I lördags när vi skulle i väg till Junibacken försvann mina nycklar. Jag hade satt dem i dörren, Per skulle bara in och fixa nån sista grej sen var det verkligen hög tid att dra. Om det inte var för att jag också glömt nåt och måste in en andra sväng för att plocka med en extra fleece. Sen var det något mer Per missat att få med sig så efter det blev en tredje tur in i huset. Sen kanske en fjärde, jag minns inte riktigt. När vi kom hem igen och skulle låsa upp var mina nycklar borta (men Per hade sina så vi kunde tack och lov ta oss in ändå). Puts väck. Och när vi försökte backtracka vad som hänt innan vi åkte kunde ingen av oss minnas vem som låst vilka dörrar med vilka nycklar. Det var en enda minnesröra alltihop. Märkligt ändå. Nycklarna hade ju suttit i dörren? Så vi letade överallt. På alla de där konstiga ställena där nycklar brukar hamna nu för tiden. Vi letade i skostället. I verktygslådan. I brevlådan. Under hallmattan. I badrumsskåpet. I skötväskan. Bland kastrullerna. Överallt! På alla möjliga och omöjliga ställen. Självklart letade vi också i min handväska, där de borde vara. Den letade vi igenom tre, fyra gånger var. Theresa och Patrik som var och hälsade på i helgen letade också. Men nycklarna var verkligen borta. Hade vi tappat dem på Junibacken? Jag hade så smått börjat acceptera att mitt lilla Louis Vuitton-case med knippan aldrig skulle komma tillbaka, när plötsligt i morse, i bilen på väg in till stan. Vad är det det där? I väskan (den som vi letat igenom, letat igenom igen och igen och igen)? NYCKLARNA! Hur fan är det möjligt?
Är det inte alltid så här nu för tiden? Man letar hysteriskt efter nappar, nycklar, mobiler, väskor, blöjor, skötväskor, nappflaskor, nallar, filtar – jämt! Alltid är det nåt som är borta. Det är så klart frestande att skylla på husets tvååring. Att det skulle vara hon som går och gömmer grejerna för oss. Men jag tror inte att det är så. Jag tror helt enkelt att vi (och då menar jag inte bara vi som i vår familj, utan vi småbarnsfamiljer) har för mycket att tänka på. För mycket att hålla ordning på. För mycket som måste organiseras och planeras. Våra hjärnor pallar helt enkelt inte, räcker inte till. Så vi börjar göra saker, typ lägga nycklar i badrumsskåpet och nappar i tvättmaskinen utan att vi ens är medvetna om det. Saker och ting bara hamnar på ställen för att vi är fullt upptagna med bajsblöjor och middagsplanering. Och kanske är det frustrationen över att alltid leta efter något som gör oss till så dåliga letare? Man ger liksom upp och rafs-rafs-rafs-letar utan att egentligen kolla, eftersom man överilat bestämt sig för att det är kört, NEJ – nu är DEN borta också – och med den inställningen blir man världens sämsta letare och hittar så klart ingenting. Inte ens en nyckelknippan fick oss att vända upp och ner på hela huset och båda bilarna, men som sen låg precis där den skulle ligga.
Lämna ett svar