Jag var i New York i höstas och minns att jag stod någonstans på 5th avenue när jag tänkte att hit vill jag aldrig, aldrig åka med barn. Trafiken var aggressiv, tempot omänskligt, ljudnivån brutal och jag såg framför mig skräcksyner av små barn under fronten på någon skenande brandbil. Ett halvår senare är jag här. I sällskap av två barn. Och idag har vi haft en helt otroligt fin dag tillsammans. Höll oss borta från 5th avenue, och det kanske var det som var tricket.

I morse hällregnade det, hotellet vi bor på försåg oss med med plastponchos när vi småsprang mot första bästa ställe i Nolita där vi beställde in pannkakor, oat meal, fruktsallad och ägg. Ni vet de där stunderna när man plötsligt uppfylls av kärleken till sin familj och av lycka över allt fint man har i iivet. Den där frukoststunden med det öronbedövande regnet utanför de öppna fönstren var en sådan.

Sedan promenerade vi omkring. Utan att stressa. Spejade upp mot skyskrapornas toppar, pratade om allt vi såg. Hoppade in på något ställe och åt lunch. Det blir en kort tur i New York nu, men jag åker gärna hit och stannar längre med barnen nästa gång.

En sak jag brukar drömma om är att någon gång i livet äga ett boende med utsikt. Över vad spelar ingen större roll. Men en vy. Hur man någon må dåligt när ögonen får vila över något sådan här när man vaknar?