Jag unnar mig lite ledighet, om numi undrar varför tempot på bloggen är lugnt. Ikväll har jag leasat ut barnen till farmor medan jag själv ätit middag och snackat, skrattat och mått fint i sällskap av Johanna och Peppe. Det skulle bli en tidig kväll, bestämde vi redan innan, eftersom vi alla tre njuter av barnledighet och inte är dummare än att vi vill runda av en bättre middag med bästa tänkbara sällskap med någon timme med Netflix eller Amazon. Man får ju göra så. Bunta ihop bra-grejerna och få ut det mesta av friheten.
Nu åker vi tillbaka till LA om bara ett par dagar. Jag känner förvirrad och upp och ner och älskar att vara här men längtar efter att åka tillbaka även om jag nästan glömt bort till vad det är jag längtar. Förutom Per. Känslan av att inte bo i en resväska kanske? Känslan av rutiner och sina egna lakan? Känslan av planer som sträcker sig längre än bara över dagen. Att få ta tag i vårt nya fina hem som vi flyttade in i bara precis innan vi åkte. Jag har köpt en underbar fåtölj på loppis som ska kläs om. Såna grejer.
Men jag kommer sakna detta: kompisar som är här när jag är där. Väldigt mycket kommer jag sakna dem. Det är väl typiskt att allting alltid har ett pris? Både i det stora och i det lilla. Men det finns väl någon annars-skulle-vi-inte-uppskatta-vad-vi-har-logik i det också.
Älskar era bloggar.Ni är så sjukt inspirerande och roliga.Keep up the good work.Häls:En 31 årig brud med hjärtat på rätt ställe men själen som en vidöppen bok
Oj vad jag kanner igen det dar. Flyttar hem till Stockholm fran New York dar vi bott i 4 ar, i september. Hela tiden har jag haft dom tankarna. Man ar i en konstant känslomässig dragkamp. Det jag lart mig efter att ha bott utomlands 2 ggr (forsta ggn i London i 4 ar) ar att du alltid kommer att kanna sa. Och det ar ok. Men nar eller OM du borjar kanna att saknaden av Sverige, och allt som betyder nagot dar, tar over – att du inte blir tillfredsställd av det du har i LA – da ar det dags. Vet inte om du bott utomlands tidigare, men det ar verkligen en process: forsta aret i NY var hemskt for mig, kande knappt ngn, vem var jag, vad skulle jag gora (flyttade med 4 manders bebbe och visum som inte tillta mig jobba) till andra andra aret: hittar min plats, hittar vanner, finner MIN plats i den nya stad jag flyttat till, tredje aret: allt flyter pa och vill bo har JAMT! Fjarde aret: nja… nu borjar ju saknaden pocka pa ganska ordentligt… folk flyttar fran NY, inget ar beständigt, man lever lite i en bubbla med bisarra loner, lagenhetspriser och inställning. Well, det ar sa jag upplevt mina utlandsboenden. Det kanske inte du gor. Men for att avsluta detta oerhört langa inlagg sa sager jag : go with the flow och lyssna pa din langtanstermometer. Och just det: (jag vill aldrig sluta, ha ha) den ensamhetskansla jag kan kanna i New York blev bara starkare och starkare. Den ar inte vart NAGOT. Kram pa dig.
Känner också igen känslan. Läste Sophies kommentar och precis så ensam kände jag mig när jag flyttade från Göteborg till Stockholm för 10 år sedan. Det räckte med 45 mil… Och även om jag nu trivs fantastiskt bra i Stockholm, med min lilla familj och jobb, så är saknaden efter mina föräldrar och närmaste vännerna som fortfarande bor kvar i Göteborg väldigt stor emellanåt. Det blir ju extra påtagligt på semester och helgdagar när man får tid att träffa dem. Alldeles underbart, men det värker lite i hjärtat också!