Jag fick det här mailet från en läsare. Det bränner som en liten kniv i hjärtat när jag tänker på henne eftersom jag själv har två barn som jag älskar så ofattbart mycket och det gör liksom att jag vet så jävla väl vad jag hade kunnat förlora. Men också för att jag har en kompis som jag tycker så mycket om och som varit med om samma sak. När hon gifte sig för tre år sedan var den lilla bebisen som föddes men inte levde med, så närvarande i allas tankar och i hjärtat hos bruden och brudgummen. Och kärleken till honom var lika stark som den jag kände för min första dotter som då var 1 och ett halvt år. Och allt det där var bland det vackraste och det sorgligaste jag varit med om någonsin.
Så här skriver hon, läsaren, och ni som har kloka ord att dela med er av, gör gärna det:
”För tre månader sen låg jag på kvinnokliniken och fick 15 tabletter, allt för att avsluta den graviditet jag burit på i 22 veckor. Vår bebis var svårt sjuk och det var det enda alternativet om vi inte ville vänta och låta honom födas för att leva en dag, vecka, månad, kanske ett år med sitt trasiga inre.
Jag har levt ett spännande liv, bra jobb, fina vänner, roliga resor, många äventyr och en härlig familj. Den man jag levde med ett långt tag visade sig inte ha nog trots att han hade allt och lite till. En dag när jag var på konferens ringde han och frågade när jag skulle komma hem, det var egentligen en kontroll för att säkert kunna planera en date med den kollega han en månad tidigare inlett en affär med.
Mitt i livet, i ett hus i förorten och i smyg redan läsandes mama bloggar rasade tillvaron och mitt liv efter 30 övergick till surfande i vänners ”back-up” lägenheter (de där man behåller när man flyttar ihop) och således började livet om lite.
Så träffade jag honom, herre gud, jag hade kunnat vänta 100 år till, bara det var just han som kom in i mitt liv. Första gången jag såg honom slog hjärtat volter och jag får fortfarande gåshud av välbehag när han pussar mig innan han går till jobbet. Han är världens finaste människa, omtänksam, söt, prestigelös och helt underbart ödmjuk. Man blir inte yngre så första året flyttade vi ihop i en fin stor bostad.
Med tiden mot oss så vet man aldrig det där med barn, det kan ta lång tid sa jag och så blev vi gravida på första försöket! Tre månader av illamående, soffliggande och oro för missfall. När vi äntligen kommit förbi magiska v.12 började sakta men säkert oron lägga sig. Jag jämförde mage med prinsessan Kate, vi skulle föda samma månad tillsammans med några av mina närmsta vänner.
Det kändes för bra för att vara sant, underbar kille och en bebis på väg. Det var det.
Allt började når vi gick på rutinultraljud. Barnmorskan trodde att bebisen låg fel, jag fick hoppa, dricka vatten, komma tillbaka senare. En vecka senare var vi på specialistavdelningen för fosterdiagnostik och fick beskedet att vi måste göra det hemska valet att avbryta vår graviditet eller chansa på att föda ett mycket, mycket sjukt barn. Vi gjorde tre parallella undersökningar hos tre olika läkare men alla hade samma dåliga nyheter att ge. Många tårar senare fattade vi det ofattbara beslutet att det var bäst att avbryta graviditeten. Så sent i graviditeten måste beslutet beviljas av socialstyrelsen så en vecka gick jag med en sparkande bebis i magen medveten om att det skulle ta slut alldeles för tidigt.
Så en måndag i mars åkte vi till Karolinska sjukhuset och svalde det fördömda pillret, gick hem och väntade. På onsdagen packade vi väskan och åkte tillbaka. Under 16 timmar åt jag 15 cytotec tabletter och vid midnatt föddes han, så hel och fin på utsidan, så trasig inombords. Vi satt med honom en stund på natten men var tillslut tvungna att vila efter dagens påfrestningar och alla mediciner de proppat mig full med. På morgonen kom han in till oss igen så fin och prefekt, otroligt liten. Vi tittade, kramade, pussade och grät. Efter tre timmar lämnade vi honom, det värsta jag någonsin gjort.
Hemma igen rensade vi vårt liv från vårt kommande föräldraskap, isolerade oss från omgivningen och sörjde det som inte fick bli. Med tiden kom oron att fokuseras på min kropp som inte ville återhämta sig från vår lilla förlossning. Inte nog med att vi förlorade barnet, min kropp rasade i processen.
För två veckor sen kom han så äntligen till vår minneslund, mina vänner går på ultraljud och föräldrakurs, vi går till kyrkogården.
Vi lever på hoppet att det var en engångsföreteelse och att vi någon gång kommer att få ett friskt barn. Blir det inte så, då bearbetar vi tanken att livet kan vara fint även om man inte lyckas bli förälder, vi har ju i alla fall varandra.”
Lämna ett svar