Vi har ju världens bästa farmor Anita. Hon bor bara en liten bit bort och hon har all tid och all lust i världen att vara med sina barnbarn Bonnie och Rio. Vi är otroligt lyckligt lottade. Det betyder att jag och Per ibland kan gå på bio, eller gå ut tillsammans då och då. Eller att farmor hämtar hos dagmamman i bland när vi har svårt att hinna. Och för barnen betyder det förstås en extra person att älska och bli ompysslad av. Någon som lär Bonnie att steka plättar, som låter Rio sitta i knät i timmar om det är det hon vill och som alltid har något litet upptåg på gång. Hon är en till trygg punkt i tillvaron, utöver oss föräldrar då. Barnen har mormor och morfar och farfar också – och de gillar förstås också att vara med sina barnbarn, men de bor så långt bort och finns inte där på samma vardagliga vis (däremot är det ju förstås alldeles fantastiskt superkul de gångerna de ses i stället!)
Jag har förstås tänkt på det där en massa gånger. Hur bra vi har det på det viset, och att det finns många familjer som inte har någon farmor eller mormor nära (eller alls) som kan hjälpa till att lasta av lite då och då under de här köriga småbarnsåren. Som kan finnas där för barnen. Men jag har faktiskt aldrig tänkt på det åt motsatt håll. Att det kanske finns kvinnor där ute med mormor-hjärtan – men inga barnbarn.
Härom dagen fick jag ett mail av Ann. Vi har aldrig träffats men hon har följt min blogg lääääääänge, och hon verkar vara en ovanligt varm och fin person. Vi hörs på mail då och då, och hon har alltid ett par små tant-tips på lut i bakfickan. Ni vet. Sånt där som bara tanter kan (och tant är i mina öron ett väldigt rart ord,så jag hoppas ingen tar illa upp nu). Typ hur man sköter om sina blommor. Hur man skapar bäst julstämning. Och så vidare.
Nu till saken. Så här skrev (uhu, jag kan knappt läsa det utan att börja lipa, blir så väldigt rörd) hon (bland annat) den här gången:
Innan tiden runnit ut försöktes konstgjord befruktning, kanin-sexliv och jag var inne på adoption, men så icke min dåvarande man.
Nu är jag snart 55, och jag ser med fasa att det inte blir några barnbarn eller syskonbarnbarn runt mig heller.
Syskonbarnen bor i Gävle respektive Bangkok, och särbon’s enda dotter har flyttat till USA med barnbarnet.
Samtidigt har jag ofta tankar om hur jag kan hjälpa människor i nöd.
Jag vill inte skicka pengar till barnbyar och andra hjälporganisationer, där jag vet att det mesta försvinner på vägen.
Det måste finnas något vettigt att göra i min närhet.
Men framför allt har jag något annat än pengar att ge: En enorm kärlek till barn, och tid.
Så, jag tänkte att det finns säkert många tjejer runt Stockholm som blivit eller skall bli mödrar under förutsättningar de inte drömt om, och som inte har support från mormor och morfar, farmor och farfar, kanske inte ens en pappa är närvarande.
Jag har läst dig länge, jag gillar dina värderingar, och så slog tanken rot.
Tänk om du kunde efterlysa någon som behöver en ”reservmormor” bland dina läsare, eller bekanta till dem.
Lämna ett svar