I natt sov jag sju timmar i sträck. Sju timmar, tänker ni, är väl inte så där apmycket. Och det är det ju inte (även om det inte är illa alls (och nu får ni som är 23 och barnlösa panik och tänker ve och fasa, ska man alltså behöva komma till en punkt där sju timmars nattsömn är mycket, och ja, det ska man. Om man planerar att skaffa småbarn) men det där sträck som är grejen. För i natt sov de av någon anledning kvar i sina sängar, och jag vaknade av mig själv klockan sex och var pigg och glad.
Bonnie har alltid kommit traskande till oss på natten. Jag var själv en sån där som lallade över till mammas säng tills jag typ var sexton och flyttade hemifrån, så jag förstår verkligen behovet. Eller längtan. Att man vaknar, känner sig lite vilsen och vill vara nära någon. Men den senaste tiden har Rio, som alltid sovit mer som sin pappa – som en stock, tolv timmar på raken utan att blinka – också börjat komma knallande. Så då vaknar man först när den ena kommer, och sen när den andra dyker upp. Jag säger man, men menar egentligen mest jag. Per är som sagt en stocksovare, och jag är typen som ofta har svårt att somna om när jag vaknar på natten. Så då ligger man i mitten, mellan barn ett och barn två (ligger de bredvid varandra flyger de på och trasslar in sin i varandra i stället, så det funkar inte riktigt), och har en uppskattningsvis 15 centimeter bred remsa att sprida ut mig över. Bonnie och Rio däremot känner sig genast vid ankomst enormt hemmastadda och fäller ut sig som två små rara fälgkors. Och så går minuterna och jag försöker göra det så bekvämt som möjligt på min lilla rand medan de två fälgkorsen turas om att typ mula mig i ansiktet med sin blöja respektive gräva som en spårhund med fötter och händer mellan mina lår, där hon av någon anledning vill ha sina kroppsdelar. Och allt jag kan tänka på medan all denna galenskap händer är Gry Forssell. Gry Forssells säng. Jag hallucinerar och fantiserar om Gry Forsells säng. Som hon har berättat är två stycken 120-sängar med en specialsydd 240-centimeters bäddmadrass över. Så att både föräldrar och nattvandrade kan sova gott tillsammans. Vilken jävla dröm. Gud vad jag vill ha en sån säng. En säng som täcker hela sovrummet, och massor av täcken och kuddar på den. Så kan de hålla på och sno runt och klättra omkring bäst de vill sen. Och jag ska ligga på säkert… 50 centimeter och bara ta plats.
Hahahha… oj vad man har förträngt den tiden. Numera delar maken och jag på en 120 säng och tycker vi har gott om plats. Det är nog ganska sant att vi har gott om plats eftersom vi oftast gosar ihop oss <3
Känner igen det. Vi hade en nittiosäng intill våran säng ganska länge. Funkar jättebra. Nu har vi en madrass nedanför vår säng, nära så en liten (8åring) kan känna närheten när det behövs men ändå sover alla i en egen säng.
Köp en 90-säng och ställ intill era. Då slipper du specialbeställa bäddmadrass och du får en ÄNNU bredare säng än Gry! 🙂
Hahahahaha, extremt hög igenkänning!! Åh du räddade min natt, vad jag har fnissat här i sängen! För se här har jag liksom inte kommit till ro och somnat ordentligt ens än, för här är fullt nattschjå och magsyran bara sprutar eftersom jag inte får sooova! Men nu är jag glad i alla fall!! Tack!!
Man känner igen sig en aning…
Jag måste passa på att fråga lite om er Floridasemester: var ni nöjda med Miami och vad fick er att välja det istället för t ex Fort Lauderdale? Jag har surfat lite på bloggen men undrar en del inför en egen resa i januari. Det är ju toppen att få vettiga tips från en annan småbarnsmamma! Är det ok att svara här på bloggen?
Haha… Det där med att ha benen mellan ens lår kör Alva också, alltid! Mysigt, men ibland lite väl irriterande… Själv har jag börjat gå över till hennes 90´säng istället för att slåss om plats i vår säng 😉 Hoppas att du är utvilad idag iaf!?? Kram
vi löste problemet genom att ”lära” stora barnet gå till lilla barnets säng när denne vaknade.
lilla o stora sov då ihop i en 120 cm säng i lillas rum på morgonen.
mycket praktiskt och alla får närhet och kan sova.
annars prova att låta barnen sova i samma rum så brukar det gå bättre.
Ha ha ha! Vad jag känner igen mig. Jag ligger på ca 30 cm fast jag bara har ett barn (och en man) i sängen. Min 6-åring kommer varje natt och han puttar ut mig ur sängen… men på något sätt så har jag lärt mig att leva med det 🙂
Haha, Känner såå igen detta fenomen. Skrattade mig igenom hela inlägget. Tur att man älskar sina små så mycket.
Ha en bra dag.
Samsovning is the shit!
hahah du är för skön!! Mulad med blöja hahah
Ha ha känner verkligen igen. Jag har barn på ett och tre år och har ALDRIG sovit en hel natt sen dess att de föddes. MEN förra veckan sov jag sex timmar i sträck, helt underbart! Dröjer väl tre år till nästa gång;) Kanske skulle man madrassera hela sovrummet istället?
Har funderat på en större säng jag med, men det är förmodligen bara bortkastade pengar. Min man går och lägger sig i gästrummet, dock helt i onödan eftersom tjejerna och jag ändå ligger på ”mina” 90 cm, trots att halva sängen är ledig. Jag tänker ibland på nätterna på hur många andra mammor det är i världen som precis som jag ligger vaken, riktigt tröstande tycker jag, man är verkligen inte ensam. 🙂
Jag har en treåring och en ettårig. Vi har två st 105 sängar med en specialbeställd 210 bäddmadrass. Det är fantastiskt! Rekommenderas starkt!
Haha, skrattar igenkännande 🙂 har verkligen funderat över vad det är för fel på min son som envisas med att krångla in sina fötter mellan mina lår, nu vet jag att han inte är ensam 😉 fast jag uppskattar verkligen inte att hans fötter söker sig till mig…
Låter härligt! Var beställer man specialsydda madrasser? Vi är på väg att köpa ny säng och det här med 2 stycken 120 låter mycket lockande!