Dagens gästinlägg är skrivet av Emelie, det handlar om längtan efter barn. Läs hennes blogg här!
”Jag vet hur det är att längta. Att längta så mycket att det nästan tar över allt man gör och allt man känner. Jag vet även hur det är att känna sorg och besvikelse. Att bli snuvad på en dröm, om och om igen, innan den knappt har hunnit börja.
Däremot vet jag ingen annan som känner så här. Jag känner mig därför ensammast i hela världen och
jag tror att fler kan känna igen sig i mig. Jag har en fantastisk dotter. Jag avgudar henne och hon mig. I snart 1 ½ år har jag velat ge henne ett syskon, utan resultat. För en vecka sedan förlorade jag den tredje. Nu har mitt dåliga samvete kommit över mig. Jag har kommit på hur mycket jag går miste om genom att gå och vara sorgsen. Jag missar ju min Livia. Dessutom missunnar jag henne härliga stunder med sin mamma. Jag vill ju vara en mamma som ler, busar, skrattar. Vi har så många mysiga stunder, men jag vill ge henne fler. Det jobbigaste i allt det här är att hantera alla människor runtomkring. De som försöker trösta genom att säga: ”ni är ju unga, ni har massa tid på er, ni har ju faktiskt redan ett barn”. Det hjälper inte ett dugg. Jag är precis lika ledsen ändå. Även alla vänner, som blir gravida kors och tvärs och sedan går där med sina magar, får mig att bli ledsen. Mest ledsen över att jag inte kan känna lycka för deras skull, jag känner bara avundsjuka. Vad jag avskyr att känna avundsjuka. Det får mig att känna mig som fjorton igen. Jag har ingen att prata med som förstår. Hur skulle någon som inte varit med om samma sak förstå? Det finns säkert fler som jag. Ja, det finns definitivt fler som jag. Det pratas inte mycket om MF, MA och X. Har man svårt att få barn är det ofta själva befruktningen som inte fungerar. Man vet att ibland kan ett missfall inträffa, men vad händer om man får flera på raken? Då hjälper inte IVF eller provrörsbefruktning.
Mig har läkarna faktiskt nu tagit på allvar och bokat in en tid för konsultation. Vad som händer sedan har jag ingen aning om, men förhoppningsvis finns det sätt att hjälpa till på traven. Det finns ju stor risk att samma sak kommer att inträffa igen, men som en som kämpar skrev på ett forum: ”Längtan efter liv är så mycket större än rädslan för död”.
Jag kan inte göra annat än att hoppas just nu och under tiden njuta av min fantastiska dotter och min underbara sambo som jag har fått turen att dela mitt liv med.
Så, till alla er som kämpar där ute: ni är inte ensamma, även om det ofta känns så.
Massvis med kärlek /Emelie”
Emelie, jag känner verkligen med dig. Jag har varit i samma sits som du… ungefär i alla fall….
Jag kan starkt rekommendera dig att ta kontakt med gynhälsan i Gislaved. De är superbra på utredningar, det går fort som attan med 🙂
Det är en privatklinik men det går under högkostnadsskyddet.
De tar emot patienter från hela landet. Lycka till och njut av dottern. Kram på dig
Hej Emelie!
Jag har haft så många missfall att jag tappat räkningen under årens lopp. Jag har jättelätt för att bli gravid men om jag inte får extra progesteron blir det missfall innan vecka 9. Så jag ger dig rådet att gå till en bra mödravårdcentral( bor du i stockholm kan jag varmt rekommendera Mama Mia på Karlavägen) och be och få progesteron tabletter som du äter from att du testat positivt till och med vecka 15. Man mår pyton men det är värt varenda uppkastning. Vi har fått två underbara barn med hjälp av detta. Så sök!!!
HÅller tummarna för er!
//
Jag lider med dig och vet hur det är, har försökt i nu 2 år och inte ett enda + någonstans! Minus på stickan och minus i humöret, har fått hjälp och ska kunna bli gravid genom puregoninjektioner, men vad händer? Mensen som framkallas genom tabletter behagar inte att komma nu innan sommaren och sen stänger min gynekolog för sommaren och öppnar inte förrän 8/8!! Så arg, ledsen och trött på alla runt omkring mig med magarna i vädret och alla ”oönskade” barn som blir till på första försöket fast det inte är meningen! När är det min tur?!?! Helvetes jävla piss! Tack för dina ord och massvis med kärlek tillbaka!
Hej, usch jag lider så med dig också! Jag har själv haft upprepade missfall, och det du ska få nu är en missfallsutredning, det har man rätt till efter tre missfall! Utredningen består av följande prover: http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=389 Det är utredningen!
Förhoppningsvis så har du ngn hormonrubbning som är lätt att åtgärda (som annzi76), men oftast hittar de inget fel. Det finns då en del förebyggande behandlingar, men de är inte evidensbaserade, så de får man ibland fajtas lite för. På http://www.familjeliv.se finns en tråd för oss med upprepade missfall, titta in där om du vill ha sällskap i detta svåra, du är mkt välkommen! Kram och lycka till! (nu vet jag inte om det var ett sånt här ”handlings-svar” du var ute efter, eller mer lite stöd – jag tror du kan få både-ock, hoppas att det är ok!)
Känner igen mig i allt du skrivit, förutom missfallen som verkar fruktansvärt att vara med om. Inte ens det fick vi vara med om, uppleva ett plus på stickan. Kämpade med hormoner i sprutor och nässpray i nästan 6 mån, stod i IVF kö i över 1 år. Men så plötsligt, på Valborgsmässoafton, efter andra tillbakasättningen av befruktat ägg så plussade vi!!! Värt varenda kräkning jag nu varit med om, bebis föds (om allt går bra) omkring den 5 jan 2012, då börjar mitt liv, på riktigt ♥
Ge inte upp ville jag med detta säga!!!
Så förmätet att ”klaga” när man begåvats med ett barn redan. Lägg ner!
Tack Emelie för att du delade med dig. Ett otroligt viktigt ämne som du skriver om som man inte pratar så mycket om. Fick själv ett ma för snart 6 år sen. Har en härlig son jpå snart 5 år ag blev gravid med efter ma:t.
När jag berättade för folk vad som hade hänt var det många som upplevt samma sak. Hittade även ett forum på nätet där jag fick mycket stod av andra som drabbats av samma sak.
Sen får man ju en hel del klumpiga kommentarer som att det var ju lika bra de hade inte överlevt i allafall, det är naturens gång osv. Man det var vår dröm, vårt blivande barn som vi förlorade!
Jag önskar er all lycka till! Och njut av din söta dotter!
Kram
Idag har jag två underbara barn men oj vad jag vet hur det är att längta. Det tog oss sju år att få vår första son och på andra IVF försöket blev vi gravida. Jag kommer alltid att vara tacksam och aldrig att ta mina barn för givna.
Hej Emilie! Jag känner igen mig i allt du skrivit !! Har en dotter på nästan 6 år och vi har försökt att skaffa en lillasyster till henne i nästan 3 år utan resultat.Missfall i 2009. Genom IVF blev jag gravid i februari 2011 och fick missfall i april 🙁 Plus andra försöken utan resulltat alls innan det. Var jätte ledsen och deppig. Allt känndes så orättvist!! Nu tar vi semester av alla behandlinglar och kanske försöker vi igen i augusti.Utan pressen.Men jag har bestämt mig:medan jag njuter av min underbara dotter Candela fortsätter jag att hoppas och drömma.Gör det du också! Kram Cecilia
Hej! Är sjuksköterska och vet att man kan få mediciner när man haft många missfall. Såklart individuell beh av läkaren, men i grund och botten handlar den om att manipulera kroppen att skapa de bästa förutsättningarna för att fostret vill stanna. Detta kan man hjälpa till med både via hormonell reglering och blodförtunnande medicin. Typ skapa optimala slemhinnor och blodflöde. Vad som är toppen är ju att du inte har problem med att bli gravid! Problemet handlar om att din kropp behöver lite hjälp att behålla fostret och det kan vi hjälpa till med idag 🙂 Hoppas du blir bra bemött! Våga fråga, ställ krav m.m. Lycka till!
Emelie,
det du skriver är som mina egna dagboksanteckningar. Jag är så ledsen för din skull och förstår din sorg. Man FÅR vara ledsen även fast man har ett underbart barn sedan innan.
Jo, det jag skulle tipsa om är en alldeles underbar människa som jobbar på södra älvsborgs sjukhus i borås. Lennart Blomqvist heter han och han har räddat min och min familjs liv. I skrivande stund sitter vi här med vår lilla M som nu är 10 veckor.
Ett missfall fick jag innan min fina första dotter (idag snart tre år) och efter henne fyra missfall på rad direkt efter varandra. Då gav jag upp o slog av hela kroppen. Fick då en remiss till denna underbara människa som tog emot mig o hela min lilla familj med öppna armar. HAn fick mig att känna mig som en speciell patient (på ett bra sätt) och han gav oss en alldeles underbar dotter till! Hans studie kan du läsa om om du googla på honom. Bygger på omhändertagandefaktorn samt en medicin. Han statistik för lyckade resultat är otrolig! Han kunde ringa en lördag eftermiddag och småprata med min sambo och fråga hur jag mådde. Hans skratt smittar och är alldeles ”lagom” positiv. låter nästan som en kärleksförklaring, men ja, såär det nästan. Han hjälpte oss efter allt kämpande och alla tårar att få vår underbara prinsessa.
Njut av din dotter, men snälla ring honom. Helt klart värt att testa!
kram/J
<3
Jag är första dotter till en mamma som kämpade i många år med att ge mig ett syskon. Jag var till slut elva år när jag fick min adopterade (inget annat fungerade) lillasyster och sen blev det även en lillebror, även han adopterad. Jag är jättelycklig över dem och över att mamma och pappa till slut kunde slappna av i den familj de önskat sig.
Men det jag egentligen ville skriva var att jag blev glad när du skrev om din dotter och hur du blir ledsen när du inser att din sorg går över till henne. För det gjorde den till mig. Min mammas sorg, Jag kände alltid att jag inte riktigt räckte till, inte dög, eftersom de kämpade så efter fler barn. Det var så viktigt för min mamma att ha flera att hon till slut känslomässigt inte ens räckte till till mig.
Jag menar inte alls att ni alla därute är så! Jag ville bara ge det där första barnet en röst. Jag och min mamma har en jättebra relation idag och detta är ingenting som jag håller emot henne på något sätt.
Jag känner också igen mig. Vi har , i juli, försökt skaffa barn i ett år, fick ett utomkvedshavandeskap i oktober och fick operera bort en äggledare i november. Läkaren sade då att vi hade lätt för att bli med barn, så jag känner mig bara fruktansvärt misslyckad som fortfarande inte har lyckats. Alla andra omkring oss lyckas, och det känns som att man bara vill gråta varje gång någon vän eller bekant plussar. Jag är så fruktansvärt trött på att försöka när det aldrig händer något. Att bli med barn är det enda jag kan tänka på. Jag känner ingen glädje alls för andra som blir gravida, bara en hemsk avundssjuka. Jag känner mig mer och mer nedstämd och tror, på riktigt, att det aldrig kommer att ta sig för oss. Det är så skönt att höra att man inte är ensam. Jag gråter ofta i min ensamhet, gråter med tanken att jag aldrig kommer att få känna lyckan av ett plus på en sticka igen. Jävla kropp.
TACK! Det här var väldigt skönt att läsa. Jag längtar så efter mitt första barn och det har inte hänt ett skvatt på 1,5 år. Min ägglossning strular och nu har vi fått hjälp. Jag hoppas verkligen att det planteras ett frö snart – både hos dig och mig – och att vi nästa år får klämma ut varsin unge!
Tack igen – nu känner jag mig inte lika ensam bland alla andras magar. Kram!
Elin, jag vet precis hus det känns. Skönt att ni har fått hjälp nu. Har ni börjat en utredning alltså? Vi väntar på att kliniken ska komma tillbaka från semester, sedan ska vi ta kontakt med dem och hoppas att vi också kan få hjälp direkt. Jag håller tummarna för oss båda, att det äntligen tar sig för oss nu så att vi också kan få varsin stro, fin mage snarast! Kramar