Bonnie och Rio är just nu mycket besatta av videon till Chandelier med Sia – den där lilla flickan som dansar, de glor storögt igen och igen och igen och igen – testar movesen och ställer tusen frågor om vad det är för typ av hus hon är i egentligen. Bor hon där? Och så får man försöka förklara det här med konst av olika slag, att det handlar om att skapa en stämning och en känsla och inte behöver ha något med verklighet eller sanning att göra alls om man inte känner för det. Och vips har nästan en hel söndag gått. Vi känner nog allihop hur skönt det är att vara hemma – och eftersom vi hann träffa Per i ganska exakt fyra timmar innan han åkte till Nashville på jobb där han fortfarande är kvar, och jag är helt slut efter ensamstående-morsa-sommaren passar vi på att göra absolut ingenting och mest bara skrota runt hemma. Jo, lite har vi gjort förresten. Kokat en stor dunk med jordgubbssaft och kalast på kycklingmiddag (som barnen gillade!) efter Kristins recept (jag spejsade ur fullkomligt (för att vara jag, receptslav som jag är) och svängde ihop en fetaoströra till också).
En annan sak: Lyssnade på Spotifys radioval idag, där man kan välja genre och sedan spottar programmet själv ur sig låtar på temat som liksom ska passa, Jag valde kategorin ”Folk” som väl skulle vara någon slags folkmusik där allt från Bob Dylan till Eddie Vedder fick plats. Och när jag säger allt menar jag allt som har kuk tydligen. Hela dagen skvalade Spotify-radion på i bakgrunden och under den här tiden kom miljoner Dylan låtar, Cat Stevens, Simon & Garfunkel, Lumineres, Mumford & Sons, Ray LaMontagne men bara två kvinnor hördes. EN låt med Joni Mitchell som spelades två gånger, och så en låt med Tracy Chapman. Thats it (och jag hade alltså inte ”lajkat” några låtar som spelades så att det påverkade urvalet, det var bara det som dök upp liksom). Till slut blev jag irriterad på det här att jag mitt i jordgubbssaftandet stod och formulerade ilskna brev till Spotify-chefer i mitt huvud. Det är på såna här lömska sätt vi vet att världen inte är jämställd. ”Ja men det finns kanske mer manlig musik i den här genren” hävdar kanske någon då. Bah! Så fan heller. Kvinnor har gjort minst lika jävulsbra musik som män i alla decennier – det är bara de att de inte lyfts fram, hajpats eller gjorts till ”husgudar” på samma sätt som männen (vi har ju av oförklarlig anledning alltid sån lust att geniförklara män) – och på så vis har många fallit glömsla. Och inte KONSTIGT heller att kvinnliga musiker faller i glömska, när ingen SPELAR DERAS MUSIK!!!!!! Ah!!! Så arg över detta nu igen. Så KORKAT av Spotify.
Lämna ett svar