Bonnie har hängt med sin mormor och min styvpappa Thomas i helgen. Nog för att hon alltid har varit en pratkvarn, men nu verkar hon befinna sig i något slags utvecklingsfas eller så är det min mammas pedagogiska intresse som haft någon slags impact, men efter de här dagarna snattrar hon värre än någonsin. Love, peace and understanding! kutar hon runt och tjoar. Det är Thomas stridsord och motto i livet. Jag får gissa att det är han som drillat henne. Och i morse när hon ”råkat” hälla ut lite äppeljuice på bordet tittade hon på mig och sa förutseende och tröstande ”pappa kommer och torkar upp äppelmoset nu” (äppelmos=all form av juice och smoothie). Sju ord på raken. Bara så där. Det är ju det här som är grejen med barn. Att se dem utvecklas och få lära känna personligheten som bor i den där lilla kroppen. Hur stort det är var ju helt omöjligt att inse innan man själv hade barn, men nu är det plötsligt allt det där som blivit den absolut största och mest spännande delen av ens liv.

När Bonnie var med mormor i helgen var jag och Per på tu man hand. Någon utlandsweekend som vi tänkte få till blev det inte. Jag får nog inte ens flyga längre så vitt jag vet. I stället hängde vi i Stockholm. Synkade ihop oss både mentalt och praktiskt inför nya bebisens ankomst. Herrregud. Ibland när man sitter där och pratar låter det som om man ska ut på någon slags slagfält och lägger upp en strategi för överlevnad. Men så kommer man på att visst, det kommer säkert bli satans körigt i början med två såna små, men vi får ju också något nytt. Ett liv till. En människa till att älska och få se utvecklas.

Det blev hotellfrukost den här helgen också. Den här gången i Pers sällskap. Vad ljuvligt det är att bara vara tillsammans ibland. Bara vi två. Nu är vi laddade och ihopsnackande, hör du det lilla babyn i magen – väx färdigt bara så får du komma ut när du ville sen, vi är redo!