I morse låg jag som en skalbagge på rygg i sängen, kunde inte ta mig upp själv. Eller ja. Inte utan kamp i alla fall. Och den förnedringen besparade mig Per som kom med sin hand och drog mig på fötter. Plötsligt kände jag mig så arg och satans trött på att vara gravid. Så inihelvete less på vaggandet, ontet, pustandet. På att inte kunna gå eller röra på sig normalt. På att bli omspurtad av rulator-tanter. Så trött på att vara så här orkeslös och svag.
Bonnie ville lyssna på Bamse-sången så vi gjorde det och dansade ihop i vardagsrummet och jag hittade på en ”Välkommen ut”-text i stället för den vanliga. Tänkte att bebisen kanske inte hajat att vi väntar på den. Att vi längtar efter henne. Så vi skrålade och välkomnade högljutt. Som en regndans ungefär. Babydans. Om jag håller på så här i någon vecka till så kanske hon kommer då?
Gravidkroppen har sin charm, absolut. Men den har också ett bäst före datum, och det känner jag att jag närmar mig med stormsteg. Ja, det kanske till och med var det jag nådde i morse? Förra gången vi åkte till BB packade jag ner mina vanliga jeans i väskan. Herregud, hur tänkte jag? Att alla de där kilona jag gått upp skulle försvinna med bebisen som i ett trollslag? Det misstaget gör jag inte om, men shit vad jag ska fira den dagen jag kan ha jeans igen. Det behöver inte vara mina favvojeans eller så. Bara jeans. Vilka som helst som inte har mudd. Som skär in lite jobbigt i midjan. Som är hårda i tyget och helt ostretchiga men ändå så underbara.
Lämna ett svar