De flesta i min generation, vågar jag gissa – vi som gick i högstadiet och gymnasiet under 90-talet – har en speciell relation till Dr Martens. I min skola var det Dr Martens eller Getagrip som gällde. Getagrip var det lite hårdare märket som syntarna hade. Och nassarna. Och vissa punkare som körde samma stil som nassarna fastän de var stenhårda antifascister. I know, väldigt komplicerat. Dr Martens hade vi punkare. Och trallpunkarna. Och tjejerna som var de tuffa killarnas hang arounds (fast de hade bara 10-håls). Själv såg jag mig förstås som en mycket hängiven och rättrådig tvåtaktspunkare. Att jag också älskade De lyckliga kompisarna och var de äldre killarnas hang around (precis som tjejerna med 10-håls-Martens), försökte jag mörka genom att ha hemmaklorinblekta jeans och 14-håls. Något annat än stålhätta på dem var förstås uteslutet. Kort sagt, det var en jäkla djungel det där med kängor och kängornas koder på den tiden.
När jag växte ifrån punkperioden och hängav mig åt grunge och straight edge (fast jag gillade bara musiken, skippade Vegan-biten) i stället, bytte jag mina höga svarta Martens mot lägre lila. Och sen ett par gröna.
För några dagar sedan tänkte jag på vilken dröm det hade varit om Dr Martens kunde teddyfodra sina kängor. Så snyggt. Coolt. Och varmt.
Därför jublade jag förstås av glädje när jag i ett skyltfönster i Göteborg såg just teddyfodrade Martens, och slog till och köpte dem direkt. Mitt fjärde par Dr Martens. Känns lika bra den här gången, även om jag blivit vuxen och småborgerlig och skulle se en timma med Anticimex på högsta volym i högtalarna som raffinerad tortyr snarare än största möjliga musikaliska njutning.
Lämna ett svar