När jag var liten brukade jag ligga vaken om nätterna och vara livrädd för jordens undergång. Det resulterade någon gång i lågstadiet till långa brev till statsminister Ingvar Carlsson samt till Kungen om miljöförstöringen i världen och att detta som pågår måste stoppas (vill minnas att jag till och med föreslog att Ingvar Carlsson kanske kunde byta till Miljöpartiet?). De där katastroftankarna om miljön, och mindre realistiska som jag kokat ihop alldeles själv som har med lava och explosioner att göra – har hängt med sedan dess. I perioder är jag skräckslagen för det mesta. Jag har märkt att det finns en helt annan människotyp. Per tillhör den sorten. De som kan vara rationella, som undviker att måla fan på väggen, som tänker att när katastrofen kommer tar vi det då. Och så finns det såna som jag. Som måste genomleva allt jävla helvete i huvudet först innan det ens varit i närheten av att hända på riktigt. Jag har ägnat mig en del åt egenkomponerad KBT-terapi för att försöka behärska det här. Och tillsammans med barnen visar jag det aldrig. Inte en skymt av det där jag går och är rädd för blottar jag när de är vakna.
Utan att hänga ut min äldsta dotter för mycket kan jag dock berätta att jag märker att hon har det där i sig också. Katastroftankarna. Och det är inte bara en sådan sak som hör åldern till – utan är på en nivå över det där vanliga liksom.
Och då undrar jag två saker: för det första; hur kan en sådan här sak gå i arv? För det andra; hur hanterar man det som förälder? Hur gör jag katastroftanke-arvet mindre tungt att bära för henne än det varit för mig? Någonting måste man ju kunna göra för att styra in henne på ett mer Per-igt förhållningssätt till det som är läskigt i världen? Ni som har något klokt att säga – dela med er för sjutton! Jag är säkert inte ensam om den här typen av föräldragrubbleri.
Lämna ett svar