Det har sannerligen gått upp och ner, mina känslor kring och inför den här flytten. Jag haft separationsångest, oroat mig över barnen, drömt, försökt att låta bli att drömma för mycket innan allt var klart och vi visste att det verkligen skulle bli av, längtat för att i nästa sekund ångra mig och velat strunta i allt och bara stanna hemma i Farsta och låta livet rulla på som vanligt istället.
Men idag, idag har allt för första gången känts komplett. Det kommer säkert svänga igen – men idag har jag helt odelat verkligen kunnat njuta av allt härligt vi får vara med om. Bonnie hade en bra dag i preschool och var nöjd, stolt och glad när Per hämtade henne på eftermiddagen. Jag har jobbat och smidigt planer för framtiden. När vi alla var samlade i huset på eftermiddagen badade vi och medan barnen stökade i poolen och jag satt vid kanten medan solen värmde skönt på axlarna – då kändes allt så jäkla perfekt och så oerhört spännande. Och jag är så tacksam över att vi fått, eller nej, skapat, det här äventyret åt oss själva.
Hej Cecilia!
Åååå, jag känner så väl igen mig i dessa känslor! Har flyttat utomlands två gånger med våra barn. Först till Vancouver, Canada när de var 3 och 1,5 år. Nu bor vi i Franska alperna (nära Genève, där barnen går i skola) och de är 11, 9 och 5 år. Hade det bara varit för oss vuxna så älskar vi äventyret, erfarenheterna, alla härliga människor man lär känna, kulturkrockar man lär sig av osv. Självklart är det mycket svårare med barn och jag tänker ofta vad vi gör med dem egentligen. Vi tror ju stenhårt på att detta är en fantastisk chans för barnen (och oss) att vidga vyer och lära ovärderliga saker för livet. Så emellan lyckokänslorna över att vi får chansen att göra dessa äventyr och ha det så bra, kommer oron och undran vad barnen känner och verkligen får med sig. Men barnen blir så coola! Det värsta som finns för en förälder är att lämna barn som gråter till en fröken med ett språk de inte förstår, men OJ vad de lär sig och växer av dessa erfarenheter. Heja er som vågar äventyret.
KRAM!
Sofia i Frankrike
http://www.cirkussolfors.wordpress.com
Åh, ryser när jag läser detta. Världens bästa äventyr!
Ni är modiga! Härligt att ni gör vad många andra bara drömmer om. Och det är helt normalt att vardagen känns som en bergochdalbana i känslor när man bryter upp för att flytta till ett annat land… jag känner igen mej så i det du skriver! Jag brukar tänka att inget behöver vara för evigt (om man inte vill förstås), man kan alltid ändra sej. Farsta och Sverige finns alltid kvar! Njut där ni är nu 🙂 För det är värre än att ångra det man aldrig gjorde/vågade…
Ni är tuffa,förstår hur du känner dig.Vi fick en pojk i april 2006 och på hösten samma år så fick vi ett litet fnatt och bestämde oss för att vi ville köpa hus i USA.Till saken hör nu att min man har green card men jag har det inte då vi inte var gifta när han fick sitt.Och med de rätta kontakterna på bank ( en svensk vän) så lyckades vi få 100% finansiering och köpte hus….Har även provat på att driva företag där,allt för att vi andra (jag och tre barn)skulle kunna få visum och kunna stanna där.Men så kom det ju recession som väl ingen har missat och därefter så gick det bara en väg….Svenska avundsjukan är fantastisk och folk har en tendens att gotta sig i när det går dåligt för andra och man inte mår bra.Det är spännande att läsa om er nya vardag där borta 🙂
Låter härligt att ni börjar landa !!! Ni har ju inte varit där så länge än och som flera skrivit så finns Sverige och Farsta kvar den dagen ni vill komma hem igen 🙂
Förstår din oro över barnen! Jag känner likadant för min 6-åring som ska börja skolan till hösten..Hur ska det bli och hur ska hon tycka det är.
Modiga ni!
Bra. Njut! Jag bodde utomlands som liten. Vi flyttade runt då pappa jobbade åt SIDA. Har ett enda negativt minne: jag är 6 år, nyinflyttad i Managua Nicaragua, första skoldagen i amerikansk skola, mamma lämnar vid grinden och får inte följa med in, skoldagen börjar och alla talar ett språk jag inte förstår. Satt med gråten brännande innanför ögonlocken. Fick till slut sådan magknip att jag skickades via skolsköterskan hem till mamma. Men det är ett enda negativt minne. Allt annat är positivt: att lära sig engelska och spanska, simma, få upplev platser, kulturer och människor så tidigt i livet. Fantastiskt helt enkelt! Det enda min mamma har ångest för idag är att vi som småbarn utsattes för mycket sol. Hon är rädd att vi ska utveckla hudcancer senare i livet. Men i o m den vetskapen är man bara extra försiktig idag.
Vad tycker Per?
Vilken inspirationskälla du är Cecilia!
Absolut underbart!
http://www.karingustafsson.wordpress.com
”Smidigt planer”? Kul felstavning, hoppas allt går smidigt!
Åh, instämmer med alla, ni är sååå modiga! Sitter lite i samma sits, om än annorlunda. För drygt ett år sedan lämnade jag Sverige, ett jobb som ingenjör, bostadsrätt (som jag hyrde ut) för att åka till Kanada. Det har varit berg och dal-bana i känslor men vad kul jag har haft. VIsst har vissa saker inte blivit som jag tänkt mig, men hey hur ofta blir det så. Och när en dörr stängs så öppnas alltid en ny. Jag känner att jag har gjort det många drömmer om, våga testa. Tänkte innan att jag vill inte ångra något jag aldrig gjorde. Nu har jag klippt banden ännu mer med Sverige och sålt min lägenhet. Tänker resa runt i världen ett år för att slutligen försöka få ett jobb i Australien/Nya Zealand. Sverige får vänta.., Vissa dagar är jag sjukt skraj såklart men tänker att saker och ting löser sig. Och fy tusan vad stolt jag är över mig själv! Tänker ibland på att jag inte är purung (32) och att jag kanske ”borde” komma hem och stagda mig. Det tycker säkert många därhemma, men det här min dröm! Och jag tror att om man bara följer sitt hjärta så blir det bra.
Följer med spänning era äventyr och vardag!
Nydelig! Takk for at du deler litt av eventyret med oss lesere!
Hej Cecilia.
Wow, jag känner igen mig i känslorna du beskriver inför er flytt. Jag befinner mig där nu, om 4 veckor går flyttlasset till Florida. Att bryta upp den trygga vardagen från vänner, familj, dagmamma och mycket annat känns skrämmande och jätte spännande.
Våra barn är 3 och 2år och börjar Preschool i Augusti. Inspirerande att följa Er familjs äventyr. Önskar er all lycka till och hoppas att ni ska stormtrivas.