Nej, ni ÄR verkligen inte ensamma

Bara minuter efter att jag fått mailet från Emelie damp det ner en ny gästbloggartext från M. M beskriver en situation som på många sätt påminner om Emelies. Hon beskriver det så vackert och så starkt att jag tjuter på mig varje gång jag läser texten och tänker hur jävla lyckligt lottad jag är som sluppit gå igenom den där plågsamma längtan.

Är ni fler som känner igen er i den här situationen? Har ni hopp att dela med er av – gör det, snälla.

”Så här skriver M:

Jag längtar efter dig lilla vän. Finns du därute?  Lilla lillasyster eller lillebror. Jag tänker mest att du skulle vara en bror, precis lika fin som världens finaste storebror.

Vi längtar efter dig.  Med runda kinder och mjuka lår. Med glittrande skratt, precis som storebror.

Det kan ta tid säger dom, att jag har oddsen emot mig. Men att det kan gå, precis som det gjorde när vi satt med plus på stickan för exakt tre år sen.

Så lyckliga!

Vi är i småbarnstiden i livet. Små goa barn överallt i bekantskapskretsen. Stora runda magar och mammor som suckar över svullna fötter och svettningar. Som klagar över att storasyster får långt sommarlov för att mamma är hemma med liten. Som säger att liten egentligen inte var planerad men att det får gå. Som lyckligt smeker magen.

Det gör ont! Jag skulle betala vad som helst för att få känna små fötter på insidan av magen igen. Få gå och kissa hela nätterna och ha svårt att somna om. Med vetskapen om att världens finaste skatt växer där inne. Få ha en hel varm sommar med liten och stor. Många somrar.

Vi sparar till dig ändå. Kartonger med fina kläder. Korgen som gått i släkten. Liggvagnen som tvättats och stoppats undan. Små mössor. Stora jeans.

Ifall du kommer.

Det är väl dags nu säger alla, är ni inte sugna på en till?  Han skulle bli en underbar storebror. Ni får ta en till nästa vår.

Jag vill bara skrika, men svarar matt. Nej vi har fullt upp med ett barn och jobb just nu så det får nog vänta.

Vi längtar efter dig!”


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

  1. Profilbild för Nicole
    Nicole

    Tack…. tack o tack……. .
    Jag sitter här nyspydd, 4e gången idag…. kallsvettig illamående, dödstrött.. sonen leker med sina 2 vänner på rummet…
    Jag har längtat o lääängtat, gråtit o längtat… i 3år… jag har varit ensamstående i 4.5år..tills jag träffade mitt livs kärlek… Vi tog 3år på oss tills vi flyttade ihop… längtan efter ett syskon har varit konstant, hjärtskärande i 3års tid… Nu sitter jag här i vecka 11…. mår precis lika illa som med mitt 1a barn… som slutade med att jag blev inlagd på sjukhuset med dropp. Inga mediciner i världen hjälper……
    Jag tänker att jag MÅSTE JU VA GLAD… men nej- jag kan inte.. för när man är mitt i det så ÄR det INTE kul…
    Jag är sjukskriven .. klarar inte av jobbet.. klarar inte av att laga mat eller ens bre en smörgås… det är ca 7 månader kvar….. jag känner att jag inte orkar en timme till…. har ont i magen o halsen för jag är så sönderspydd…
    Sen läste jag detta fina inlägg… TAck… .det fick mig att rysa, just den längtan som beskrivs… Jag ska kämpa vidare..jag ska va glad… iaf mellan gångerna jag ligger över toaletten…

  2. Profilbild för happyvardag
    happyvardag

    Kära M från en annan M, nämligen jag….Mia

    Den där längtan är tärande och svår att balansera. Samtidigt som man ska njuta och vara närvarande med sitt högts levande barn, längtar man efter fortsättningen. Jag vet att jag tänkte att jag var tvungen att ta vara på tiden med TB (idag 15 1/2 år) ifall det skulle vara den enda småbarnstid jag skulle få uppleva. Vi försökte leva samtidigt som vi försökte. Gud, som vi försökte. Inte vill man bli fixerad, men hur kunna låta bli? Den där eviga balansen – så jäkla svårt! Efter nästan 5 år blev jag gravid, förlorade en mycket nära vän i en bussolycka och fick missfall straxt efter begravningen. Sen blev jag crazy…..

    Åren gick, vi försökte och vi sa till sist att vi gav upp. Inget hände ändå….Så kom 2005. Vi byggde om huset, bokade två semesterresor och då hade jag nog givit upp. Hade en harmonisk och härlig sommar. Sockeravgiftade mig. Jag stod på en loppis och sålde alla barnprylar utom sparade kläder. Det kändes sorgligt men ok. 4veckor senare upptäcker jag att jag var gravid. Chock, panik och oro. I maj 2006 föddes så familjens lillebror Gabriel- 10 1/2 år efter sin storebror.

    Ett stort lycka till – Kram Happyvardag

  3. Profilbild för J
    J

    M, jag längtar precis som du…längtar så att hjärtat går sönder. Jag har oddsen emot mig, precis som du…
    I några månader fick jag hjälp av hormoner, utan några resultat. Hormonerna gjorde mig ännu mer deprimerad och ledsen. Dom flesta dagar alldeles tom inuti. Jag blev trött och hade huvudvärk varje dag. Gick upp i vikt och tappade självförtroendet totalt. Min sambo ville att jag skulle börja prata med någon när jag bara satt och grät från morgon till kväll. Till slut gav jag upp medicinen. Bestämde mig för att släppa stressen och bara hoppas på att det ska hända en dag…en lycklig dag.
    Men det är svårt och…ja…man längtar så att hjärtat går sönder.

    Det svider i ögon och själ när folk i sin omgivning kommer med den glada nyheten att dom väntar smått. Man försöker vara glad men det är svårt. Svårt när längtan är så fruktansvärt outhärdlig…

    Jag längtar och hoppas tillsammans med dig M

  4. Profilbild för Lalla

    Här är en till som LÄNGTAR!
    Jag hoppas och önskar varje månad. Så har det varit till och från i 4 år.
    Ett missfall, ett MA och en fullgången graviditet som slutade med övergång vilket gjorde att den efterlängtade och saknade Liten somnade in………så i November förra året föddes han. Den finaste nånsin. Han var allt jag önskade.. men han levde inte….

    Jag frågar mej själv varje dag hur livet kunde bli så här orättvist och hemskt!
    Vad man har gjort för att behöva gå igenom allt de här.
    Och nu när man längtar som allra mest efter ett syskon till sin Stjärna så händer inget…
    Jag trodde verkligen att det var lätt att skaffa barn innan allt de här.
    Nu vet jag så mycket bättre, nu vet jag att det inte alls är så lätt för alla. Barn är en gåva, små mirakel.

    Jag känner som ni ledsamhet och avundsjuka över alla magar och små bebis som finns överallt.
    Och att man ständigt blir påmind över vad man inte har och de man längtar efter allra mest.

    Men jag hoppas och önskar mej fortfarande. Jag längtar efter mitt mirakel.
    Hoppet är det sista som överger en, heter det så klyshigt men nog är det sant alltid.

    Ge inte upp!
    Ha en fin sommar alla vi som längtar!
    Kramar
    Lalla

  5. Profilbild för Anna

    Tänk om bara alla människor ville sluta att fråga om barn. Jag vet precis hur det känns. Idag har jag två underbara barn men det fanns en tid då det enda vi längtade efter var ett plus. Det tog oss sju år och idag är jag världens lyckligaste mamma men det var en lång väntan. Styrkekramar till dig och bra skrivet. Det är viktigt att sprida budskapet att barn är inget man skaffar, det är något man får.

  6. Profilbild för Mikaela
    Mikaela

    Sitter med tårar på mina kinder. Precis varje ord skulle skulla kunna vara skrivet av mig själv. Denna väntan. Ensamhet i tankarna. Hoppas att det ordnar sig för er och för oss. Stora kramar M!

  7. Profilbild för Pia
    Pia

    Nej, ni är inte ensamma! Vi var igenom massor med utredningar. Känslorna åkte berg och dalbana. Vi räknade dagar, hoppades, längtade och var förtvivlade om vartannat. Vi fick oddsen av en läkare: en på miljonen… Men plötsligt en dag så fungerade det, utan extra hormoner eller annan behandling. Väntan var lång, men till slut var hon här!
    Nu sitter vi här med två. Nummer två kom fortare än vi kunde ana. Vi trodde inte att vi skulle lyckas en gång till, med tanke på våra odds. Så ge inte upp! Våga prata med er omgivning. Man slipper många dumma kommentarer och frågor om man vågar säga som det är. Då får man också höra att det är vanligare än vad man tror, att vara ofrivilligt barnlös. Ni är inte ensamma! Lycka till!!!

  8. Profilbild för Sara

    Åh, vad fint skrivet! Åh… Nu ska jag ta och lägga mig och klappa på min mage. Vara glad för allt som kommer med graviditeten och inte ta allt för givet som man lätt gör.

  9. Profilbild för S
    S

    Ja fy 17, känner igen mig fullständigt. Jag längtar också. En tråkig bieffekt är att jag kan känna mig gammal och okvinnlig. Fåfängt absolut men det går åt huvudet hela situationen. Att bli gravid är ju det mest naturliga men min kropp vill inte. Tycker att all denna längtan borde göra att kroppen borde spela med bättre men nej. Har gjort hela insemination/IVF svängen men har slängt in handduken. Det är för tungt när det misslyckas. Och jag är ju ändå riktigt lyckligt lottad som har fått M. Vårt mirakel. En tanke till er som kämpar utan att det någonsin vill sig. Ni tappra tappra människor.

  10. Profilbild för Anna
    Anna

    Jag förstår verkligen viljan att skaffa ett syskon till det barn man redan har. Jag tycker och tror att syskon är bra för varandra. Det är svårt att föreställa sig sorgen och ilskan och hopplösheten i att försöka och försöka men inte bli gravid igen, men då kanske adoption kan vara ett alternativ? Jag vet att adoption inte är något som görs i en handvändning, det krävs också mycket jobb och väntan och längtan och lite tur har jag förstått, men om man redan har blivit välsignad med ett barn och gärna vill ge det ett syskon/ha ett till barn, så kanske man kan ta sig ett an ett barn som fötts som ingen vill ha/kan ta hand om? Jag kanske är naiv, men det tycker jag vore fint. Det kanske till och med det är så det är menat. Längtande blivande föräldrar ska ta hand om barn som längtar efter och behöver kärleksfulla föräldrar. Inte menat att förringa någons känslor och önskningar om att bli gravid, för det klart att det är speciellt att göra, bära och få ett barn ur sin egen kropp, ett barn som liknar en själv och den man älskar (eller har gjort barnet tillsammans med iaf). Men adoption verkar också vara väldigt, väldigt fint. Och tänk på alla små runda, gossiga bebisar, med lena fötter, små korviga händer och viftande armar, som ligger och väntar på att bli upplyfta, kramade och få komma till en familj.

  11. Profilbild för Sarah
    Sarah

    Jag känner också igen mig. Vi har , i juli, försökt skaffa barn i ett år, fick ett utomkvedshavandeskap i oktober och fick operera bort en äggledare i november. Läkaren sade då att vi hade lätt för att bli med barn, så jag känner mig bara fruktansvärt misslyckad som fortfarande inte har lyckats. Alla andra omkring oss lyckas, och det känns som att man bara vill gråta varje gång någon vän eller bekant plussar. Jag är så fruktansvärt trött på att försöka när det aldrig händer något. Att bli med barn är det enda jag kan tänka på. Jag känner ingen glädje alls för andra som blir gravida, bara en hemsk avundssjuka. Jag känner mig mer och mer nedstämd och tror, på riktigt, att det aldrig kommer att ta sig för oss. Det är så skönt att höra att man inte är ensam. Jag gråter ofta i min ensamhet, gråter med tanken att jag aldrig kommer att få känna lyckan av ett plus på en sticka igen. Jävla kropp.

  12. Profilbild för T
    T

    Känner igen när längtan tar över livet här och nu…
    När det ända man lever för är de magiska datumen, hopp fram till neg. grav.test, sorg och nytt hopp inför nästa chans om fjorton dagar! Tiden går så långsamt där emellan…
    Stress över att alla andra lyckas och vårt barn blir äldre för var dag och inte får sitt efterlängtade syskon!
    Ont i hjärtat när vårt barn frågar efter syskon, leker storasyster, sparar saker till syskon, tror att hon kan påverka så att barnet kommer, frågar varje dag om när det kommer…
    Sorg över de två som dött i magen…
    Stor sorg när man inser att man lagt 32 månaders tankeverksamhet och energi på detta och nästan glömt njuta av den man har!
    Men är säker på att den kommer en dag!! Såå efterlängtad av oss tre!

  13. Profilbild för Sandra
    Sandra

    M, om det var 3 år sen sen förra beskedet kan ju din son inte vara mer än drygt 2 nu?! Och då förstår jag inte riktigt brådskan eller paniken. Började ni försöka efter bara ett år då eller kanske nästan med en gång? Vet ju inte hur gammal du är och om det är därför du har ”oddsen mot dig” och därav stressen. Annars tycker jag du ska leva i nuet och njuta av det du redan har! Finns det någon där ute kommer han/hon komma tids nog.

    Laila, hur kan du tycka att ditt liv är hemskt och orättvist när du ju redan har vunnit högsta vinsten?? När du ser på ditt barn borde du väl istället bli påmind om vad du HAR och inte bara vad du INTE har?! Du har ju redan ett mirakel! Livet ÄR orättvist, på alla plan, och det är inte alla förunnat att få barn öht.

    Samma tanke som Anna nedan slog mig. Fint skrivet och du är absolut inte naiv, snarare realistisk. Om man nu verkligen vill ha ett barn (till) men inte kan få ett biologiskt, varför inte ta hand om ett av alla föräldralösa som redan finns på vår överbefolkade jord? Och som inget hellre vill och behöver än att bli älskad. Jag vet att det är både dyrt och långa väntetider nu men inget pris är väl för högt om det är vad man allra mest vill ha? Tror också det kan finnas en mening med allt eller mycket iaf. Har hört adoptivföräldrar säga att det var meningen att just dessa barn på andra sidan jordklotet skulle komma just till oss och bli VÅRA barn!! Lika självklart som det var innan att få egna… Det är bara så synd att det ska vara så svårt och ta sån tid när utbudet eg. är SÅ mycket större än efterfrågan. Nästan vad som helst borde ju vara bättre än slummen, svält och övergrepp.

    BRIS-inlägget påminner ju om att barnen är allas våra barn och man väljer inte sina föräldrar (eller så gör man det hur man nu ser det…).

  14. Profilbild för Elin
    Elin

    Känner igen mig här med. Även om min unge blir min första. Gifte oss förra sommaren och delat liv i drygt 6 år. Folk frågar och frågar. Vad ska man svara? JAG VILL INGET HELLRE MEN DET ÄR FEL PÅ MIG!? Vafan. Jag undrar ibland vad folk tänker med..? Det är inte bara att trycka på knapp – tyvärr. Jag vill inget hellre än att förena mig och min man i ett barn att älska gränslöst.

  15. Profilbild för M
    M

    Sandra är du på riktigt eller? Om du läser Lailas kommentar så kanske du kan läsa rden att bebisen som föddes somnade in, ska hon vara tacksam för det?

    Men tack ändå! För att du berättade hur gammal min son är… Jag trodde han fyllde tre till hösten. Och tack för du berättar hur länge man ska ha försökt för att få längta.

    Nej man ska kanske inte skriva kommentarer av ditt slag om man inte vet hur gamla vi är och vad vi har för ”problem”.

    Men nu ska jag givetvis ringa adoptiobsbyrån, tack för tipset!

    Ja, jag tar åt mig. Dina rader gör ont!

  16. Profilbild för Anna
    Anna

    Men M. Om du inte vill läsa andra personers sätt att se på saken så tycker jag inte att du ska skriva ett blogginlägg. Skriv av dig i en dagbok som bara du kan läsa. Dela din sorg med närmsta vännerna som vet precis vem du är och kan ösa över dig kärlek och empati. I ett forum som trots allt är väldigt opersonligt är det onödigt att ta illa vid sig av vad som trots allt var ett välmenande alternativ eller tips som du väljer att kalla det. Ska jag som tycker att adoption är väldigt fint ta illa vid mig av att du hånfullt fnyser åt adoptionstanken? Om du längtar ihjäl dig efter barn så ta hand om ett av alla de som redan finns och behöver föräldrar och kärlek. Så tycker jag. Du behöver absolut inte tycka så, men om du får berätta så får väl andra det också? Jag tycker inte att Sandra skrev något elakt.

  17. Profilbild för L
    L

    Tårar rinner återigen och dagens mensvärk känns vidrig. Återigen vaknar jag på morgonen, känner att blodet börjar rinna mellan benen och inser att jag blev inte gravid den här gången heller. Har världens bästa man och världens finaste dotter, men det gör förbannat ont ändå. Orkar inte läsa kommentarer på M.M´s och Emelies blogginlägg men förstår av tidigare erfarenheter att jag anses vara bortskämd som ju faktiskt redan fått ett barn. Men jag känner mig inte bortskämd. Jag känner mig otroligt tacksam över min dotter, över att få äran att vara hennes mamma. Och samtidigt är jag så ledsen över att jag inte verkar få bli mamma till ännu ett mirakel. Över att inte få ge min dotter syskon. Över att jag inte får genomgå illamående, halsbränna, kramp i benen och glädjen över de små sparkarna innifrån min mage igen. Att inte lyckas bli gravid gör ont, oavsett om man redan har barn eller ej. Tro mig, jag vet.

  18. Profilbild för N
    N

    Jag känner igen mig i din berättelse, vi har fått ett barn med hjälp av konstgjord befruktning, och det var en väldigt lång och psykiskt jobbig process. Nu bävar jag inför tanken på att börja om igen, men jag skulle så gärna vilja ha ett syskon så småningom. Det är klart att vi också har funderat på adoption, men en del av längtan innehåller också önskan om att vara gravid igen. På många av kommentarerna tycker jag att det låter som att flera av er har en väldigt romantiserad bild av adoption. Visst finns det många barn därute som behöver föräldar, men väldigt, väldigt få av dem är små bebisar. Tvärtom har det i en del länder uppstått kidnappningar av spädbarn för att tillgodose efterfrågan på dem i adoptionsärenden, samtidigt som det finns äldre barn som inte blir bortadopterade. För det är faktiskt så att många barn som behöver föräldrar har blivit flera år gamla och har ett stort emotionellt bagage med sig. Det låter både bra och fint att ta hand om ett barn som behöver nya föräldrar, men ni måste ju förstå att var och en behöver tänka igenom om de klarar av att ta emot ett barn som redan levt flera år av sitt liv, knyta an till det och hantera eventuella trauman som satt sina spår. Det är inte ”bara” att sätta upp sig på en lista och vänta på en knubbig bebis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *