jobbiga rätt fort eftersom man älskar dem så OTROLIGT MYCKET. Så är det för mig i alla fall.
Har läst din blogg i 2-3 år nu. Blir alltid inspirerad av dina inlägg. Men de inlägg jag tycker mest om är dem då du skriver om dina fina barn. Du får mig att vilja längta ännu mer efter barn. Det är dock ett tag kvar. Du verkar vara en sådan harmonisk , bra och kärleksfull mamma. Bonnie och Rio verkar vara två trygga individer. Och Bonnie påminner så mycket om mig som liten 🙂 Det är alltid en fröjd att läsa din blogg.
/ Emma
haha! ååå så klokt och fint sagt av Bonnie!! Man har ju f.ö själv varit den där tjejen som sett medlidsamt på de med barn (och t om varit irriterad på kollegors vabbande på jobbet). Det ÄR ju en berg-och-dalbana med barn, no doubt. Men oj vad jag känner mig berikad varenda dag (och då är jag också givetvis dödstrött stundtals och blir en riktig gap-morsa då och då) Tack åter för att du skriver så kul/tänkvärt : )
Goa, fina unge. Här trillar det tårar nerför min kind. Kram på dej, och tack för ett fint inlägg!
Wow, tack för att du delar med dig!
Jag blir helt rörd över att man som fyraåring kan vara så oerhört klok, hon verkar vara en riktig liten filosof din Bonnie. Den här texten förgyllde verkligen min morgon (ja, jag läste imorse men har inte fått tid att kommentera förrän nu).
Men åh, det här var bland det bästa jag läst! SÅ fint beskrivet! Och jag längtar ihjäl mig tills min lilla varma skärgårdsklippa på 2 år blir 4 och berättar om sina funderingar med mig.
Som du kan sätta ord på saker! Så mitt i prick (mina är 1,5 & 5). Det där man ska tänka på och det man minns, vad är väl lite overallkrångel! 😉
Det är härligt att du skriver så fint om dina barn. Det är så trist att lyssna till mångas vardagliga ”slentriangnäll” om livet med barn och hur tacksam jag ska vara över att få egentid efter fem års försök att få barn, åtta misslyckade behandlingar, adoptionskurs och adoptionsutredning. Om allt går vägen blir vi föräldrar om drygt två år, och då ska jag verkligen försöka knipa igen när gnällsuget börjar komma! Minns att du skrev ett klokt inlägg om Klara Zimmermans sommarprat också. Det är precis så det är. Vi vill ha allt det där; overallkrångel, hämtningar och lämningar och filosofiska samtal…
Farväl och adjö kan hon ha fått från när Pippi ska ge sig iväg från Villa Villerkulla och följa med sin pappa. Alla står på bryggan och sjunger; ”Adjö lilla Pippi”. Min 4-åring tycker att det är väldigt sorgligt. De är så söta i den här åldern. Så mycket tankar och funderingar.
Underbart, skrattade högt i bussen!! Men precis så är det, har också två kottar på två och fyra år och känner igen mig i allt du beskriver. Finns inget bättre. I hela världen.
fantastiskt! jag har själv inga barn ännu men din beskrivning gör att jag inte vill vänta en dag till. Fortsätt med dina vardagsbetraktelser, stora som små. Tack!
Du är så så så så fantastisk på att berätta och återge saker. Jag gråter och skrattar samtidigt.
Kram Cecilia
Jag förstår precis hur du menar. Jag kan ibland bli irriterad/sur på folk som liksom automatiskt utgår från att det är kaos och livspussel och skitjobbigt bara för att man har småbarn. Jag vill inte bli tyckt synd om, det är upp till mej att avgöra hur jag upplever småbarnslivet. Tycker överalg att det finns en tendens att man SKA tycka det är skitjobbigt, annars ljuger man, typ. Det du beskiver stämmer så himla bra: att det kan vara sjukt jobbigt ena sekunden och så nästa ljuvligt.
Haha så otroligt söt din dotter är. Båda två för den delen. Älskar när du skriver om deras små världar och påhitt. Du beskriver det så kärleksfullt, bra och roligt! Kram
Åh tänk att kunna återberätta i text som du kan! Så jäkla fint. Och helt och hållet sant! Håller med om varenda ord… Barn är underbara!