Igår var vi på besök hemma hos Pers härliga gudmor Ria som bor här i Miami. När Bonnie fått tre skålar glass var hon rejält uppspeedad och for runt som om det brann i baken i Rias soffa. Jag och satt i hörnet av soffan med Rio i knät, när Bonnie plötsligt kom skuttande mot oss. Hon tog ett stort kliv upp på en kudde, hoppade ner och landade på rumpan mitt framför mig och Rio. Då kom det ett gällt litet pip från mitt knä, och sedan något som jag först trodde var gråt, innan jag hajade att det var ett babyskratt. Rios skratt. Hon skrattade så att magen krampade och det liksom kvittrade och kvillrade – och eskalerade! Bonnie och jag och kollade på varandra – helt chockade. Nog för att pyret skrattat förut; stora leenden och enstaka glada utrop får vi varje dag, men det här tokflabbandet var något helt nytt. Så Bonnie gjorde om sin hopp-procedur, och Rio garvade igen. Och igen, och igen och igen. Hon skrattade så att hon kiknade, och Bonnie hoppade så att håret blev helt krulligt av all svett.
Samtidigt som det här hände kände jag intensivt att den här stunden kommer jag komma ihåg hela mitt liv. Och på det en glasklar insikt om syskonskapet. Om jag har riktig tur kommer de där två tjejerna hålla på så där jämt. Vara varandras glädje. Och stöd. Och trygghet. Det kändes så jävla fint och vackert. Och stort! Och det gav också en försmak om hur kul det blir sen när de får växa upp tillsammans. För dem förstås. Men också för mig, som får vara mitt i, och med tiden, när de blir större och mer självständiga kanske fortfarande får stå vid sidan och se deras kärlek till varandra.
Okej. Det blev lite flummigt här. Men. Asch. Det var helt jävla lovely helt enkelt.
Din kärlek slog ner som en blixt ändå bort till andra sidan kusten. Nyss lagt mina killar och jag känner din kärlek till tjejorna så starkt. Allt det som var jobbigt under dagen försvinner och plötsligt är man som ett laddningsbart batteri, fullt av energi och redo för nya dalar.
jennie
Åh vad fint!!! Känner igen den där känslan till 100%. Ingen kan få min lilla tjejja att skratta så hjärtligt som storebrorsan. Det värmer långt in i hjärteroten när man inser det stöd och glädje det käraste man har känner i varandra. Kram på er!
Vad fint skrivet! Blir lite tårögd och tänker på mina egna små kottar. Lillkillen är två månader nu och jag längtar tills han och vår stora flicka (2,5) ska börja interagera lite mer. Vad härligt det är med syskon!
Inte flummigt alls! Är man förälder så förstår man precis vad du menar. När min 2-åring garvar åt 4-åringen smälter hjärtat! Underbart att se syskonkärleken!
Kära goa Cecilia,
Den gamla devisen att ”the road is the goal” blir så tydligt när man följer din blogg.
Du har lyckan och förmågan att iaktta och FÖRSTÅ vad de där mikrostunderna egentligen betyder – Livet.
Inte undra på att din blogg är en sådan feel-good-upplevelse oavsett om den tar upp de goda eller onda aspekterna av livet – du ser och vi får glädjen att se med dina ögon.
Man tackar!
Vilket moment, så lovely!
Mina tjejer på 1 och tre år har SÅ mycket glädje av varandra. Den lilla hänger den stora ”i trasorna” och vill göra allting likadant som storasyster gör. De sover oftast tillsammans och när de ligger och myser kan man höra storasyster viska till lillasyster ”du är min lillasyster, jag ÄLSKAR dig!”
Och mammas och pappas hjärta smälter!
Herlig observasjon av et nydelig øyeblikk! Søsken er en uvurderlig gave i livet! Mine to små har mer og mer glede av hverandre, og storesøster har en enorm omsorg for sin lillebror. Han på sin side ser sitt snitt til å snike seg inn til hennes seng om kvelden etter legging, når han tror at vi ikke hører ham! Først når vi hører at de ligger og fniser sammen, skjønner vi hva som har skjedd. Det er hjerteskjærende å måtte skille dem da, men de må jo sove….. For min egen del skal jeg gå på kino i kveld, med min egen lillesøster, og det gleder jeg meg veldig til! Heia søsken!
Jahopp,där bjöd du på dagens tårar:)
Underbart att läsa,Tack!
Ja, vad ljuvligt! ingenting gör en så rörd som när ens barn leker såhär.
Jag tycker inte historien var flummig alls, den var så levande och full av insikt och kärlek! Jag gläds åt dej och din familj! Härligt att få ta del av er! Kram Berit
Jag var med om exakt samma sak. Lillasyster på då 3 månader skrattade för första gången i sitt liv så hon kiknade när storebrorsan utförde en galet rolig indiandans. Jag trodde inte heller att de skrattade, med skrattljud och allt, när de är så små.
Jag älskar hur du beskriver detta! 🙂 Var bara tvungen kommentera (för första gång, fast jag har läst din blogg ett tag!) för att det gav mig en så stark känsla av glädje och förväntan till allt som ligger framför… 🙂
Jag blev för 1,5 vecka sen mamma till vårt 3:e dotter. Det är supermysigt med bebis igen men jag har även burit på en känsla av vemod… känt som om att nu är jag OLD. Jag är bara 28 år och 3-barnsmamma, men jag har burit på en känsla av att nu är det typ över…! Jag har blivit så ledsen av tanken på hur snabbt den här nyfödd-tiden går, snart har jag tre tonåringar liksom!
MEN när jag läste ditt inlägg här så hjälpte du mig att se saker i rätt perspektiv. Du påminde mig om den starka syskonkärleken. Jag ser den varje dag hos våra två äldsta döttrar… skratten, busen, bråken, kramarna… Du hjälpte mig och påminde mig om att denna tiden framför allt är början på någonting av det finaste man får uppleva i sitt liv. TACK för det!
NJUT i massor i Miami! Ni är så fina tillsammans. 🙂
DU är den enda bloggerskan som får mig att gråta. Du är innerlig och fin, tack för din blogg men framför allt för dina funderingar, reflektioner och insikter!
Louise
Härligt att läsa! Jag är själv så glad att se mina döttrars kärlek. T.ex när lillasyster anser att mamma och pappa inte förstår henne så hon söker tröst hos storasyster, eller när storasyster kommer hem och direkt frågar efter lillasyster. Hoppas denna kärlek håller i sig. Jag har läst att det man kan göra för att ge förutsättningar för en god syskonrelation är att vara rättvis och det låter faktiskt lite logiskt så det satsar jag på.
Herlig å lese! 🙂
Å va fint! Jag gråter av lycka och igenkännande av kärlek till ens barn!
Men å så fint! Nu blev jag alldeles tårögd. Fast du måste sluta med dessa ”så fint med syskonkärlek”-inlägg 😉 Jag blir ju supersugen på en till. Och det går inte. Inte just nu iaf. Jag har händerna fulla med en unge, hund samt att hinna vårda kärleksrelationen förstås. Fattar inte hur man ska kunna jobba på detta sen oxå..?
Jag upplevde ett samma sak i går, då min stora son fick den lilla att skratta som en tok, igen å igen. <3
Det är som du säger, ett ögonblick man aldrig kommer glömma! 🙂
Tack för en bra blogg!
Läste det här på väg till Sophiahemmet för att göra ett sk ägguttag som är en del i den IVF behandling som vi just nu tar oss igenom. Vi tvekar ibland varför vi gett oss in i detta men det är just det du beskriver jag så gärna vill ge vår dotter som nu är tre år. Det var härligt positivt och uppmuntrande att läsa dina ord. Tack för det!
Oj, vilket minne… jag sitter här och tårarna trillar!!! Önskar nästan att vi får en till tjej om det blir ett syskon 🙂 Vad fina de är Cecilia!