Okej. Jag är på semester och har anlitat er läsare som gästbloggare eftersom jag själv inte hinner blogga så mycket (well, hrm, har fullt upp med att sola) den här veckan. Så här skriver Linda, och jag ber er snälla, kloka föräldrar och vänner där ute: Få Linda att känna sig mindre ensam! Så där ska hon inte behöva må, det är min fasta övertygelse.
”LINDA:
Det här med att uttrycka sig är svårt. Man känner så mycket men kan inte få fram orden. Man kan inte få en annan människa att verkligen förstå hur man känner. Jag är inte en person som har välsignats med talets gåva, många av mina vänner har de. De är väldigt bra på att prata, de pratar så mycket att de glömmer bort oss andra men jag kan inte vara arg på dem för de tänker inte på det. De frågar en hur man mår och istället för att svara ”jag mår skit. har inte sovit på snart ett år pågrund av den lilla skitungen till dotter som inte vill sova. har inte sex med maken för han är aldrig hemma utan bara jobbar. jag ser ut och luktar som en jävla lök.” så svarar man ”bra.” För om jag någon gång skulle berätta för folk hur jag verkligen mår så skulle de bli så förvånande att de inte visste hur de skulle svara, hur de skulle göra allt bättre.
Jag vill inte att folk ska veta hur jag mår för jag ser det som en svaghet att alltid klaga inför andra. Jag vet att alla bara är intresserade av sig själva så varför ska jag lägga mina problem på någon som redan har fullt upp med sig själv? Men detta resulterar ju i att jag har allt inom mig. Inte en bra kombo när man är trött. Känner hur jag har blivit deprimerad men inte tillräckligt deprimerad för att få ta massa tabletter eller för att gå och prata med någon. Jag är någonstans mitt i mellan. Sen jag och maken fick barn så har jag förlorat mig själv på vägen. Jag märker verkligen det, för jag vet inte vem jag är längre. Tröttheten av att inte våga erkänna att det här kanske inte var rätt för mig. Tröttheten av att jag inte är en bra mamma eller fru. Men sen tänker man på alla underbara ensamstående mammor som finns därute och jag gråter för att jag inte är lika stark som ni. Jag förstår inte hur ni klarar det, varifrån får ni er ork? Är det bara jag som är slö? Jag gör som Charlotte och Miranda från Sex and the Cityfilmen, jag skålar för er alla ensamstående mammor därute. Ni förtjänar allt. Jag har ju min man som försöker hjälpa till så mkt han kan. Så vad har jag att klaga över? Men jag inser ju oxå att alla måste väl få klaga och om jag inte klarar av att göra det inför mina vänner så får ni därute, ni som inte känner mig , men som nu efter att ha läst den här krönikan, känner mig bättre än någon annan, ni får höra på all min skit. Jag är ledsen men jag vet inte hur jag ska komma upp till ytan igen och jag känner hur jag faller djupare och djupare ner i min självömkan. Och det hemska är att det här är inte jag. Jag vet att jag brukade vara en glad person. Visst, jag lät aldrig folk riktigt lära känna mig, jag höll mig alltid på min kant. Men jag var glad, jag var nöjd med mitt liv. Nu vet jag inte vad jag vill. Jag är lycklig de få gångerna jag kommer ut från huset, får gå och träna eller ta en öl men någon. Men samtidigt så får man det dåliga samvetet av att jag borde vara hemma. Jag borde umgås med min man nu när han äntligen är hemma. Vi borde försöka att ha sex, försöka att hitta tillbaka till varandra ist för att glida längre ifrån varandra. Jag borde vara hemma hos min dotter. Jag borde vara glad när jag är med henne. Närvarande, inte så trött så att jag snart faller ihop. Och den värsta tanken, varför är jag inte nöjd?
Jag har velat gifta mig med den här mannen sen jag träffade honom. Har aldrig känt så med en man förut men den här mannen var rätt. Så vi gifte oss. Sen ville vi ha barn. För barn SKA ju komma efter smekmånaden. Så vi fick barn. Och nu vill jag gå ut och dö lite. För tänk om jag har gjort fel val här i livet. Tänk om jag borde ha satsat på jobbet ist. Inte fått barn när jag var så ung. Inte för att det här var ungt för vad, 50 år sen. Men nu, nu i Stockholm, ses jag mer som en 12 åring som vill skaffa barn och stadga mig, helt fel. Jag har ju hela livet framför mig. Men nu måste jag bita ihop. Jag vet, fy fan vad bitter den här tjejen låter. Bit ihop för fan, tänker ni. Och damer, det är precis det jag gör.
Men ni damer med en andra hälft. En som finns där hemma och hjälper er. Tro inte att jag har glömt er, att jag inte tänker ge även er uppskattning, för så är det inte. Jag är lika imponerad av er. Hur man än vänder och vrider på det så är alla mammor coola och grymma kvinnor. Bara det att våga sätta ett barn till världen är häftigt, att ni vågar! Jag vågade mot bättre vetande känns det oftast som. Klart jag ville ha barn, det blev ju bara inte som man hade tänkt. Det blev så mkt mer, mer än jag trodde att jag klarade av. Och ett tag trodde jag verkligen att jag skulle gå under men det gick. Jag säger inte att jag är cool och lugn nu, jag är fortfarande rädd som fan men jag har börjat känna hopp. Hopp om att jag kommer att klara det, jag kommer att bli en bra mamma. Och det kommer ni oxå.”
Du är inte ensam! Finns fler som känner som du! Men håll ut!!!! Det blir bättre! Men ge dig själv mer egentid, för då blir man en bättre mamma. Om man får träna, träffa sina vänner eller bara vara för sig själv för en stund! Be om hjälp när du känner att du inte pallar mer! Vad du än säger så är du en grym mamma! Men som sagt, håll ut, det blir bättre!
Du är en FANTASTISK mamma redan!
Alla stärkande kramar från mej till dej, lovar att det kommer bli bättre. Och det är helt okej att deppa ner sej, tillåt dej att göra det!
Linda, fina Linda. Jag önskar att jag var din vän för hos mig får man klaga så mycket man vill! Och ofta när man gör det så lättar det lite, kanske får man lite nytt perspektiv.
Jag önskar att du pratar med någon, för du behöver någon att prata med om allt. Nån som kan stötta och lyssna…
Jag tror att det här är precis det du behöver. Att säga som det är. Och kanske också prata med någon du känner att du kan öppna dig för. Du är långt ifrån ensam, det tror jag att du skulle märka om du klagade lite inför nån annan. Det är ok. Ofta tror jag att det som får en att må som sämst är det där påklistrade leendet. Om du fortsätter att bita ihop blir du bitter. Så gör inte det. Klappa dig själv på axeln och beröm dig själv för att du får vardagen att gå ihop. Gå ut och njut av den där ölen, eller träningspasset. Sluta för guds skull upp med att ha dåligt samvete, det hjälper ingen! Du behöver egentid, det tror jag av det jag läser i alla fall. Förhoppningsvis kan du sen njuta mer av din man och din dotter. Och se till att skaffa barnvakt så ni får umgås lite på tu man hand, du och din man.
Kram!
ÅH vad jag känner igen mig i dig. Inte i alla punkter, men det här med att känna sig som någon annan. Att man blivit någon bitterfitta man inte vet var hon kommer ifrån. Jag har liksom glömt bort hur jag ska föra mig socialt, går och är bitter över saker jag inte har eller hur jag är, jag gillar mest att vara tyst, men förut var jag tvärtom! Innan jag skaffade barn. Jag har ingen självkänsla kvar och törs inte testa nya saker.
Jag ångrar inte en sekund att vi fick barn, inte en enda!! MEN ibland tänker jag (liksom dig) om jag gjorde det rätta valet just då och vad hade hänt om inte.. fast vet du vad, man får tänka så. Vi måste stå upp för vad vi känner! Men mår vi dåligt över det så tycker jag det är bäst att vända sig till någon som är utbildad till att lyssna. Kanske känns det bättre då! Jag har själv funderat i dem banorna, många gånger. Men i samma veva som jag tänker att jag ska ringa så känner jag mig så liiiten och skadad, som att jag ska ringa en riktig master-psykolog för att min hjärna är helt mest up. FAST så är ju egentligen inte fallet. Jag vill bara prata med någon som kan få mig att stärka mig själv, höja mitt självförtroende och min självkänsla och räta upp mitt gamla jag. Jag tror att det du känner är likvärdigt med vad jag känner och helt ärligt är det skönt att någon tänker ”likadant”..! Vi fixar det här!
Kram till dig!
Det låter som mitt liv ungefär. Jag gick till BVC:s psykolog när det var som värst. Jätteskönt att få prata om allt, som känns så skamfullt fastän det inte borde vara det.
tårarna började rinna när jag läste ditt inlägg….. skulle inte kunna beskriva det bättre själv. Varför skall man känna så här och det som jag känner/skrämmer mig är att ingen i ens omgivning ser att man mår ”skit” men det är klart att släpper min inte in ngn så får man väl ta det själv….. Lycka till!!
Har du nån som kan ta hand om din dotter så att du kan få sova lite? Får man inte sova så blir man ju galen på riktigt! Har du bra kontakt med din bvc sköterska? Kan du prata med henne om hur du mår? Har du nån föräldragrupp som du är med i? Finns det nån där du kan anförtro dig åt?
När man sätter ord på det man känner brukar det oftast känna lättare.
Det finns ju även olika forum på nätet t.ex http://www.alltforforaldrar.se där man kan prata anonymt med andra föräldrar. Att veta att man inte är ensam är VIKTIGT!
Stor KRAM till dig <3!
Så fantastiskt bra av dig bara att skriva av dig genom det här inlägget. Och jag är säker på att du är en utmärkt, kompetent och kärleksfull mamma! För ett par år sedan kände jag mig nedstämd och maktlös över mitt eget liv och gick då och talade med en terapeut i 1,5 år, det är det absolut lyxigaste och mest stärkande saken som jag har gjort i mitt liv. Jag var inte deprimerad, men behövde få formulera vad jag kände och lite mer förstå varför. Stå på dig, försök att få tid till att göra de saker som du mår bra av, investera i dig själv, och framför allt försök ventilera!. Du kommer att klara det här! Livet är inte slut och du har inte gjort fel val, de finns tid och möjligheter kvar till det mesta som man önskar sig här livet! Varje dag är en ny dag. Kram
Åhhh jösses så jag kan känna igen mig!!
Galen av trötthet och man känner sig som man fått en skål soppa över sig…
Säger som någon annan redan sagt: Du behöver få sova! Finns det någon som kan ta lillskrutten så det blir en natts sömn och kanske lite sex med för den delen… Det är vad du verkar behöva!
Ta en kryssning och låt dig leva livet lite… med eller utan din man… Dansa, äta gott och dricka nåt ännu godare…. Shoppa en god parfym till dig men framför allt…låt dig själv känna dig levande för det är du värd!
Stor bamsekram till dig tjejen <3
Jag har också varit ”inne i dimman” när mina barn varit små. Det är en krävande tid. Man är hemma & ser all ”skit” som ligger överallt och man förväntas hålla ordning. Det ska lagas mat, barnet ska sova, man vill försöka vara social, god fru osv osv. Ja, ni vet säkert vad jag menar.
Jag pratade med en kvinna på BVC när det var som jobbigast. Men det behöver det ju inte vara, utan ngn som man känner förtroende för.
Det viktiga är att få mannen så involverad som möjligt.Ta barnet så du kan få ensamtid. Kan dina/hans föräldrar agera barnvakter, så ni kan hitta på ngt. Kan ju bara vara en lunch på tu man hand.
Det är inte enkelt & få ihop allt, men det går. Jag önskar dig all lycka, för jag vet hur jobbigt det är. Många kramar!!!
Kanske har du inte blivit välsignad med talets gåva, jag känner dig inte, men damn girl- Du kan skriva! Och det du precis har gjort är så otroligt modigt, att skriva detta, att lätta ditt hjärta lite. Dessutom sitter jag här alldeles darrig i kroppen och adrenalinet sprutar för du har precis satt ord på hur jag tänkte (och emellanåt ibland fortfarande tänker) under min dotters första tio månader. Åh, jag vill bara krama om dig och berätta för dig inte bara vilken fantastisk mamma du är, utan vilken fantastisk person du verkar vara! Önskar så att du ska få må bra och vara lycklig å det snaraste. Kanske du ska överväga att få prata med nån i alla fall? Det hjälpte mig. Utan det hade jag nog inte klarat mig.
Finns så mycket mer jag vill säga till dig. Få dig att förstå att du inte är ensam. För man kan och får, känna sig ensam i ett förhållande också. Hoppas jag inte trampar dig på tårna på något sätt, i så fall ber jag om ursäkt.
Sköt om dig!
Genom bvc fick jag kontakt med en psykolog på mödravården och det räddade mig. Jag kände mig också otacksam, ledsen, värdelös, TRÖÖÖÖÖÖTT och trist i största allmänhet.
De tankarna och känslorna du bär på tror jag inte är helt ovanliga, men man pratar inte om det. Jag tycker att du ska hära med bvc om du kan få träffa en psykolog eller kurator. Du vet ju att ditt riktiga jag finns där någonstans och du kanske behöver ngn att prata med som kan hjälpa dig att reda ut det hela.
I samma veva som jag gick hos psykologen började jag äta antidepressiv medicin och även det funkade bra. Nu har jag rimliga krav på mig själv. Jag känner mig inte som världens bästa mamma och jag kan fortfarande vara så trött så att jag inte orkar engagera mig, men det är tusen ggr bättre nu. Jag trivs o känner igen mig själv.
Jag vet ju inte vilken typ av person du är, för vissa kanske det inte funkar att gå till en psykolog, men om det inte känns helt omöjligt så tycker jag att du ska försöka. (Genom mödra- och barnhälsovården är det gratis.)
Och jag vill bara säga att ddet du känner som sagt inte är helt ovanligt. jag är övertygad om att du inte är en dålig mamma, bara trött.
kram på dig!
Jätte bra skrivet och för det första ska du inte be om ursäkt för hur du känner och sluta känna skuld för att du går ut och tar en ÖL eller liknande, din man har lika stor del i att se till att erat samliv fungerar och din dotter har det bra hemma med sin pappa. Och hon får en mamma som är gladare om du tar hand om dig själv.
kan du inte prata med någon av dina vänner så kanske en terapeut även om du tror att du inte mår tillräckligt dåligt (om det nu skulle finnas en sådan gräns).
Men kanske har du NÅGON av dina vänner som du kan välja att prata med? Det är det man har vänner till och ofta kan det hjälpa så mycket att bara få vräka ur sig allt och någon lyssnar även om dom inte kan göra något åt dina problem.
Klart att du är en bra mamma, det hör jag på ditt sätt att skriva. Släpp kraven på dig själv och koncentrera dig på en sak, var mamma först och främst och sedan ta tiden till dig själv också. Har du och maken kärleken så får ni tid för varandra sedan. Kärleken klarar av att gå på sparlåga ett tag, åtminstone tror jag det. Klart man ska bry sig om varandra men något sådant som Bolibompa sex existerar inte och vem fan orkar med fysiska aktiviteter i sänghalmen om man inte få sova ordentligt. Allt tar sin tid och just nu verkar er dotter kräva sin beskärda del och det måste hon väl få göra om hon behöver men då ska du inte behöva ha dåligt samvete över andra saker som du inte orkar och hinner. Klaga på så mycket du vill, det är inte fel att göra det. Jag har två barn som är rätt lätta att ha med att göra, sover bra osv. Jag klagar ändå ibland för att jag kan ändå tycka att det är tufft mellan varven. Styrkekram till dig!
Jag känner oxå igen mig mycket!
Skönt att nån vågar säga det som jag tror MÅNGA tänker och känner. Ska jag va ärlig så är mama-bloggarna så puttenuttiga att man vill kräkas ibland. Allt är så mysigt jämt.
Jag har en son på 8 månader och de tre första månaderna var jätte jobbiga. Sen har det gradvis blivit bättre men jag känner fortfarande ibland (eller ofta) att livet hade varit så mycket enklare om vi inte skaffat barn.
Helt plötsligt saknar jag allt det jag hade blivit ganska mätt på typ resa, äta ute, gå hela dan på stan, sovmorgon, äta frukost i lugn och ro ja listan kan göras lång. Visst kan man göra saker med barn men det blir inte samma sak.
Jag har alltid velat ha barn, många barn, men det var helt ärligt inte som jag tänkte mig. Jag trodde liksom att en bebis finner sig i det mesta och hänger med på det man hittar på. Såg fram emot att vara ”latte mamma”, men oj vad fel jag hade.
Visst gör sömnbristen att man mår sämre men jag tror inte det bara är det. Man saknar att kunna tänka bara på sig själv (hur egoistiskt det än låter).
Jag har en jätte bra mamma grupp som jag kan prata med.
Jag ångrar inte att vi skaffade barn och jag älskar min son men ser fram emot när han blir lite äldre och mer självständig. Inbillar mig att det blir enklare men antar att det då uppstår nya ”problem” 🙂
Stor kram till dig i alla fall!
Min dotter sov inte en enda hel natt på över 1½år . Först när hon blev 2 år började hon sova hela nätter regelbundet, och den där tröttheten som förlamar är fruktansvärd. Man blir deprimerad, sockersugen och tappar sitt vanliga glada jag, men det blir bättre. En väldigt klen tröst att höra idag men jag lovar det blir bättre, så mycket bättre 😉. Och glöm inte att göra sådant som du mår bra av tex träna och träffa vänner du är ingen dålig mamma för att du vill ha egen tid, Tvärtom blir du en gladare mamma av just sådana saker. Ojoj vad förnuftig man låter när man talar om för andra hur de ska göra 😉 Kram
Nu är jag ingen mamma så den biten ska jag inte råda om. Men bra det förtjänar alla att må! Och jag tycker ändå det låter lovande och hoppfullt att du inser ”briserna” och att du inte heller verkar vilja nöja dig med din nuvarande situation. Vissa människor verkar nästan att nöja sig med att må dåligt fast man kan jobba sig till att må bra (tex prata med någon eller liknande som andra föreslagit). Om du följer ditt hjärta (cheesy, sorry) och de andra braiga råden så kommer du må bättre 🙂 Lycka till och kram!!
jag tror jag vet lite hur du känner, min make är ute och jobba – ibland månader i sträck. men vet du vad… det funka ändå och när dagen tar slut, så tung den må ha varit, så är jag lycklig!
och inte tycker jag ska du kräver att räcka till för alla andra, nej – du måste må bra själv FÖRST så du kan göra andra glad.. ditt barn, din make,…
och dom små, dom känner ofta när man inte må bra och därför blir dom osäker och orolig som man ofta känner när det kommer till sömnen. skaffa routiner, dom är det heligaste jag har, mina routiner!
när det kommer till din relation så känner jag igen mig också. man har för mycket förväntningar, när man är ifrån varandra mycket då MÅSTE man ha det bra, vara på bra humör, göra någonting roligt, ha sex etc. Men du… när man lägga när alla krav till sig själv och förväntningar till den annan så kommer det av sig själv igen. jag lovar, been there – done that!
du måste våga ta hjälp, våga prata och försöka vara du igen – med allt det innebär. vi människor är som magneter tycker jag, det man utstrålar det få man tillbaka. och att slösa tid med att tänka på hur skit man må gör det inte bättre. säg att du må skit, punkt. så är det då och nästa dag är det bättre. och du ska se att folk som bryr sig kan berätta att det är precis likadan för dom med ibland. du är inte ensam… aldrig. stå på dig själv och kör hård – det kommer bli bra igen!
och du… din dotter kommer att växa upp. snabbare än du kanske önskar – och sover kan vi när vi är gamla eller hur.
kram till dig!
Det är så typiskt att vi mammor ska gå runt och ha dåligt samvete för att vi inte får livet att gå ihop. Krävande barn (och särskillt dom som inte sover) gör att man lätt tappar bort vem man är, särskilt om den där egentiden fattas. Det dåliga samvetet över ostädat hus och otvättade kläder och tålamodet som tryter (tröttheten)… vilket leder till mer dåligt samvete eftersom man mårker att det går ut över barnet. Och så vill man ju inte klaga. Kanske finns inte familj som kan hjälpa till och plocka upp en när man behöver det som mest. Med detta vill jag säga att vi är fler som känner igen oss i vad du går igenom. Det du behöver är egentid utan dåligt samvete (efter att ha kommit tillbaka till jobbet efter ett år hemma kan jag säga att det tär mer att gå hemma särskillt om man är den som får ta de tuffa nätterna så mannen din kan gott hjälpa till mer när han är hemma även om han är trött efter jobbet), mer sömn (åk iväg och sov ostört ibland om du kan) och be om hjälp av familj om de har möjlighet så du kan ge dig iväg då och då.
Å! Det är/var samma här!
Sonen 2,5 sover har precis börjat sova relativt bra på nätterna. Har börjat orka trotsa min egen trötthet för sex. Äntligen börjar alla extrakilon lätta en aning på sig. Jag orkar sminka mig, jag orkar shoppa (nätshoppa) kläder.
Det börjar bli bättre!! Så håll ut, det kan i stort sett bara bli bättre. Men fy f*n va tungt det var och va rädd jag var!
LYCKA TILL *krama om*
Klart du blir – ÄR – en bra mamma! ibland känns det bottenlöst, men det är det inte:-)
Att berövas sin sömn är en av de grymmaste tortyrmetoderna som finns, det förändrar ens personlighet. Även om det är en go unge som utövar den. Konkret hjälp behövs!! Klart du får ha nån att prata med! BVC-psykologen kan detta, och familjerådgivarna. Kan ni, så ta hjälp av familj/släkt, kan någon ta en natt, om så bara nån gång ibland, så att du kan få sova oavbrutet 8-10 timmar nån gång, skulle det sannolikt göra en värld av skillnad! kram på dig, det blir bättre!
Förresten, hör av dig till Cecilia om några månader igen och berätta hur du har det, vi tänker på dig, Och jag håller med andra kommentarer här, du är en begåvad skribent!
Visst låter det som en klyscha, men det blir bättre! Kanske inte nu, kanske inte nästa månad, men sen. Den första tiden med min dotter kände jag bara ”jaha, var det här allt”? Men efter hand blev det bättre, och bättre.
Våga be människor i din omgivning om hjälp! Det är svårt, men det kan göra hela skillnaden. Lycka till med allt, kram på dig!
Jag reagerade starkt när jag läste ”jag är inte tillräckligt deprimerad för att ta tabletter eller gå och prata med någon”. Hur definierar man ”tillräckligt”? Vem bestämmer var gränsen går? Ska man vänta tills man är djupt deprimerad och totalt handlingsförlamad så är vägen upp igen desto längre…
Du är värd att bli lyssnad på. Jag tycker du ska unna dig själv att öppna dig för någon, en vän eller någon proffesionell.
Jag håller tummarna för dig, och säger grattis till ditt modiga och fina inlägg!
Tvärtom emot vad många som kommenterat skrivit så vill jag uppmana dig att INTE hålla ut! Det är dags för förändring! Din man kan vara föräldraledig så att du får gå tillbaka till jobbet och hitta tillbaka till dig själv och din identitet. Det finns inget som säger att du inte kan ha både barn och karriär – det som krävs är ett visst mått av jämställdhet. Turas om att ta dottern på natten så att ni får i alla fall en hel natts sömn per vecka. Oavsett hur mycket man älskar sitt barn så är inte hemmalivet rätt för alla – och det är helt ok. Jag tänker på dig och önskar dig en ljus framtid!
Släpp kraven! Så många måsten och borden i din text att jag nästan blir trött, inte konstigt att du är sliten. Att få barn är en så stor förändring i ens liv och jag tror att det är ytterst få som orkar med att leva precis som innan.
Våga ta plats, både hemma och bland vännerna. Tror att du efter detta kommer få en vändning i ditt liv som kommer bli till det bättre. Det är tufft att bli mamma, specielt första året, du vet väl att man använder metoder med att avbryta sömn som tortyrmedel…
Känner så väl igen mig i kravbilden och ångesten över att alla andra orkar så varför gör inte jag det. Jag har kommit så långt att jag faktiskt har gått i terapi. Det var gudomligt! Att faktiskt öppna munnen och prata om mig själv. Efter det så tog jag steget och berättade även för min familj och mina vänner och det kändes så himla skönt. Det var som om hela världens tyngd föll av mina axlar.
Så mitt råd till dig är att våga prata om hur du mår. Ha inte dåligt samvete för att du är trött och ha inte dåligt samvete över att du ibland behöver lite egen tid. Det behöver vi alla och speciellt skulle jag tro att nyblivna föräldrar behöver det. Både från barnet och från varandra ibland.
Vi hade också jobbigt med närhet när barnen var mindre. Nu när de är i skolålder så finns det helt plötsligt en helt annan tid för oss vuxna att vara med varandra. Det gäller att hitta små glimtar på vägen. Kan vara så enkelt att bara få somna i hans knä framför TV:n eller att ta en promenad med vagnen i skogen och faktiskt prata med varandra, hålla handen och krama om.
Stor kram
Helena
Jag blir upprörd när jag läsare ”inte tillräckligt deprimerad för …” MEN kräv din rätt! Känner du dig deprimerad så ska du ha vård med samtal och medicin och allt som krävs. Obehandlad depression blir ju bara värre. Nu tycker jag att du ska ordna med samtalsterapi till att börja med.
Sen släpp på kraven! Är du trött så ordna att du får par nätter sömn. Din man får ta det eller någon annan. Det handlar ju om par nätter och barnet mår inte dåligt av det på något sätt.
Viktigt att du pratar med din man och dina närmaste(familj och vänner) de får kliva in och hjälpa dig under tiden. Jag vet vad jag pratar om. Jag käkade piller i 1,5 år och fick samtal till det. DÅ trodde jag inte att det fanns hopp om att jag någonsin ska känna glädje över någonting. Nu är jag hur glad som helst, jobbar och njuter av det mesta. Det tog mig 3 år men jag har lärt mig för livet!
Titta inte för mycket på hur andra mammor gör… lita på dig själv. Sund förnuft räcker långt. Omge dig av ärliga kvinnor som inte förskönar mammarollen. Jag menar det är ett under att man överlever de första barnåren, med så lite sömn och nya utmaningar 24/7.
Ta hand om dig och jag vet att du kommer fixa det!
Hej vännen, ja vi känner ju inte varandra egentligen, men jag vet hur du känner dig just nu.
Jag har ganska nyligen erkänt för min sambo och för mina närmaste att jag mår typ som du. På 1,5 års kontrollen tog jag mod till mig och sa att sonen mår utmärkt men att jag som mamma inte mår så bra. Gråten kom direkt och nu väntar jag på att få träffa en betendevetare/psykolog. Bara det känns som en lättnad.
Jag är också en person som biter ihop, alldeles för ofta. Jag avskyr att beklaga mig och vara en svag individ. Men jag har kommit till insikten att man är j-vligt stark när man kan vara öppen med hur man mår och känner.
Min största vändning för att hitta mig själv igen kom när jag började jobba igen. Om ni inte har sökt förskoleplats så se till att göra det. Du ska också veta att man kan vara hemma med föräldrapenning men ha barnet på förskola 15 timmar i veckan. Det fungerar om man plockar ut minst 5 dagar i veckan med ersättning. De dagar barnet är på förskolan kan man ta ut lägstanivådagar(lägstanivådagar får man ta ut när barnet är på förskola eftersom det är så låg ersättning) Så hade jag det i några månader innan jag började jobba igen och då fick jag lite fritid och möjlighet att träna och sova igen 🙂
Sen ska du veta att livet är ett pussel i början. Vårt sexliv är också mer eller mindre obefintligt, men vi försöker att en gång i månaden ha barnvakt två nätter så att vi kan vara tillsammans och bara vara. Ibland hittar vi på nåt ”speciellt” och går ut och äter eller åker iväg någonstans och andra gånger ligger vi bara på soffan. Vi har ingen familj i den stad där vi bor så därför kan vi inte få stöd under veckorna. Jag har däremot börjat höra mig för bland vänner och bekanta om de känner någon tonårstjej/kille som kan sitta barnvakt ibland på kvällarna om man vill ta sig iväg och träna eller så.
Jag säger bara en sak. Du är på alla sätt och vis en underbar mamma, det är jag säker på!!!! Bara genom att dela med dig av ditt inlägg har du bevisat det.
Ta hand om dig – jag lovar att det vänder!
Åh, jag känner också igen mig i texten! Det var ett tungt första år, sen blev det bättre och nu är det bra känns det som när lillan fyllt 3 år. Men hon sover fortfarande inte på nätterna. Inte lika illa som det var, men att springa upp 3-4 gånger per natt innan man ska upp och jobba är ju lite slitsamt. Dessutom är jag en person som helst har en liten distans till andra personer, men lillan vill så klart vara nära, nära, nära. En hel dags spenderande av att försöka få henne att vara lite själv blir ju liksom varken hon eller jag glad av. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur folk kunde välja att skaffa syskon!
Men nu väntar jag nummer två (vi kom på att vi ju ville ha fler barn 🙂 ), och min största oro är ju att det ska bli lika igen.
Men jag vet ju att det kommer att bli bra till slut (sen har jag ju blivit tryggare i mammarollen också, nu vet jag att jag är en bra mamma. Bara att se på min underbara argbigga till 3 åring 🙂 ). Och den här gången vill jag dela upp föräldraledigheten mer, när jag började jobba och vi delade mer på ansvaret så blev det en otrolig skillnad. Så skönt att få komma iväg och vara JAG på jobbet. Sitta och dricka kaffe i lugn och ro framför datorn, och framför allt, en timmes lunchrast när man fick göra vad man ville! Äta i lugn o ro! Wiho!
Hoppas allt löser sig för dig. Verkligen!
Hej Linda,
Jag känner så väl igen dig i det du skriver är mammaledig med mitt andra barn….håller på att gå under. Jag älskade att vara hemma med min första men nu…
Men jag vet att med största sanolikhet kommer allt bli bättre när han börjar förskolan. Man behöver vara någonting mer än bara mamma för att vara just en bra mamma. Och du , du är en underbar mamma, det läser jag mellan raderna! GLÖM ALDRIG DET! Ps, har heller inte sex med maken orkar liksom inte och var är sexlusten iinte här ialla fall! KRAM ta hand om dig och du prata med dina vänner de vill veta hur du mår!!!
Vill liksom många andra applådera dig för ditt mod att öppna dig & ditt fina sätt att skriva. Du har fått så många kloka råd redan om hur du ska ta itu med sömnbrist och obefintligt sexliv så det ger jag inget mer. Däremot..varför inte starta en blogg här på Mama!? Du har ju en jättebra titel på bloggen redan (Jag ska bara gå och dö litet) och som en annan kommentator skrev så finns det redan överskott på alla mysiga, lyckliga, ”allt är så underbart”-bloggar här. Jag tror en blogg där nån med inte riktigt lika lycklig vardag utan snarare normal som många kan känna igen sig i skulle vara ett högst välkommet tillskott. Och så får du skriva av dig, det är ren terapi det med.
Läste ditt inlägg, ville skriva något, såg alla kommentarer och struntade i det. En timme senare har jag inte slutat tänka på dig och loggar nu in igen. GÅ TILL NÅGON OCH PRATA. ENSAM ÄR INTE STARK. Jag vet många som resonerar som du, har själv gjort det ( och gör det fortfarande ibland ). Man tror att ingen är intresserad, att man ska framstå som gnällig, osv. Men vet du vad: De som tycker att du är gnällig för att du vågar prata om hur du mår är inga vänner ändå. På bvc kan du få prata med psykologer som är väldigt vana vid just din typ av problematik dessutom. Du är INTE psykiskt instabil för att du pratar med en psykolog eller terapeut. Du har bara modet att våga ta tag i ditt problem. Jag hoppas att allt löser sig för dig av hela mitt hjärta för livet är ,trots allt, underbart och värt att uppleva, inte bara ta sig igenom! Ha en fin sommar!!
Ta hjälp!
Här sitter en tvåbarns-mamma som åkt på både allvarliga infektioner och depressioner efter båda förlossningarna. Jag berättade inte heller om hur jag mådde, skämdes att jag inte bara var lycklig, som man ”ska” vara. Berättade inte ens för min man, vilket höll på sluta i skilsmässa. Men någonstans där vände det för mig, jag insåg att jag och vi behövde hjälp, vi tog hjälp av familjerådgivningen, det räddade nog vårt förhållande, vi fick båda komma till tals och pratade lyssnade för första gången på länge.
Saker blev bättre, jag började medicinera, det gick hyfsat, men inte tillräckligt så jag fick ny, starkare,medicin, högre dos, ännu högre dos, vi tycket det hjälpte, men tydligen inte alls så bra som det borde. Jag blev sämre och sämre, berättade såklart inte hela sanningen för någon, skämdes, till sista blev jag så dålig, fysiskt och mentalt att jag knappt sov på ett halvår = katastrof, i form av överdos. Jag hade, skriver hade för jag börjar tro lite mer på mig själv nu, NOLL tro på mig själv som mamma, fru och människa. Världen var en bättre plats utan mig, speciellt för mina pojkar. Jag hade så fel!
Jag ville bara dela detta med dig för att säga att det finns hopp! Man kan må nästan hur dåligt som helst, känna enorm skuld och ångest, sova minimalt, men ändå komma tillbaka! Mest troligt inte som den man var innan (det är ju annorlunda nu), men ändå som sig själv, man kan hitta tillbaka till sig själv igen fast i annan, bättre, starkare form, om än lite skakig och darrande men ändå, sig själv!
Jag VET att du är en bra mamma och fru, annars hade du inte ens funderat över om du är det. Jag TROR på dig! Du har tagit första steget här, du kan och vågar ta nästa, berätta, var ärlig, ta hjälp.
Mina allra varmaste lyckönskningar och massor av KRAMAR!
du har fått mängder med kommentarer redan
att du överhuvudtaget skriver som du gör är helt grymt! jag är övertygad om att många mammor har liknande känslor. inte många mammor vågar erkänna att det inte är helt enkelt att vara mamma, fru/sambo, städerska, kock m.m samtidigt.
så även jag bugar.
Jag har verkligen ingen som helst erfarenhet av det här med barn och så men jag har en bästa vän (19 år) som i tre år har mått väldigt dåligt, och då menar jag väldigt dåligt. Hon är diagnostiserad med en version av ångest och har nu precis börjat äta antidepressiva. Grejen med min vän som är så fantastisk är att hon nu inte har några som helst problem att tala om detta. Hon är helt öppen med att hon går hos en psykolog och att hon äter antidepressiva. När hon säger det blir många lite deffensiva men det finurliga är att väldigt många blir intresserade och känner igen sig. Det är väldigt många som mår dåligt eller har mått dåligt bara man öppnar upp sig. Det visade sig att tre av hennes klasskompisar också mått väldigt dåligt och nu är de ett stöd för varandra.
SÅ min uppmaning är alltså att fortsätta berätta, det finns människor i din närhet som känner igen sig, garanterat.
Men in med ungen på dagis och börja jobba! Se till att din man tar nattvaket lite oftare så att du får sova ut ordenligt emellanåt. Här i England har man bara runt 6 månader i barnledighet. Jag tycker att det är alldeles lagom. Och jag kände likadant tills jag började jobba igen. Jag lovar att det blir bättre! 🙂
Har inte läst igenom alla kommentarer… men jag vill bara säga att du borde prata med någon. Det är inte så jobbigt att ta det första steget, gå till BVC och berätta hur du mår. Det finns hjälp på vårdcentralen att få, och det behöver inte ruinera dig. Ibland kan kostnaden vara en initial barriär annars. Det går att kombinera mammalivet, familjelivet, jaglivet och karriären. Det gäller bara att komma på rätt köl igen och hitta balansen.
Jag tror inte du tagit fel beslut med att skaffa barn! Krama om din dotter och tänk att hon är en en fantastisk dimension till ditt liv, det gäller bara att du hittar tillbaka till den andra dimensionen, dig själv.
Lycka till!
/Jessica
Du har redan fått så många kloka kommentarer. ”Allt” är redan sagt, jag instämmer. Och så vill jag personligen också tillägga, som någon föreslog, att du skapar en blogg här på Mama. Du skriver sk-itbra och, som också redan påtalat, din rubrik här är klockren för bloggen.
🙂
Lycka till!
Kram Rosita, som bloggar på Mama
Jag tror du är en bra bit på väg bara genom att våga öppna dig så här. Visst du känner inte oss som får läsa det här, men det är ändå modigt och starkt av dig och främst visar det på att du vill något annat! Och den viljan är det som krävs för att ta sig upp igen.
Du är precis den mamma ditt barn ska ha och gör det garanterat efter bästa förmåga. Att orken inte finns där och att tröttheten ligger som en dimma över vardagen har inget att göra med kärleken till ditt barn. Däremot är din kamp igenom det det största beviset på din kärlek.
Jag säger som MammaMini: Jag TROR på dig!
Finafina starka du, så modigt sagt! Det vänder för dig, allt till det bättre! Våga ta steget och prata! Kram Katarina
Vet precis hur du kanner for jag kanner mig tyvarr likadan…Vill bara ga och do litegrann varje dag nar allt ar samma samma samma, samma trots utbrott varje dag, samma gnall, allt gar bara runt runt runt… Tycker det ar helt otroligt att manga mammor sager att ’barn har gjort mig till en battre manniska’, jag blir sa avundsjuk, for sa har jag aldrig kant det, det ar sa jag vill kanna, men jag har inte den formagan! Jag kanner inte igen mig alls; jag har blivit mer irriterad, mer trott, har mindre talamod, kanner knappt gladje over nanting langre, bar med mig mer saker inombords (traffar inga vanner langre) Men jag kampar pa varje dag, forsoker vara glada mamman och hittar pa saker med barnen, jag kampar emot djavulen inom mig som vill forstora.
Hej alla som kommenterat mitt inlägg!
Jag vill tacka så otroligt mkt för att ni har skrivit, stöttat och varit positiva, trodde aldrig att jag skulle få så många kommentarer.
Nu var det ett rätt bra tag sedan som jag skrev den där krönikan och mkt har hänt sen dess så jag gjorde som ni sa och startade en blogg här på mama, så ni som är intresserade så kommer jag att skriva på: http://blogg.mama.nu/lovelyl/
Ni är underbara!!
Linda
[…] krönika som jag skrev för ett rätt så bra tag sedan publicerades på Cecilia Blankens blogg igår och där kommenterade flera att jag borde börja blogga, för att få ur mig allt och jag tänkte […]