Jag är verkligen ingen stor läskdrickare. Har aldrig varit. Har inget minne av att vi någonsin drack läsk – eller dricka, som det hette i Axvall när jag var liten. Premiärläsken dracks nog i ungefär samma veva som jag åt min första pizza. Jag var typ tio. Mina föräldrar var väl… inte så moderna av sig kanske? Eller så var det väl bara någon Luthersk idé om att alla små försök till guldkant på tillvaron kändes… onödiga.
Nu var egentligen en helt annan grej jag skulle berätta, men jag kan inte låta bli att ta det här också. När jag var liten åt vi bara en sak. Så känns det i alla fall. Jag vet att det förstås inte stämmer, vi hade säkert en väldigt rik meny, men det har jag glömt. Mitt enda matminne är det här: knaperstekta bacon, snabbmakaroner och så ansenliga mängder socker över allt ihop. Jösses. Idag skulle väl soc skulle komma och hämta barnen om man serverade nåt sånt. Nejrå. Men ni fattar. Inte en politiskt korrekt rätt att servera sina barn 2012 helt enkelt. Men det är bra grej att ha i bakhuvudet de dagar man har lite ångest över att ”å nej fan nu blev det halvfabrikat igen”. Sockrade snabbmakaroner och bacon gjorde mig till människa. Det funkade. Ingen dog och alla är glada.
Och apropå socker och läsk. Igår när jag och Andreas hängde hemma hos honom och skrev på hans bok gled Andreas snubbe Niklas in med en pepp-läsk till mig. För är det en läsk jag som inte gillar läsk faktiskt gillar – så är det Vanilla coke. Vanilla coke är allt jag kan önska. Så sött att truten kladdar ihop sig, så felmatchat och läskigt att smaklökarna först konstrar och undrar och sen bestämmer sig för att brista ut i ett lyckligt ”Heureka!”. Så alldeles underbart. Och så otroligt onyttigt. Men nu! Och det är nu vi kommer till själva överraskningen och poängen: Vanilla coke zero. Det var det jag fick! Dubbel-heureka! (Dubbel är Bonnies ord för ”jätte”. Hon kan till exempel ibland bara ”dubbel-kissnödig”)!
Vanilla coke Zero. A fucking dream come true.
P. S Jag önskar innerligt att det funnits en svensk motsvarighet till ordet ”fucking”, då skulle jag använda det jämt. Cinde-fucking-rella. Ni vet. I ”Pretty Woman”. Det är ju bara ett kreativt exempel på hur det här förträffliga ordet kan brukas på ett skojigt vis.
Jag gillar abso-fucking-lutely 🙂
Min soon-to-be äkta make (pirrig!!) hade utbrustit något i stil med ”Ah, äntligen en bloggerska med något bakom pannbenet” om han läst detta 😉 Han älskar Vanilla coke. Föreställ dig hans lycka när Ica Maxi Alingsås efter tre år tar in det! Vågar nog inte berätta att det finns i zero-variant.. 😉
Såg förresten en dam, 70+, på ovan nämnda Ica idag – iklädd den fantastiska Lindex-jackan du bloggade om förra veckan. Det var, ärligt talat, riktigt nära att jag frågade henne om jag fick köpa den dyrt. Men nej, tillfället gick mig förbi.
Å jag vet! Älskar vanilla coke, cherry coke och dr pepper. Med socker i och iskall ska den vara. Nu vattnas det i munnen på en som varit sockerfri i 11 dagar. Varför det? Jo avgiftning. Måste få ner sockerintaget till rimlig mängd. Börjar med en liten detox.
Testa Coke Zero Cherry. Himmelriket! Finns på Citygross 😉
Min son sa ”pling” istället för ”jätte”, ett tag. Minns en gång jag fick höra:
-mamma, du är dum. Pling-dum.
🙂
Eller så övar du på att använda andra förstärkningsord än svärord i text och tal … 😉 Se det som en utmaning om inte annat. Jag tycker att lätt blir lite andefattigt med en massa svordomar hela tiden, och har ingen lust att mina barn ska prata så. Barn gör som man själv gör, så enkelt är det. Spar det orden till de riktigt jobbiga stunderna, då ilskan rinner över…..
När jag var 14-15 använde jag ordet fitta och ”vanlig” svordomar hela tiden. Var nog för att ”alla” gjorde det i skolan. Sen sa en hel del kloka vuxna till mig, hur trist det lät, och konstigt att använda ordet för sitt eget kön som en svordom. Så sen slutade jag, växte väl upp helt enkelt.
Ofy!! Vanilla coke. Tvi, blä och fräs!! Lika äckligt som Root beer, amerikanernas nationaldryck eller nåt. Smakar som tuggummit Jenka, fast sötare och sliskigare och väldigt mer rinnande 🙂