Must. Kill. Frank. Drebin. Kommer ni ihåg den frasen från Den nakna pistolen? Hysteriskt kul. Hysteriskt rolig film. Det var det rubriken anspelade på.
Hursomhelst.
I vanliga fall ledsnar jag fruktansvärt fort på det mesta. Jag vill ha nytt hela tiden. Pallar inte ens att gå till affären samma väg två gånger på raken utan måste alltid variera mig. Men. När det kommer till smaker är det tvärtom. Hittar jag något jag gillar, verkligen gillar, vill jag inte helst inte äta något annat på två år. När vi var på en middag hos Pers släkt i Miami förra veckan bjöds vi på lite apetizers innan maten som var alldeles ljuvliga. Det börjar dregla bara jag tänker på det. En grön sallad med avokado, gurka och koriander. Massor med koriander. Vet ni hur mycket jag älskar koriander? Jag vill typ ligga med koriander. Och så citronsaft, vitlök och salt och peppar. Och sist på med olivolja förstås. På bordet stod också hoummus och pitachips. Äsch, det är väl bara att slänga ihop den där salladen själv då, tänker ni. Och jo, det ska jag göra förstås. Är lite orolig att jag inte kommer lyckas på samma sätt bara. Och pita-chips? Var hittar man det? Eller kan man göra själv? Kan man det fina, bästa, käraste Kristin?
Lämna ett svar