Igår kväll landade vi i Los Angeles och de första nätterna innan vi förhoppningsvis snart får tillgång till huset vi hyrt bor vi på hotell. Igår när vi precis kommit fram och alla var reströtta var tjejerna lite vissna. Längtade till Farsta och till dagmamman, farmor och kompisarna. Och då fick jag en klump i magen. Vad har vi gjort egentligen? Å andra sidan tror jag att det är naturligt att känna så. Både det jag känner och det tjejerna upplever. Resten av tiden är de ju superuppspelta och älskar äventyret lika mycket som vi vuxna göra – man för väl låta dem längta och sakna när de känner så. Bejaka det. Och sedan vara beredd på att i nästa sekund är allt toppen igen. Det är väl egentligen exakt samma vi vuxna känner. Med skillnaden att vi är tystare med känslorna.
Första gången jag var i Los Angeles fattade jag verkligen ingenting av den här staden. Jag var 24 år och hade flugits hit i första klass av ett stort filmbolag för att intervjua skådespelerskan Hilary Duff. Jag checkades in i ett magnifikt rum på Beverly Wilshire, hotellet vid Rodeo drive där Vivianne hamnar med Richard Geres karaktär i Pretty woman. Det hela var så klart miljoner gånger mer storslaget än jag var van vid. Jag gjorde intervjun och gav mig sedan av för att utforska Los Angeles. Upptäckte att staden var enorm. Platt. Och bitvis rätt ful. Och på gatorna såg man inte en enda människa. Bara bilar. På kvällen hamnade jag på en vild efterfest med något hiphopgäng i en stor svit, och dagen efter blev jag uppmanad att dra från Venice beach innan det blev mörkt. Det hade börjat samlas tatuerade förortsgäng med aggressiva kamphundar på stranden och det fanns liksom ingen chans att jag inte skulle råka illa ut om jag stannade kvar.
Nästa gång jag åkte till Los Angeles var det tillsammans med Per. Och trots att vi bara varit tillsammans i fyra månader friade han till min stora chock och lycka på en restaurang här. Ett halvår senare var vi i Los Angeles tillsammans med massor av kompisar och familj – sedan stack vi till Las Vegas och gifte oss. Vi har också spenderat en vinter här en gång när Bonnie var precis nyfödd, och det var väl kanske egentligen inte förrän då jag blev kär på riktigt. I Los Angeles. Det är något väldigt livsbejakande i luften här som är omöjligt att värja sig mot. Och nu ska vi alltså bo här ett tag igen. Det känns superweird och väldigt långt ifrån Farsta, men samtidigt väldigt naturligt. Och hur det kommer bli och kännas efter ett tag återstår bara att se.
Kan du inte berätta lite mer om vad ni ska göra? JObbar Per? Du? Barnen – är de på ngt dagis el mest med er? Hur länge ska ni vara borta (el är det hemligt ;-))?
LÅter sååå härligt!
Det låter så coolt och härligt det ni ska göra, man kan inte bli annat än avundsjuk! En önskan, nu när du är där och verkligen lär känna staden på djupet, kan inte du då också ge en liten Los Angeles-guide? does and don’t? Restauranger, boenden, delar av LA som är överskattade – ja en liten reseguide helt enkelt. Ska till LA och västkusen under 1 månads tid i sommar och har börjat leta efter vart man ska bo, göra, äta och låta bli. Så det vore jättekul om du har tid och lust att ge din bild av LA när ni väl installerat er ordentligt! Ha ett fantastisk äventyr!
Det är så härligt att läsa om dina tanker mitt uppe i ert äventyr. Vilket fint litet avtryck det är, dina bloggposter. Jag hoppas hoppas hoppas och hejar på att det blir så bra som det bara kan bli!
Imponerad över att du är så sann o ärlig-samtidigt som du skriver så starkt. Ta hand om tjejerna o så är de snart på g igen precis som du säger. Ska ni jobba el ”bara” njuta?
Tålamod!
http://www.karingustafsson.wordpress.com
Hej! Jag är lite nyfiken bara. Jag har kanske missat något men…vad har ni got med huset i Farsta? Hyr ni ut det? Bara undrar.
Marta
Du gör tjejerna en tjänst som flyttar till LA. Tror knappast de kommer att klandra dig när de blir äldre för att du tog dem från Farsta. 🙂 De är så små så de kommer att finna sig tillrätta väldigt fort.
Det låter toppenmysigt och såklart att tjejerna längtar hem lite. Det vet man ju själv när man är borta. Plötsligt dyker det bara på en och sen försvinner det snabbt igen 🙂 . De kommer stormtrivas.
stort lycka till! hemlängtan hos barnen kommer komma och gå. vi har nu bott 1½ år i münchen och det är kanske bara det senaste halvåret som vår nu 7-åriga dottern inte pratar om sverige som ngt hon skall åka hem till utan mer som ngt plus: hon har både sverige (med gml kompisar som hon brevväxlar med) och tyskland med vårt liv här.
att få besök av farmor/farfar, mormor, kusiner osv blir att dela med sig av det äventyr vi är på. och när saknade är för stor får man skypa. 🙂
och barn anpassar sig rackarns fort. tog henne knappt två månader att behärska språket flytande (vi är inte tysktalande sen innan) och vänner fick hon på en gång i skolan trots att hon inte kunde språket från början. 😉
vad jag vill ha sagt egentligen är att hemlängtan är ok så länge man kan se plusset: där ni är nu blir ”hemma extra allt” – ni har både här och där. 🙂
soliga hälsningar från münchen!
Hej! Många har tidigare undrar om vad ni ska göra där, hur länge ni blir borta (låter dom flera år på det sätt du skriver) men du undviker att svara på dessa frågor. Jag undrar lite samma sak och hoppas du svarar. Vad gör ni i LA och vad är tidspespektivet? Ni verkar inte ha gjort ngn stor grej hemma av att ni åkte och ändå skriver du som om ni ska vara borta i flera år…
Tjejerna är saknade här hemma, Chloe frågar var och varannan dag om Rio kommer till dagmamman idag 🙂 hon tyckte det var super kul att prata med er här om dagen! Lycka till med nya huset och allt nu! Tjejerna kommer snart in i det hela när ni kommer till huset och får era saker och allt sånt! Ni kommer få ett underbar äventyr!
Vad modiga ni är som verkligen vågar!!
En fråga: Bonnies keps är bedårande – var har du köpt den? Skulle vilja beställa en sån till min dotter med hennes namn på.