Så här:
Per är på annat håll, så jag och barnen kommer hem och bestämmer oss för att laga fläskpannkaka. Båda vill hjälpa till och knäcka ägg och vispa, blanda, måtta och hälla – och bara där kan ni ju se köket framför er. Att köket är stökigt bortom igenkännlighet spelar i och för sig ingen roll, och är heller inget ovanligt – jag bara målar upp själva backdroppen här. Så att ni kan se oss framför er. Det är rörigt och mycket. Men trevligt.
17.33 Jag går iväg fem meter till tvättstugan och donar där ett par minuter. När jag kommer tillbaka hittar jag Rio på köksbordet. Hon har kluttat ut hela min tub med favorithandkräm på bordet och åker nu en form av inomhusskridskor i sörjan. Tar sats över bordet i ett par steg och gliiiiiiiider sedan igenom alltihop så att det skvätter. Hon har urkul, men hasplar snabbt ur sig ett ”Flåt mamma!” när hon får syn på mig.
17.47 Rio som bara är semitorr men som varit utan blöja nu på kvällen kommer gående baklänges mot mig. Hon vickar glatt på rumpan och ropar (och använder därmed sin pappas välbeprövade strategi att alltid leverera dåliga nyheter med ett stort leende och gladaste rösten – i någon slags tro på att det skulle göra det hela bättre. Och det kanske det gör? Vem vet) – Tada! Klappar sig på rumpan och det klatschar och smaskar av allt kiss som runnit genom tyget på trosorna. Inget har hon spart till toaletten. I rummet där olyckan inträffade blänker tre, fyra sjöar av kiss.
17.53 Jag ställer Rio i duschen. Bonnie vill också duscha. Jag sätter mig på en pall bredvid och pratar i telefonen. ”Mänguuuu mamma! MÅSTE du bajsa hela tiden!” ropar Bonnie från duschen och skrattar så att hon kiknar åt sitt eget skämt när hon hör mig börja bortförklara mig och det Bonnie sagt i luren: ”Nä. Alltså. Jag sitter INTE på toan. Det, eh, det…. det är bara Bonnie som… ja, hon hittar PÅ helt enkelt”. Oj vad hon skrattar. Och vad Rio skrattar. Och sen börjar jag skratta. Och på 4-åringars vis måste sedan exakt samma skämt upprepas ungefär 537 gånger till.
18.30 Bonnie vill ha mjölk och slår sig ner med ett stort glas. Vars innehåll av oklar anledning snart är utspritt över hela bordet. Och medan jag går och hämtar trasa kan hon inte motstå frestelsen att prova hur det skulle vara att simma i mjölken. Hon lägger sig på bordet. I mjölkpölen. Och plaskar. Bröstsimmar med armarna. Med kläderna på och allt. Hon är en drömmare, vår stora tjej. Och ibland är det som att hon inte kan hejda sig utan bara måste få testa den där balla grejen man kokat ihop i huvudet, trots att hon är stor nog att veta att klädsim-i-mjölk-på-köksbord inte är någon mamma-favorit om man säger så. Här någonstans tappar jag humöret en aaaaningens, och i allt det mjölkiga hala, ramlar Bonnie ner från bordet och sen stolen och sätter samtidigt en bit pannkaka i halsen. Och så står man där och vill både torka, trösta och vara arg på samma gång.
19.33 Nu är Bonnie trött. Som sjutton också. Och den här gången kanaliseras tröttheten mot en mycket fast övertygelse i att hon APP-SO-LUT IIIIINTE tänker kissa innan vi går och lägger oss. Inte om inte Rio också måste kissa i alla fall. Jag försöker förklara att Rio ju redan ligger i sängen för det första, och för det andra är hon mindre och man kan inte riktigt vänta sig att hon ska kunna kissa på beställning än. Dessutom har hon ju nattblöja som hon kan kissa i. Men de här argumenten biter inte på Bonnie. Hon ska inte kissa. Så är det med det. Och jag känner på mig att det här mycket väl skulle kunna bli en varjekvälls-diskussion om jag ger mig, så jag gör inte det utan står på mig. Kissa ska hon visst göra. Och då blir Bonnie så irriterad på mig att det inte är klokt. Hon är som en liten tryckkokare. Knallröd och hoppar och vibrerar av ilska medan gråten och snoret sprutar. Hur kan livet vara så här orättvist? argumenterar hon. Och när jag fortfarande inte ger mig skriker hon JAHA! MEN DÅ FLYTTAR JAG HEMIFRÅN! JAG. FLYTTAR. HEMIFRÅÅÅÅÅÅÅN! – och det sista man får göra som mamma då är förstås att skratta, men hela den här synen och den här jättemärkliga diskussionen är så komisk att skrattet bara bubblar som sockerdricka i mig. Hon är så söt Bonnie. Och så fruktansvärt arg. Och så mycket fyra år. Och nu ska hon flytta hemifrån också. Jag lägger mig på badrumsmattan och låtsas hosta för att dölja fnisset.
Fem minuter senare ligger vi alla i sängen och kramas och allt bråk är bortblåst. Ingen ska flytta hemifrån och allt är frid och fröjd. På exakt två sekunder somnar de och jag ligger kvar en stund och tänker på hur rafflande det är att vara mamma till de här två. Så krävande (inte för att de är krävande eller gör något fel, men det kräver en del av mig själv att hantera alla dessa olika och oförutsägbara situationer man hela tiden hamnar i) men också så otroligt kul.
Inte konstigt förresten att man kanske inte är världsbäst på att hålla igång sina vuxenrelationer till kompisar och andra just nu. Efter ett sånt här pass med barnen är liksom tysthet och enstörigt ro det enda man längtar efter och behöver.
Lämna ett svar