Nu förstår jag att ni inte tycker att det är superintressant att kolla på gamla bilder av mig. Det förstår jag verkligen. Men eftersom jag blev helt oväntat uppspelt över den plötsliga tillbakaslungning i tiden som uppstod när min syrra skickade de här korten av mitt tonåriga jag, så blir det nu så att de hamnar här ändå.
Jag blir faktiskt helt öm i hjärtat av att se det här. Så liten jag var. Men så jävla stor i orden. Påstridig och känslig som fan på samma gång. Så fram och tillbaka och hit och dit, som alla tonåringar förstås, och så väldigt noga med hur jag såg ut (det kan man inte tro när man ser de här bilderna, men det var jag faktiskt. Och det här med att ”man bara ville se ut som alla andra” var aldrig min grej. Jag ville verkligen inte se ut som alla andra. Ville heller inte ha frisyrer som alla andra. Herregud.)
Tänk att man har barn som kommer bli tonåringar en dag. Ser fram emot det, men är så väldigt rädd att jag inte ska räcka till för att ta dem igenom de där så väldigt skakiga åren på bästa sätt.
Lämna ett svar