Det är ju förstås en klyscha, det där att det är bra att sakna sina barn ibland. Men för mig är det väldigt sant. Inte det att jag inte uppskattar dem ändå, det har jag tack och lov vett att göra. Varenda liten mer eller mindre jobbig minut med dem är det bästa jag vet. Men att få några dagar av livet man levde innan barn. Inga Barbies, ingen tvåårstrots. Att dricka vin, äta god mat och prata. Inte fundera över andras toalettbesök eller behov av mat. Att få vara lite egoistisk och umgås med sig själv då och då, det ger mig energi och gör mig i längden till en bättre mamma.
Och den där kramen man får när man kommer hem. Den som aldrig tar slut och som är så fylld av kärlek som en kram kan vara, den väger upp all separationsångest man kände dagarna innan man skulle resa.
Håller ni med? Jag har kompisar som inte skulle palla att vara borta från sina barn en dag; kan ni känna igen er i det?
Nä, håller inte med. Skulle aldrig resa till New York utan ungarna (inte med heller för den delen). Jag har gjort allt det där. Nu handlar livet om att bygga familj, umgås med barnen så ofta jag bara kan. Behöver varken ego-kick eller energikick – har rest så mycket, upplevt utan barn – nu njuter jag av att skapa för mina barns skull.
Nix pix, jag gör som du. När jag inte får vara för mig själv blir jag en gnälligare och tråkigare mamma. Att resa bort själv utan barnen, de få gånger det händer, är förstås med dubbla känslor, men det brukar alltid gå bättre än man tror. Nyss var mina barn iväg hos morföräldrarna en hel vecka, herregud vilken konstig känsla. Underbart att vara själv till en början, och underbart när de äntligen kom hem glada och trygga.
Kul för Mindy om det funkar att göra som henne, men jag tror att nästan alla andra behöver en paus ibland då man bara får vara ”sig själv” och inte någons mamma eller pappa. Det behöver inte betyda att man åker bort helg utan kan räcka med två timmar ensam med sin favoritchoklad och en bra bok. Alla behöver fylla på sina batterier ibland.
Vilken härlig bild på dina godingar!
Jag har som längst varit i Sthlm en helg och lämnat de andra hemma. Avståndet har väl egentligen mindre betydelse, det är utflykten, pausen som menas antar jag..? Håller med om att det är ljuvligt att komma ifrån och tanka sig med intryck osv. Men jag sover dåligt när jag är borta och jag minns att jag tänkte på dem hela tiden så för mig funkar en kväll på eget håll bäst för jag kan komma hem och sova i min säng, få en sovmorgon (måste ingå i överenskommelsen) och sedan är jag mamma för hela slanten igen 🙂 Man får hitta sin egna väg till avkoppling.
Håller med fullständigt. Efter andra barnet som är 8 månader så har det blivit mycket viktigt för mig med egen tanka kraft tid. Jag har ingen som hjälper mig hemma, inga mor eller farföräldrar som kan komma en timme och passa lite. Med en treåring som trotsar typ hela tiden så behöver jag vara själv ibland, och jag blir världens bästa morsa av det. Jag behöver liksom vara jag ibland och inte en nedspydd oordninggjord morsa som känner sig som en känguru då det alltid är någon som hänger på en. Tack för en fin blogg!
Jag har varit borta max en natt från min dotter som är 4. Det har passat mig toppen! En andningspaus utan att behöva längta ihjäl mig, vilket jag tror jag skulle göra vid längre frånvaro. Jag och min man bokar in hotellhelger eller spahelg ca 2-3 ggr/år utan barn, skulle gärna göra det oftare,men brist på barnvakt gör det omöjligt. Jag behöver mkt egentid för att vara en bra mamma så jag har egna fritidsintressen där jag är utan både man och barn minst en kväll i veckan, det ger också väldigt mycket för min känsla av mig som egen person med egna intressen och ett eget liv!
Håller absolut med. Att göra saker på egen hand är en grym energipåfyllare. Inte bara när man är förälder utan även att vara i från sin partner ett tag och få nya intryck. Jag och en kompis var en vecka i NY som småbarnsföräldrar kändes den resan så otroligt lyxig. Att vi kunde göra den tillsammans trots småbarn hemma. Jag tror även det är bra för barnen att vara i från sina föräldrar en liten stund och också känna den positiva saknanden då man vet att man ses snart.
Jag blir en bättre mamma och fru om jag får göra avstickare ibland. Inte långa max 2-3 nätter. Ibalnd med vänner och ibland med min man.
Man måste får vara med sig själv ibland och som par ibland utan barn så man inte tappar dom sidorna. Man vill ju hålla ihop. Och när man sen får gosa med sina fina små blir allt fullkommligt 🙂
Jag har aldrig varit ifrån min 2-åring mer än några timmar åt gången. Jag har faktiskt inte känt något behov av det tidigare och får lätt separationsångest, men nu känner jag mig mogen att åka iväg åtminstone en dag eller tre. Egentid har blivit viktigare för mig ju äldre sonen blivit, när han var bebis hade man ju nästan egentid även när han var med, han sov ju bara, eller åt. Nu är det fullt ös från morgon till kväll och ibland känner jag att jag behöver ladda batterierna på annat sätt än att gå och lägga mig tidigare än vanligt.
Känner precis som du. Tänkte nog att jag skulle vara en sån som aaaaldrig lämnade barnen. Men så frågade en vän om vi inte skulle åka iväg och åka skidor en långhelg. Bara vi, Bara vuxna. Energin från den resan satt i ett halvår! 🙂 Men oj vad många det var som tittade snett. ”Åka ifrån barnen. Och mannen.” Det var nästan lika provocerande, att jag lämnade maken hemma. Men nu är jag en sund egoist som tar hand om mig själv och jag försöker vara min egen bästa vän.
Jag läser många bloggar och blir så förvånad när många åker hit och dit, det är fester och dejter och allt möjligt, med barnvakt eller bara åka iväg själv (pappan hemma). Det är så främmande för mig, visst träffar jag mina kompisar nån kväll eller fika ibland, men att åka till New York själv skulle jag inte göra. Lofsan och hennes man var också i NY själva nyss. Dels längtar jag ihjäl mig och dels vill jag uppleva det där MED min familj, både med man och barn. Men alla är vi olika.
Jag tycker ordspråket ”det krävs en by för att ta hand om ett barn” är rätt passande i denna diskussion. När jag var barn (på 80-talet) så reste min pappa mycket i jobbet så jag var van vid att han var borta en del. Reflekterade inte så mycket över det utan det var hans jobb. Jag och min bror var dessutom ofta hos farmor eller mormor och morfar (som bodde i olika städer) utan mina föräldrar på lov etc. Tyckte det bara var kul.
Jag har idag en son på två år och vi (jag och min man) har varit ifrån honom 2-3 dagar i rad som mest (han är ju rätt liten än så länge) men märker att han inte heller verkar reflektera så mycket över att jag/vi varit borta ett par dagar. Han har en mormor, morfar och gammelfaster i samma stad som han älskar att vara med och farmor och farfar på annan ort som ibland kommer är barnvakt.
Det jag vill säga med detta är att jag tror att barn mår bra av att umgås/uppfostras av andra. Föräldrarna behöver inte vara ett barns allt. Sen har jag personligen också ett behov för ”egentid”.
Jag är urusel på att komma iväg själv men skulle inte ha något emot det. En resa utan barn till NY känns avlägset men jag är avis på dig och andra som tar sig för att komma iväg! Jag ser fram emot en tjejmiddag (som brukar pågå ca 18-21) i flera veckor…
Många bloggare har ju flexibla arbeten och frilansar som skribenter eller artister, det känns nog lite avlägset för många kontorsslavar att kunna resa iväg mitt under ”terminen”. Eller?
Det beror på hur gamla barnen är, tycker jag. Åker man ifrån en nyfödd en vecka, så tror jag faktiskt att ingen mår bra av det (om man ska se på anknytningen är det ju inte bra alls), inte ens mamma. Om man däremot har äldre barn, som man kan förbereda att man ska åka bort, att man kommer tillbaka (det vet inte en bebis), att man ses snart igen etc, då tror jag det är en annan sak. En vecka är för mig alldeles för länge att vara ifrån min 3-åring. Däremot en helg funkar! En annan aspekt av det hela är att jag inte har det så fett ekonomiskt och de pengar vi faktiskt kan lägga på resor gör vi så klart helst med sonen, som familj.
Jag tror att många tycker att man ska vara ”som man var innan barn”, d.v.s inte missa något. Man ska kunna resa som förr, jobba som förr etc. Men för mig handlar det om en ny tillvaro, där min son är liten (en kort tid)r och där jag anpassar mig, precis som han gör.
Ibland växer kärleken med avståndet… 😉. Skämt åsido, när jag skilde mig och fick lite tid för mig själv (vi hade inte varannan vecka utan jag hade dem 70 procent) så blev den stunden helt underbar. Sista dagen innan de skulle till sin pappa så längtade jag, sedan njöt jag i fyra dagar och sedan jublade jag när de kom hem igen. Om man är med sina barn ensam större delen av tiden och verkligen försöker vara närvarande mamma så kan jag inte säga annat än att det är ljuvligt att få vara själv en stund. Och jag hävdar bestämt att jag inte älskar mina barn mindre för det.
Jag & min man ska åka till Lübeck över helgen, ska bli himla härligt!! Att lämna vår son lite då & då för att vara borta över helgen passar mig, men en vecka är alldeles för mycket!!! Därför har jag ingen seperationsångest eftersom jag vet att vi ses snart igen. Däremot brukar jag längta som bara den dagen då vi ska ses igen & det blir bara mer & mer ju kortare tid det är kvar tills vi ska ses!!!
Jag har ännu inga barn, men jag hoppas och tror jag kommer att vara likadan som du i denna fråga C. Jag tror man behöver variation och motsatser för att uppskatta alla askpekter i livet. Därför tror jag absolut att många blir bättre mammor av att ibland även få bara vara ”vännina”, eller bara ”fru”, eller bara den barnfria versionen av en själv.
Hej hej!
Tycker att det vore väldigt kul om du ville dela med dig lite av hur ni tänkte om bröllop. Är själv i giftas tagen och fixar och donar. Gillar din klänning väldigt mycket och tycker att det vore intressant att höra var du beställde den ifrån.
Kram
M
Kanske hänger det där ihop lite när man fick barn. Upplever att våra vänner som fått barn före 30 har ett betydligt större behov att komma iväg och få egen tid, antingen en och en eller som par. Vi som fick en bunt barn sent (efter 35) har ju varit ute så mycket och rest, ätit på restaurang och partaj att just det inte lockar så mycket längre.
Sen tycker jag att det är skönt som småbarnsförälder att få lite andrum som människa, men får jag ju varje dag när vi jobbar och barnen är på skola/dagis. Jag är rätt nöjd med att glida iväg på saker efter att barnen har somnat (våra är mellan 2,5 och 6 år och fortfarande ganska små). Det är en mini-break, men inte på bekostnad av vår tid tillsammans. Sen skulle jag självklart gärna ta en hel dag hemma – utan barn emellanåt. Saknar ibland det här att få softa runt lite utan krav.
Perfekt sammanfattning. Kan bara hålla med 🙂