I lördags när vi var på Gröna Lund smet jag och min syrra Karin iväg från barnkarusellandet och drack en bärs i solen. Vi började snacka förlossningar. Som killar och deras lumparhistorier, såna är vi ladies med det där med att föda barn, eller hur?
Jag har alltid stört mig något enormt när folk beskrivit sin förlossning som ”häftig”. Innan jag fick barn; eftersom jag själv var fullkomligt vettskrämd provocerades jag av någon anledning när folk gick omkring och babblade obekymrat om sina ”häftiga” förlossningar till höger och vänster. Själv fick jag dödsångest vid blotta tanken på att trycka ut en levande människa ur muffen, och tyckte att de där ”häftigt med förlossning”-typerna bagatelliserade min rädsla. Även om de såklart inte gjorde det medvetet. Efter Bonnie hade jag inte ändrat uppfattning. Nog för att det var en rätt maxad upplevelse att föda barn, men ”häftigt” var det då rakt inte (och då vill jag poängtera att det alltså är själva födandet vi snackar om här, att träffa bebisen för första gången har jag aldrig tvivlat på eller känt annat än att det är en satans häftig upplevelse. Eller ja, häftig räcker kanske inte till här, typ det coolaste man kan vara med, är kanske en bättre beskrivning). Långsamt. Osäkert. Läskigt. Långtråkigt. Plågsamt. Jodå allt det där passade in på hur det kändes första gången, men den där ”häftiga” känslan upplevde jag inte alls. Men så när vi satt där i lördags och jag skulle börja berätta om hur det var när Rio föddes, letade jag febrilt i huvudet efter ett passande ord, och det enda vettiga som dök upp i skallen så här ett halvår senare var; ”häftigt”. Ett ännu bättre ord hade varit ”mäktigt”. Rio bestämde sig för att på allvar göra sig påmind sent en torsdagkväll, och sen gick det snabbt. Väldigt snabbt. När vi någon timme senare var inne på sjukhuset hade allt förjobb i princip redan gjorts, jag hade så gott som kroniska värkar och någon epidural eller annan bedövning hanns inte med. Jo, jag provade lustgas men märkte snabbt att det inte var något för mig. Och även om det innebar helvetes alla smärtor att inte få någon bedövning så var jag så otroligt mycket mer med den här gången. Med Bonnie låg jag i ett dygns total dvala, både fysisk och mental, innan hon till slut pluppade ut. Med Rio slet jag som ett djur och kände liksom, var med alla sinnen ytterst medveten om – hur jag bit för bit, sekund för sekund födde mitt barn ut ur min kropp om ni hajar vad jag menar. Det fanns liksom bara jag och min kropp där och då och vi samarbetade ta mig fan som vi aldrig gjort förut. Nånsin. Vilket radarpar vi var. Och är. Sedan dess bör tilläggas. Och så lilla Rio då som gjorde sitt jobb alldeles galant på insidan. Jag säger inte att man inte kan känna så också med bedövning, men i mitt fall var det en väsentlig skillnad mellan första och andra gången. Och så kom hon ut vårt vackra lilla leende, och i samma sekund försvann all smärta och barnmorskan fångade upp henne – jag satt på en pall – och la det blodiga, varma, lilla byltet som luktade kött och människa i mina armar. Hon grät kort. Jättekort bara. Sen lade hon sig tillrätta i min famn och jag förhäxades av det nya livet och tittade på henne utan avbrott i säkert en timma innan jag lyckades slita mig och ta ett bett av mackan och dricka en klunk saft som någon vänlig själ ställt bredvid mig. Morgonen därpå blev Rio undersökt av läkaren. Hon låg naken på en kall plastvåg och läkaren bände i hennes höfter och klämde rätt ordentligt på kroppen för att se att allt var okej. Hon sa inte ett pip då heller, och doktorn konstaterade att vi hade att göra med ett ”synnerligen harmoniskt barn”. Och så har det varit sen dess. Hon är lugnet själv lilla Rio. Pappas tjej, pappas temperament. Men bråttom hade hon när hon skulle ut. Och häftigt var det. Man hatar ju lite när man måste inse hur fel man kan ha. Men en förlossning kan faktiskt vara häftig. Det vet jag nu.
Lämna ett svar