Jag sitter i och för sig och jobbar och skriver på boken, men är ändå söndagsmosig och kan inte komma på någon kul vinkel att blogga kring. Så det får bli helgen. I nedslag. Så här.
- I torsdags kom min lillasyster Rebecca hit, hon stannade ändå till idag, söndag. Stundtals har det varit lite som att prova på livet som trebarnsmor. Detta att hålla dessa tre nöjda har inte varit skitlätt alla gånger ska erkännas, var och en med sina specifika krav och ibland trytande tålamod. Men sen också, glädjen i att se hur mycket Rebecca växer och sträcker på sig när Bonnie vill sitta i hennes famn och kolla på tv, eller när Bonnie med gråten i halsen meddelade att hon tänkte ”sakna Lubecca jättemycket” när Per skjutsade henne till tåget.
- Tre-åring, är det det Bonnie håller på att bli, eller vad säger ni, ni som haft eller har treåringar? Hon har väl så klart temperament ibland som alla ungar. Men oftast brukar det gå att resonera med henne och ilskan försvinner snabbt. Men de senaste dagarna. Vid ett par tillfällen. Herrejösses vad arg. Och inte resonabel. Alls. Och ett skrik med en röstkapacitet jag inte hade en aning om att hon besatt. Vi var på ett café i fredags när det hände första gången och jag varenda gäst glodde på det ilskna barnet men framförallt på mamman som höll lillasystern under armen medan hon jagade den gallskrikande andra ungen mellan borden. Och sen när jag fick tag i henne. Alltså, det vrålet. Fy. Det kändes som att alla runt omkring kollektivt kom fram till att det var världens hemskaste morsa de nu satt och glodde på.
- Idag var jag och Bonnie på bio för första gången. Ja, jag har ju förstås varit förut, men för Bonnie var det premiär. Och det var faktiskt en premiär vi gick på också. Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen. Den var alldeles underbar, det tyckte Bonnie också. Jag satte oss så att vi skulle kunna smita om det skulle bli så att hon fick myror i byxorna. Men inte. Som ett litet ljus i mitt knä hela tiden, och när det var över hade hon lite svårt att acceptera varför det inte gick att trycka på play och se igen.
- Söndagsmorgonen inleddes med en raid i min sminkväska. Det var Bonnie som stod för den. Och sen. Hela ansiktet och framförallt näsan blev målades i granna nyanser. Till och med foten fick färg: ”Finaste skuggfoten!”, ropade hon stolt och höll upp en grönglittrande tass i vädret. Mina ögonskuggor kommer för övrigt aldrig bli sig själva igen. Hon behandlade dem liksom som om de vore vattenfärger. Ja ja, jag använder sällan ögonskugga ändå.
- Slutligen. Det är min kompis Lovisa som visat mig Rusta. Det är urkul att shoppa där, blant allt krimskrams så – vips -kan man dyka på riktiga godbitar. Jag köpte en fin ny matta till brudarnas rum och en golvlampa som gjorde vårt vardagsrum flera gånger hemtrevligare än tidigare.
Det va de hele.
Ang treårs-bryt. Var med om exakt samma häromdagen, var på stan med vår 3,5 åriga flicka som plötsligt bröt ihop totalt och bara skrek. Och förstår dig precis. Med lillasyster under armen och stirrande tanter var det inte helt lätt att lösa situationen. Men sen fick jag en tankeställare, nästa dag råkade hon somna i bilen ca 10min på eftermiddagen och sen var hon som världens goaste, harmoniska unge och efter det när jag tänkte tillbaks på mardrömmen på stan så kanske allt berodde på att hon var trött. Fast (oj nu blev det långt) är man tre år så är man ju i trotsåldern så klart att dom ska ifrågasätta men har märkt att mycket trots försvinner om dom får vara med och hjälpa till hemma tycker jag, och känna sig delaktiga och behövda. Kram!
Mysigt att tanka lite syster-tid. Det behövs emellanåt.
Fingers crossed passerar treårs-strecket utan trots. Fast å andra sidan om vi överlevde tvåårstrots blandat med sjuklig storasysteravundsjuka så överlever vi allt.
Åh, vad mysigt med bio, jag har faktiskt precis själv tänkt att det borde funka att gå på bio med treåringen men har så himla svårt att uppskatta vad som är en lämplig film både när det gäller story och längd. Har ni läst mycket nalle Puh eller sett filmer hemma så att hon kände igen figurerna?
Kram
Jag har precis kommit ut på andra sidan efter en sjukt jobbig trots-period på 1 år. självklart med toppar och dalar men iaf. Det jobbigaste med detta var hur man själv skall hantera/förhålla sig till det. Min dotter slog mig rätt mkt under denna period och man blir ju helt rasanda av att någon slår en så det är svårt att behålla lugnet. Vi har pendlat mellan muta, tjata, hota, skrika, förhandla, behålla lugnet…ja hela registret men jag vet ärligt talat inte om nåt har hjälpt det är nog bara nåt man skall igenom. Nu när vi är ur det (jodå humöret finns kvar men på en annan nivå) är det som en dröm. jag tänker att om det ska vara såhär lätt kan jag skaffa 5 härliga ungar till;-)
Inte för att låta trist, men jag längtar tills min dotter är ur 3-årstrotset. Oftast vill man ju stanna tiden och vill inte att de ska växa upp liksom. Men med henne – good lord! Som tur är kommer trotset ofta i perioder, så att det är hyfsat lugnt i några veckor innan det sätter igång igen.
Fast min son hade ETT utbrott. Ett enda. Han är sju nu… så man kan ju slippa undan.
Ang 3 åring och deras sätt att vara så har vi precis likadant hos oss. Vår Elliot blev 3 i lördags och har senaste veckan varit allt annat än kul att hänga med.. Blir jättearg för allt möjligt och hänger man inte med i svängarna (vilket man inte gör) så blir han ännu argare. Vi sitter nu och undrar – när går denna fas över??
Men så plötsligt kommer han smygande, kryper upp i famnen och säger att ”jag är inte arg på dig längre mamma” så får man en stor kram och så är man sams och allt är underbart. Ialla fall tills nästa utbrott 😉
Vad är grejen med ”Det va de hele”? Har sett det i ett flertal Sthlm-bloggar.
oj, trotsen den trotsen… min dotter är snart 4 år och är, som mest, hur go som helst. annat var det för ett år sen… det var som att bo med en 1 meter hög dr jekyll mr hyde som lät som Gollum och kunde stå och skrika i en halvtimme om att hon inte fått rätt ost…
men det går över och numera är det inte så farligt 🙂 men som sagt det är bara att ta sig igenom det 🙂