Sitter på flygplatsen, ångestsvettig och dan, fy, jag avskyr verkligen att flyga och vara så långt från barnen, men när man väl är på väg eller framme känns det ändå okej.
Nu ska jag berätta om en grej jag tänkt på konstant sedan igår kväll. En kompis till Per och hans härliga familj var hemma hos oss på tacos igår, och då berättade han, kompisen, om sin 88-åriga mamma som snart och på egna ben skulle flyga över Sverige till LA. Då skulle föräldrarna passa på att åka iväg och ta in på hotell en natt, så skulle den 88-åriga damen ta hand om deras barn. Bara här är man ju löjligt impad och nyfiken på den här kvinnan, men så berättade han också vidare om sin mamma, att hon startat ganska lugnt i livet. Vet inte om hon arbetat lite eller inte alls, men i alla fall struntat i den här grejen vår generation håller på med: att vara bäst och mest på alla plan samtidigt, och istället spenderat sina år fram till 40-någonting med familjen och barnen. Och sen! Sen, när barnen var större – det var då hon liksom klev in i sitt andra liv. Utbildade sig, gjorde karriär, doktorerade och allt vad det var – fram till för ett halvår sedan jobbade hon fortfarande deltid på ett universitet.
Jag blev så fruktansvärt inspirerad av detta. Tänk vad skönt om man kunde komma till det mind setet? Först gör jag det här och njuter av det, sedan, när det kanske passar bättre och jag inte behöver piska ihjäl mig själv och min familj för att jag så prompt måste vara så jävla duktig och leverera på alla fronter, då lägger jag in växeln och förverkligar mina andra drömmar. Också bra ur det perspektivet att man som 40-plussare säkert gör bättre val också. Man struntar kanske i prestige och lön och satsar på det hjärtat vill och inte det man som 20-åring liksom råkade halka in på.
Sen är det ju klart att det inte finns några som helst garantier för att man kan leva så där länge och vara pigg och frisk. Men spelar det egentligen så stor roll? Om vägen dit är njutbar och vacker menar jag?
Kanske är det här med att ”leva som var dag vore den sista” vår generations största misstag? Jag menar, vi har ju så jävla bråttom hela tiden, och så står vi där när vi är 35 och undrar vad fan vi nu ska göra med våra liv?
Vi kanske borde leva som om vi visste att vi skulle bli hundra istället? Ta det lugnare, tänka att vi har ett helt härligt långt liv på oss att hinna med allt, och att det inte finna något som säger att allt måste vara klappat och klart innan vi når medelåldern? Vore inte det skönt och bra för själen?
Lev som om du blir 100
av
Etiketter:
Kommentarer
-
EXAKT!!!! Ibland när jag pratar med kompisar om karriär, barn, förhållanden och allt som hör livet till så säger jag bara ”men egentligen vill jag bara må bra” och av den ganska enkla och självklara meningen så tystnar folk, kollar ner i marken och håller med. Det är inte krångligare än så. Jag har sagt nej till flera välbetalda jobb för jag inte alls fått feeling och märkt hur stressnivån är på stället ”hoppas du gillar att jobba helger! Jag kallas förresten för excelhäxan”(!?). Jag har också slutat att ha som mål att vara lycklig konstant. Det gjorde mig olycklig. Jag tar livet med smärta och härlighet, precis som det kommer.
Jag har min dotter som jag är så kär i. Jag har ett så mysigt hem. Jag har ett jobb som gör mig glad och kollegor som är så roliga att jag ibland håller på att kissa på mig av skratt. Det tog ett år och 10 intervjuer innan jag hittade dem. Ja! Så kräsen är jag. Vägrar sitta 8 timmar om dagen och ha ångest. Jag valde dem lika mycket som de valde mig. Jag har vänner som är så fina att det gör ont. Jag har en familj i kris för en av dem är allvarligt sjuk men då kommer hela mitt skyddsnät in och hjälper mig. DET är livet. Inte att hinna mest på kortast tid. -
Jag bestämde lustigt nog för bara någon timme sedan att jag kanske inte ska hasta och stressa mig för att göra mitt examensarbete nu i vår. Jag har redan mängder av stressymptom, och jag är bara 22 år. Jag behöver inte min examen just nu, jag kan gott vänta ett år. Jag kom på att jag måste göra det jag VILL, inte göra det nödvändiga ontet varje dag och stressa i skolan hela tiden. Jag måste inte det. Jag VILL ta körkort, och jobba på det där jobbet som jag faktiskt trivs ganska bra på, istället för att hetsa med skola, examensarbete och annat, när det ändå inte gör mig glad just nu. Jag kommer ändå vara stolt över mig själv när jag tar examen när jag är 23 år. Varför stressa? Jag ska ju leva till jag blir hundra 😉
-
Åh gud så skönt. Jaaa!!
-
Åh gud så skönt. Bara att läsa detta gjorde mig lite lugnare! Herrejesus vad vi håller på, men för vems skull? Alla är så upptagna med sina egna stressiga liv så ingen orkar lägga märke till någons fantastiska karriär, liv, kropp… Och vilken kommentar av ”C”! Love it!
-
Håller med. Kvinnans liv låter fett nice. Men hur ska man kunna bo o äta då? För att stanna hemma med kidsen. Hennes make jobbade väl för att hosta upp för kalajset? Tänk om även han ville vänta med doktoranden 20 år?
Knepigt det där, jag och min man som båda har karriär diskuterar just det där nu. Njuta av livet- båda, en av oss eller ingen?
Kram i den sömnlösa natten 🙂 -
Arbeta som du skulle leva för alltid, älska som om du skulle dö imorgon – som det gamla ordspråket säger 🙂
-
Fast det är som någon skrev här uppe, man måste ju ha pengar också. Det är ju inte så lätt som att bara välja att stanna hemma med sina barn. Men visst vore det skönt om det vore så.
-
Den här texten behövde jag verkligen nu! Är mammaledig med son nr två, en åttaveckors underbar liten unge, och har redan många gånger om fastnat i tanken om vad jag ska göra sedan. Jag borde kanske byta jobb, göra karriär på något annat ställe, starta eget, plugga mera, klättra högre… Känns inte alls sunt, och ändå är det dit tanken hela tiden vandrar. Nej, jag ska faktiskt bara vara just nu och tänka att jag har all tid i världen för att jobba sedan. Just nu är jag småbarnsmamma, var sak har sin tid helt enkelt. Tack Cecilia!
-
Jag har haft denna plan ett tag. Kommer att arbeta 85% som ”bara” vanlig sjuksköterska efter min andra föräldraledighet. Kommer att jobba för att kunna leva inte tvärtom som vissa andra gör. Bara göra tillräckligt inte mer liksom. Kommer att försöka lägga all min energi på barnen och familjen fram tills barnen typ närmar sig tvåsiffrig ålder. DÅ tänker jag vidareutbilda mig. Då kommer jag var hungrig, pepp och ha tid för att förkovra mig. Känns som ett bra upplägg.
-
Underbart!!!!!
-
Jag hade aaaldrig klarat att åka så långt ifrån mina barn när de var små. Jag var alldeles för biologiskt bunden till dem. Vi satt ihop. Typ. 🙂 Som tur är så har de utvecklats till trygga, utåtriktade och välutbildade unga vuxna.
-
Precis. Ibland när jag liksom ”freakar” lite över att jag inte har ett lika fantastiskt jobb- i- den- där- branschen- jag -älskar, som jag hade innan barnen, så tänker jag att det där – det kan jag ta upp sen igen, om jag verkligen fortfarande vill. Jag har ändå svårt att verkligen, verkligen lägga min själ i något jobbmässigt nu – med det inte sagt att jag inte trivs eller bara jobbar för sakens skull, verkligen inte. Men jag känner också att just nu är inte tiden att utmana mig själv, på DET sättet. Förlika dig med situationen, mitt favoritmantra.
Å andra sidan – you’re doing both!! och det funkar ju! Tycker du verkar ha en jättebra balans. Ha det nu så bra här ”hämma”!! -
Även om man har ekonomisk möjlighet att jobba deltid, vara hemma med barn eller på andra sätt växla ner jobbmässigt så har det sitt pris t ex i form av begränsad frihet/beroende av en partner, försämrad pension och svårigheter att komma tillbaka till en arbetsmarknad som man under en längre tid stått utanför. Samhället är inte byggt för att man ska tänka som du föreslår vilket är förbannat synd och ett slöseri med resurser. Vi är som mest attraktiva på arbetsmarknaden när vi också har fullt upp med familjen.
-
Jäklar, så klok du är Cecilia.
Dra ner på tempot och förvänta sig ett långt liv, istället för att stressa som en galning. Så otroligt sunt och förnuftigt! Kram, Lisa -
Tack för att du delar med dig. Jag gråter för det du nu skrev gav mig hopp. Jag har en hvetes dag fylld med ångest. Känns som om jag andas i ett sugrör med en elefant på bröstet. Jag är 35 år två små barn, hemma sedan 2011 pga utmattningsyndrom. Känns som om livet bara åker förbi, åtminstonde jobblivet. Din text ger mig hopp, när jag väl blir frisk så finns det tid kvar. Jag får trots allt ge mina barn väldigt mkt tid nu när de är små. Det är vad jag orkar med just nu och det är ju faktiskt inte fy skam! Så tack än en gång. Jo du, fortsätt med det du gör. Jag tycker det är fantastiskt att ni tar tillvara på den chans ni har fått. Strunta i alla missunsamma människor. Kram
-
Vilken fantastisk historia om en fantastisk kvinna, vad det verkar! Älskar såna här historier, som liksom påminner oss om att inte ha så bråttom. Min mamma jobbade deltid under tiden jag och mina syskon var små och idag, när min pappa har pensionerats och kör hemmapapparace och sköter markservicen, är hon en omtyckt chef som gör karriär och som har så mycket att bidra med. Hon är helt ohetsig och har tid att både jobba och leva utan att bli stressad. Ibland när livet hetsar på känns det fint att tänka på att det är okej att lugna ner sig lite. Att livet inte är utstakat från början, eller över för att man inte är toppchef vid 30.
Kram! -
Klokt krivet…. Och om man börjar sin ”karriär” vid 40 och sedan är frisk och har hälsan så har man kanske 30 år att jobba på 🙂. Men man blir kanske den där tråkiga mormoders som inte hämtar på dagis 1 dag i veckan 🙂
-
Åh, vilken stärkande tanke! Jag har varit hemma helt eller delvis med våra tre pojkar de senaste 9 åren. Det har helt o hållet varit mitt o vårt val ändå känns det udda. Jag fyller 40 till vintern o börja känna mig som en gravsätt som står still i ett stall. Jag känner att det bubblar av inspiration o lust inom mig. Vår minste fyller fyra i juni o det är kanske nu det kommer finnas utrymme för mig att trava. Tack för kloka ord!
-
[…] måste fatta snabba beslut till höger och vänster och göra bedömningar och ha koll på läget. Glöm allt det där jag sa om att ta det lugnt och ta karriären senare, he he. Närå. Gör inte det. För guds skull. Men det är faktiskt spännande att bli påmind om hur […]
-
Jag förstår andemeningen i det du vill säga, men samhället såg ju annorlunda ut förr när din kompis 88-åriga mamma var ung (hon måste ju varit född på 20-talet). Dels sambeskattades makar, vilket gjorde det betydligt mer förmånligt ekonomiskt för kvinnan att vara hemma på heltid, det var fri antagning till universitetet på 60-talet (väldans få hade nämligen råd att studera) och för dessa få utbildade fanns det sedan gott om jobba att välja mellan. På 50-talet när hon förmodligen var hemma med barn, var de flesta andra kvinnor också hemma om dagarna och det fanns gott om lekkamrater för barnen och gott om väninnor i samma situation. Sen skilde sig folk inte på samma sätt, så som kvinna tog man inte lika stor risk genom att inte utbilda sig eller skaffa sig ett jobb sent, eftersom man ändå blev försörjd.
Idag ser livet annorlunda ut. Vi särbeskattas därför att vårt svenska samhälle är uppbyggt på att bägge vuxna i familjen ska arbeta. Konkurrensen på arbetsmarknaden ser h e l t annorlunda ut. Att ha en utbildning är inte längre någon garanti för jobb (eller ens för att komma in på en doktorandutbildning). Utbildar man sig inte alls har man ännu mindre chans att få ett arbete. Arbetsmarknaden – åtminstone vad gäller näringslivet – är för övrigt i princip obefintlig för en nyutexad 45-åring utan arbetslivserfarenhet.
Och om man nu har ekonomi och väljer att stanna hemma och satsa på familjen, får man inte ha sina barn på dagis. Idag är det tomt på barn i förskole- och skolåldern och andra vuxna i grannhusen dagtid, så det blir ganska ensamt. Den pension som vi som arbetar i dag kommer att få ut är en bråkdel av den våra föräldrar och inte minst far- och morföräldrar får och har fått, även om vi arbetar merparten av vårt yrkesverksamma liv.
Hela upplägget med att satsa på familjen och vänta med utbildning och jobb skulle idag bygga på att man har en förmögenhet eller blir försörjd. Och vad händer om man som outbildad och utan arbetslivserfarenhet skiljer sig, blir änka och/eller blir sjuk?
Nä, jag håller med om att det kan finnas poänger med att lägga karriären på sparlåga (om man är lagd åt det hållet) några år och satsa på familjen, men en karriärväg som den äldre damen har lyckats mer på äldre dagar är fullständigt osannolik idag, hur önskvärd den än skulle vara.
-
Ja, så här är verkligheten idag. Mycket bra skrivet. Men visst hade det varit underbart om hade kunnat välja att gå ut ur arbetslivet i perioder och ändå kunna komma tillbaka när man ville… Härlig historia om 88-åringen iallafall!
-
Katja, javisst är det en härlig historia, jag skulle så önska att det fungerade så idag.
Vill inte heller låta bitter, är själv ett exempel på att det går att komma tillbaka till ett bra jobb efter flera års sammanhängande föräldraledighet. Men jag hade önskat att arbetsmarknaden såg annorlunda ut – då hade folk vågat satsa på att vara mer ledig/jobba mindre.
-
Ja, jo, nej – det är klart att det inte är så enkelt som i den här damens fall. Det är ju mer som en otrolig saga liksom. Man ska ju till en början ha en särdeles fantastisk kompetens för att lyckas med alla de där bedrifterna i ett och samma liv. Men jag tänker mest att själva andemeningen och poängen kan vara värd att tänka på – sedan får man förstås anpassa efter sina egna erfarenheter, sitt eget liv och nutid, så att det inte blir en för stor uppoffring. Man behöver ju heller kanske inte gå hela vägen och vara helledig, utan kan kanske hitta eller skapa någon slags modern mellanväg, vad vet jag? Det är som sagt mest bara menat som en tankeväckare
-
-
Fast det kräver väl att en snubbe försörjer en tills man blir 40? Det är ju nice om någon betalar allt men det kanske man blir väldigt beroende av den personen.
-
[…] Cecilia Blankens skrev ett hemskt vettigt inlägg som satte ord på en känsla jag har. […]
Lämna ett svar