Idag kom vi att prata om en grej på jobbet som alltid retat gallfeber på mig. Så här. Visst känner ni igen typen: kille, halvsnygg till snygg, spelar gitarr och sjunger, måttligt till någorlunda begåvad men med ett sjujäkla själförtroende som i nio fall av tio vida överstiger den musikaliska talangen. Och så är man på en fest, och den här killen plockar fram gitarren efter att någon ”tjatat” på honom i exakt en och en halv sekund. Flyger upp på nån jävla köksö alternativt slår sig ner på golvet på någon halvflummig ryamatta som liksom matchar den personlighet han nu tänker framhäva. Se så mjuk och mysig han är. Precis som mattan. Sen slår han an ett ackord och tar ton. River av ett par hits. Lite Counting Crows. Någon Bob Dylan. Och sen; en låt han skrivit alldeles själv. Den handlar om den där gången när någon tog hans ömtåliga hjärta i sina händer och KROSSADE DET.
Framför honom sitter en rad brudar och imponeras storögt. Ler och nickar mot varandra: ”Så jävla begåvad han är asså”. I vissa låtar sjunger de med, men låter förstås ”stjärnan” sjunga högst och vackrast från sin lilla piedestal.
Det är så många saker som stör mig med det här, men allra mest provocerad blir jag nog av det där att trubaduren förutsätter att hela festen vill stanna av och rikta sitt fokus honom. Och hur han bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och hur man blir hyssjad om man gud förbjude börjar viska lite eftersom man faktiskt inte skulle ha något emot att återgå till det där spännande samtalet man var inbegripen i. Innan trubdauren fick feeling och lade embargo på hela tillställningen alltså. Jag stör mig också otroligt mycket på tjejerna som sitter där och lyssnar: Hallå! Om ni är lika passionerat uppslukade musikentusiaster som ni plötsligt ger sken av att vara – ta med en gitarr och spela och sjung nästa gång då! Men det händer liksom aldrig. Lägereldskillen kommer i alla tider få sitta där och liksom bara ta… all plats. Och tjejerna kommer i alla tider nöja sig med att sitta där och beundra.
Och en sak till. Det där ”mjuka” och ”fina” i lägereldskillen kanske finns. Men spelar och sjunger gör han bara för att vill ligga.
Kan vara det bästa jag har läst! Instämmer till hundra procent…man vill inte höra, eller se!
Vi kände oss tvungna att gömma en gitarr en midsommar för att det inte skulle gå rent åt skogen. Det var ett enhälligt beslut som vi alla var mycket nöjda med. Även om det innebar att vi fick dras med ett manligt sårat ego ett par timmar…
Amen! Tyvärr fungerar det. Alltid.
Åh det där. Stört mig sen tonåren. Kallade tjejerna för ”gittarhoror” för att jag tyckte de var så larviga. För det var ju så obvious! Men nä, där satt de som groupies. Värst var när grabbarna jammade och det blev liten ”minikonsert” med mjuka snyftisar som tjejerna kunde sjunga med i. Hu!
Å andra sidan är det väl knappast tjejerna vi ska dissa mest här. Att kalla ngn hora är inte ok hördu.
Vilken fruktansvärt ohärlig kommentar! Live and let live säger jag bara.
Mitt svar var menat till Pling såklart, håller helt med i Brittas kommentar.
Hahaha…. Så härligt att fler blir irriterade. Det är lika mycket tjejernas fel. Som att dessa egosnubbar skulle fortsatt jamma om tjejerna tittat konfunderat och istället höjt volymen på den musiken de lyssnade på innan.
Vi hade dock manliga gitarrhoror på våra fester också. Ett fåtal kompisar som smög sig ner bredvid tjejerna och uttryckte beundran för sin begåvade vän och ibland önskade en låt.
Och jag hatar att vi bara lät dem göra detta, lät dem ta plats och att de fick behålla all musik som numer bara är lägereldsstämplad.
Fan va bra skrivet! Jag känner en sån stark irritation att jag skulle kunna slå på dom och köra upp guran where The sun dont shine.
Jag brukar alltid lämna in en låtönskning vid såna tillfällen. Trubaduren av Magnus Uggla.
Haha, för det var det enda jag tänkte då jag läste hennes inlägg – men hallå, det här är ju exakt vad Magnus Uggla redan skrivit en låt om för en sisådär 20 år sedan. Nästan ordagrant, dessutom.
Haha…så underbart skrivet!!!
Och det är sant dessutom…;-)
Ahhaaha!! Vi kom precis in på samma samtalsämne på mitt jobb förra fredagen, men medan jag spydde galla över gitarrkillarna satt mina kollegor som frågetecken. De kanske ingick i groupieskaran i unga år 😉
Haha. Vissa av dom ”killarna” kan vara lite större stjärnor och ha fb-sida där tjejer gillar allt dom säger. typ. status: livet har en mening eller ngt ”roligt”.
Alltså, lägereldskillen var den värsta sorten och detta har genom långa diskussioner med kompisar framkommit att: majoriteten har alla träffat honom.
Det värsta var inte den halvkassa sången, den mystiska personligheten som plötsligt synliggjordes ”by entering the stage” utan det var snarare att den musik som tidigare spelats plötsligt stängdes av.
Har också noterat att gemene lägereldskille inte vill att hans skönsång ska mynna ut i allsång. Detta spektakel ska han själv stå för, bara han och kastar därmed motvilliga blickar mot den som tar ton under hans tid i rampljuset.
Dessutom fanns det inget annat tillfälle som skämskudden behövde vara så stor som då. Jisses vad jag tyckte hela situationen var pinsam. Riktigt kröp i hela kroppen.
Men alltså!
Om man inte suttit där och beUndrat, hur skulle jag DÅ fått Nalle på kroken där i Göteborg 1977?? Med sitt långa lockiga hår, vita storskjorta med DJUP urringning och höga tajta jeans…
Ja då, han har funnits med ett bra tag 🙂
Haha hade inte kunnat skriva det bättre själv. Spot on
Plus 1!!
Lyssnat på trubaduren av Magnus uggla kanske?
Eh, alltså… Jag håller (egentligen) med… Det ÄR irriterande. MEN jag kan ändå aldrig låta bli att tycka att såna där gitarrpojkar är rätt härliga. Det är nån slags tonårsfason som liksom aldrig vuxit bort. Och visst, de vill bara ligga – men vi vill ju bara ligga med dem…?! 😉
Jag gömmer gitarren varje gång vi ska ha folk hemma. Ett effektivt sätt är annars att sjunga med med samma självförtroende som gitarrtypen! Nä, jag skäms över det, men det är känns alltid lite gött när den ”supermusikaliska” typen sjunger falskt så det skär sig. Jag blir freaking galen av de här killarna!
JAg får myrkryp i hela kroppen av irritation av såna killar. Det ABSOLUT osexigaste som finns. Typ med linne och ett halsband med en hajtand i. Hu!
GAH!
Håller inte alls med! Är killen snygg (d v s inte med linne och halsband med hajtand, det är typ det värsta jag vet), lite pojkaktig, gärna med aningen långt hår, slitna jeans och t-shirt så var jag definitivt en av dem som satt och tindrade. Vad hindrar att festen fortsätter runt omkring? Är gift med en sådan kille sedan 10 år och älskar fortfarande när han tar fram gitarren – dock gör han det aldrig på fester utan bara med mig och barnen… Älskar att se den där killen jag blev förälskad i innan kostymjobb och mångmiljonvilla, när det bara var vi två som båda hade trassligt hår och halvtaskig sångröst…
Ja herregud! Dessa grabbar alltså…en gång bad min vän att få låna gitarren och spela en låt vid just ett sådant här tillfälle. När hon kommit kanske halvvägs in i låten tappade herr trubadur intresset och återgick till spotify där han såklart valde låtar…..
Åh, håller helt med! Förstår inte att man kan falla för nåt sådant utstuderat smörigt… Snacka om att smeka manliga egon medhårs! Hua.
Assa du ar bara sa GULD! Sitter pa andra sidan Atlanten i Boston och dricker morgonkaffe, och skrattar hogt. Tack for den. Kram
Fast kvinnor i 40års ålder som verkar ha fått en riktig noja och tror att de är ”rockstars” är inte bättre. Snarare tvärtom faktiskt. Där har man en riktig party pooper. Många fester jag rymt från
Äsch Cecilia, du är verkligen bäst, men den här spaningen har ju letat sig ner till kreti och pleti för decennier sedan. De här gitarrkillarna är väl utrotade sedan länge? Till och med när Uggla gjorde sången, kändes det plankat.
Annars brukar dina reflektioner vara spot on – och du beskriver fortfarande fenomen som detta, oavsett fräschhetsgrad, med en vass, rolig och säker penna.
Fel! Dessa killar finns fortfarande. Ar i och for sig utlandssvensk, men jag hade aran att uppleva den har douche deluxe snubben i forra veckan pa en fest i NYC. Han spelade Counting Crows, Bob Dylan (like a woman), och avslutade med sin egen lat om sitt stackars lilla omtaliga hjarta som blivit totalt krossat. Och ja, han fick med 99% sakerhet ligga den kvallen.
Haha, Astrid. Skrattade nästan högt när jag läste ditt inlägg. De kanske fått en revival de här killarna då. Dags att börja gömma gitarren igen….
http://www.youtube.com/watch?v=McGtHdn6Tbs
Det här är lägereldskillen!
Så alla musiker som inte är kända som spelar på en privat fest är hemska och kåta?? Trista ni är…älskar live musik sång med gitarr eller spontan gig av flera. Jag har massa musikervänner. Det är lyx! Pinsammaste jag vet är stela killar som inte kan
dansa och det finns det många av i detta avlånga land.
Jag håller helt med dig! Jag är allergisk överlag mot gitarrer på fest, oavsett vem som plockar fram den. Jag brukar gömma min killes gitarr om vi har fest, för jag vägrar att det ska bli allsång till nån gammal Lasse Winnerbäck-låt.
Haha! jag <3 den här texten. Du är bäst!
HAHAHA mitt i prick!!! <3 dig!
Haha, kan vi inte bara enas och ignorera dessa skitnödiga personer tills de fattar att ingen är road? Jag har tagit upp exakt samma ämne här: http://vadardetforfelpafolk.blogspot.se/2010/05/grabben-med-g.html