Vi var på lekparken i morse, jag och tjejerna. Vi gick säkert en kilometer, jag och Bonnie, Rio satt i vagnen. När vi lekt ett tag och skulle hem slog den där jetlagtröttman till igen. Bonnie orkade inte gå en meter till. Inte ett endaste steg tänkte hon ta.
Jag måste säga att jag beundrar den där lösningsorienterade inställningen hon alltid har, min dotter. ”Jag kan krypa in här mamma. Det blir bra.” Och så gjorde hon det. Ålade sig in i lastutrymmet under vagnen och lade sig till rätta. Sade att det var mysigt att ligga där. Det var en lättnad, det var det, för jag kan inte påstå att jag jag sett fram emot att behöva bära henne tillbaka. Så. Jag körde ner blicken i backen och travade hemåt i ilfart. Undvek alla blickar som först bara kollade på Rio och log åh-vilken-glad-liten-unge-smajlet som sedan frös när de fick syn på den stackars 3-åringen som ondskefulla morsan vikt ihop och knölat in under vagnen.
På bilden nedan ser ni annan konstig sak som hänt idag, men det berättar jag mer om imorgon.
Lämna ett svar