Idag har vi varit på BVC, jag Rio och Bonnie, för Rios 10-månaderskontroll. Lite drygt nio kilo och 74 centimeter bebis är vad vi har jobba med här hemma. När Rio är lös hemma eller någon annanstans ( ja alltså, när hon inte sitter i vagnen vilket ju också händer att hon gör) går 100 procent av min, Pers och ibland öven Bonnies uppmärksamhet åt till att hålla koll på den en gång i tiden så stillsamma lilla bebisens mun. Hon stoppar nämligen allt – vi snackar urskillningslöst exakt precis allt i munnen. Hon letar sig fram i skåp och lådor i huset som jag knappt ens visste fanns och där lyckas hon hitta något fullkomligt livsfarligt. Pyttelitet. Vasst. Eller någon form av elektronik. Det är som att hon känner på sig när något är riktigt potentiellt farligt, då spetsar hon öronen, spärrar upp ögonen och bara ”yey! En säkerhetsnååååååååål!” kastar sig på prylen och så in med den i munnen. Varpå mamman, pappan och systern inom loppet av någon sekund rugby-kastar sig på den lilla bebisen och bände upp lilla gapet. Stor ilska och frustration utbryter förstås då. Hos Rio alltså. Ändå dröjer oftast max trettio sekunder innan hon hittat någon ny jordkocka, pinne, sladd, hårspänne, gummisnodd, tvättmedelsklump eller sten som bara måste in i munnen. Och då har vi det ändå inte ovanligt stökigt eller så hemma. Men de där småsakerna som trots allt råkar hamna här och där, dem hittar hon Rio. Det är som att det är det enda hon lever för. Hon är helt pitbullfokuserad på att varje vaken sekund av dagen få känna nya smaker i sin mun. Fast är liksom aldrig ”Åh, jippi, en bitring!”. Nej då. Allt i leksaksväg är helt sjukt booooooooooring. Inte ens vuxensaker som nycklar, mobiltelefon eller kamera är kul nog. Är det inte giftigt eller sylvasst får det vara. Gah!
living on the edge 😉
Om en tyve års tid driver hun med basehopping! 🙂
Ja de är inte lätt att hålla reda på de små. Tycker att de är dags för lite höstmode, vad ska man satsa på inför höst o vinter. Känner att jag behöver inspiration, är sugen på en vadlång kjol men tycker att de är tantvarning på alla jag provar
Känner igen det där så väl har en 11 1/2 månaders hemma och hon ska också på ALLT. Vi har barnsäkrat till max men som du säger dom hittar saker ändå och för att inte tala om utomhus; fimpar, stenar, jord, pinnar m.m
Tycker för övrigt att din blogg är super! Kram!
….men söt är hon!
Ser på kortet att Rio har zebrabodyn på sig. Jag fick häromdagen hem zebratröjan och tightsen som jag beställt till min 2 åring, åååh vad fina de är. Du har lyckats igen Cecilia. Förra hösten köpte jag mops leggingsen och den gröna fina klänningen. De är fortfarande en klar favorit i garderoben.
Läste nån gång att ett barn får i sig 6 kg sand under sin uppväxt! Vet inte om det är sant, men ja, de gillar att stoppa i sig saker de där rackarna…
Åh vad jag känner igen mig Cecilia! Vi har det precis likadant här hemma, med en liten brud bara några dagar äldre än Rio. Jag har blivit alldeles manisk med städning och dammsuger varje dag- men likt förbaskat hittar hon små stenar, tejpbitar, pärlor fastnade i ryamattan och miljoner annat som bara måste in i munnen. Min värsta grej under hela min ”mammakarriär”(vi har en 3-årig storasyster också) inträffade häromdagen då hon hade pillat i sig något som fastnade i halsen och gjorde att hon inte fick luft. Fick rusa in till närmsta radhusgranne och tillsammans lyckades vi få ut(eller snarare ner..) det som fastnat. Ja huva. Jag som trodde jag var en ganska cool morsa är tacksam om jag överlever fram till jul;-). Kan inte minnas att hennes(mer vild än tama) storasyster var ens i närheten av det här ”munstopperiet”;). Kram till dig Cecilia för dina alltid underhållande och välskrivna inlägg!
Jag kommenterar aldrig. Så tråkig är jag. Men så kom jag på att varje gång jag surfar in på din sida så blir man glad. Och det är ju fint om du vet om det. Att din blogg sprider glädje menar jag. Och du är så superfin så jag dör. Och dina döttrar också. Så! Nu så 🙂
Tack för en vettig, lagom ytlig, mycket tänkvärd och väldigt kärleksfull blogg!
kram på dig!
Hon är briljant! En väldigt stor del av kroppens nerver sitter i munnen (googla bilder på Homunculus och se)så att stoppa i munnen är ett utmärkt sätt att undersöka saker på. Men jobbig för omgivningen…
”Den orala fasen”. Viktig för barnet. Väldigt lång för föräldrarna. Det finns liksom inget som inte åker in i munnen på de små. Suck.
Hej Cecilia! Min ettåriga dotter Maria har varit/är precis likadan! ALLT ska in, ju äckligare desto roligare! Mina pojkar stoppade inte in något!
Precis så är det!
Hahaha, underbart!! 🙂 Jag har det precis likadant hemma fast med en 11 månaders kille. Jag fattar inte vart han hittar alla små grejer som ska in i munnen. Frustrerande? Ja, minst sagt.
Hallå på dig 🙂
I går hade jag en Meandi försäljare hos mig som visade upp de fina kläderna. Jag måste bara tala om för dig hur mycker jag gillar DINA kläder 🙂 Synd bara att jag inte har någon liten dotter att köpa den lilla rosa klänningen till 😉
Grymt fina kläder hi hi hi
Säkerhetsnååål!! känns ju lite amatörmässigt när du redan har ett barn innan? eller? ditt skrivande har en fantastisk dramartugi. Hoppas att Rio inte käkar säkerhetsnålar..för det gjorde väl adrig bonnie? Eller?
Haha, tokiga barn! Min Tuva var lika, snacka om välstädat man hade på golven under den perioden… Och när vi var på stranden (då var hon viserligen över 1 men det hade inte gett med sig) så skyfflade hon in skopor med sand så fort hon kom åt. Helt galen! När man bytte blöja så låg det massa sand som ”gått i genom systemet”.
Crazy baby!
En gång hittade jag henne sittandes och tugga på något och såg ett av mina hårstrån sticka ur munnen, och när jag drar i den så kommer det ut en sån stor hårboll som kan bli efter tvätt/torktumling. Uaääääää!
Hahaha, spännande ska det va!
Ja men vet sannerligen att man lever när man har två små kids. Själv har vi en soon-to-bee-treåring som har (likt båda sina päron) en superstark vilja och en 4 1/2 månads liten (8,6 och 70 cm) bebis. Trots att båda våra killar är som änglar så är de ändå barn och barn syns, hörs och ÄR som barn ska vara. Men det är ju det som är charmen. Eller ja… det är ju faktiskt inte sååå charmigt när ens telefon inte fungerar för att ”någon” antingen har badat den i sitt vattenglas ( typ lekt båt) har bitit i den (för tänderna är på gång). Hmmmm… Men men. Jag skulle inte vara utan det en endaste liten dag. För man älskar dem ju till död.
Tack för en härlig blogg.
// Inredningsfrun å totaaaalt icke-mode intresserad 🙂