Är det inte alltid så? Att andrabarnet alltid är bebis längre en den förstfödda? Rio har liksom varit min lilla bebisplutt fram till hon för två, tre veckor på allvar skruvade av korken på pratet och nu mycket nöjt går omkring här hemma och domderar till höger och vänster. Friheten och lyckan i att kunna göra sig förstådd! Och jag måste inse att, visst, liten är hon fortfarande. Pytteliten. Inte ens två år. Men bebisstadiet har hon faktiskt passerat. Med råge. Nu berättar hon när hon vill titta på ”teje”. När hon är törstig, eller  ja, hon säger ”Tettis” vilket betder Festis och avslöjar att det blivit lite mycket av den varan i sommar. Hon ropar mycket stolt ”Baaaaaaajs” och går och drar sig i blöjan och ställer sig vid skötbordet och ropar ilsket på oss: ”Bytta!”. Hon har utvecklat ett stort intresse, eller fobi eller vad det nu är, för myror och misstänker varenda liten prick och insekt för att vara en, huvaligen; ”MYJA”. Och allra värst är det när de sitter på hennes kropp och hon blir stel som en pinne och paniklaget konstaterar att ”Myja KLÄTTA.” Då får man komma och borsta bort det klättrande odjuret, och Lillan kan leka vidare. Det är häftigt när det händer. När de liksom plötsligt löst språkknuten och efter det kommer orden forsande. Långa rader av nya ord varje dag, och man försöker fascinerat hänga med och inte missa en sekund nu när den här varelsen, den här lilla bebisen, ger oss helt nya nycklar till sig själv och sitt inre. Det är som att varje dag få öppna julaftonens finaste paket och upptäcka att det är det man haft högst upp på sin önskelista som ligger där i den här dagen också.

Hon är så jävla härlig Rio. Ett helt annat temperament än sin storasyster (och därmed inte sagt att det är något fel på storasysters temperament. Det är alldeles fantastiskt det också. Bara annorlunda Bonnie är liksom en annan sort). Rio är lugn. Cool.  Obrydd. Tills – plötsligt – hon tänder till och blir förbannad och skäller på allt och alla till höger och vänster. Sedan är hon plötsligt lika lurigt lugn igen. Det är som att hon hela tiden går runt och klurar på något, typ världens bästa uppfinning eller jordens mest intressanta hemlighet, och bara hon vet. Och tänker inte berätta för någon. Hon håller sig liksom i utkanterna. Spankulerar omkring med händerna på ryggen och det finns inget i världen hon inte klarar av. Alldeles själv dessutom. Alltid med ett leende som lurar i ögonen. Munnen stängd. Ihopsnörpt. Men i blicken är det som ett helt fiskstim av bus och lycka plaskar omkring. Det är så fruktansväst kul att hänga med sin ett och ett halvt-åring. Förlåt. Snart tvååring. Min lilla pratande, pladdrande busunge-bebis.