Jag är så kär. I mina små gulliga, fina, underbara ungar. Vad härligt det är! Det där pirret i bröstet, att få älska någon så mycket att det liksom kvittrar på insidan. Det är en ofattbar gåva att få bli förälder. Det är faktiskt det. Det hade jag ingen aning om innan jag själv fick barn, men man lär sig mycket av livet visar det sig. I helgen (ja, inte hela helgen) har de suttit i den här korgen båda två. Med ett regnskydd över sig. Och fnittrat om saker som vi vuxna inte förstår oss på. Fnittrat åt varandra. I sin egen lilla systerbubbla dit jag och Per aldrig riktigt kommer kunna komma in. Det är så fint att det är så.
Bonnie är en pratkvarn utan jämförelse. Hon snattrar från det att hon slår upp sina ögon och ända in i sömnen på kvällen. Och nu har hon börjat berätta sagor också. Om pappa-flickan som ska borsta händerna och tvätta tänderna. Och om moster Karin och hennes lillasyster som har färg på sina jättelånga ögonsvansar. Och när man drar henne i pekfingret pruttar hon (Bonnie alltså, inte moster Karin). Jag undrar vem som… hrm HOST host Per… lärt henne det. Ögonsvansar förresten. Himla bra ord. För en tvååring mycket mer logiskt än ögonfransar. Vem sjutton vet vad en frans är liksom? Ett annat bra ord är tablettdags. Tablettask fattar ju ingen människa vad det är för nåt. Tablettdags makes sense däremot.
Och Rio då. Vilken liten mästertjuv! Jag hoppas innerligt att hon väljer en annan yrkesbana men skulle hon få fär sig att bli skurk tror jag att hon skulle blir enormt framgångsrik. Hon har världens längsta och snabbaste armar. Det är helt otroligt! Härom dagen var Per med henne hos doktorn. I väntrummet fanns en mjuk liten gummigroda som Rio tyckte det var fasligt mumsig att gnaga på. När de skulle gå fick Per bända loss grodan ur greppet och la sen ner den på ett bord, innan han satte Rio på höften och tog alla väskor och kläder i andra handen. När de kom hem lite senare och skulle in i huset, vad trillade då ut ur bilbarnstolen om inte nämnda groda. Den lilla tjuven hade tyst som en vessla skickat ut sin periskop-arm och fiskat upp grodan på vägen. Och ytterligare bevis för vilken mästertjuv hon är. Härom dagen var farmor barnvakt åt Rio. Farmor hade lagat lunch, potatis och en bit lax som låg på en tallrik som hon ställde fram på bordet. Hon skulle bara plocka fram bestick, sedan sätta sig och äta maten. Men när det var dags att slå sig ner var laxen mystiskt nog borta. Puts väck! Vad sjutton, för bara femton sekunder sedan låg den ju där? Hon kikade under bordet. På stolen. Och i stekpannan, fastän hon egentligen vet att den omöjligt kunde ligga där. Hon hade ju trots allt sett den på tallriken. Det visste hon. Då gurglar Rio som hon har på höften lyckligt. I hennes hand: laxbiten. Det är helt omöjligt att förstå när och hur hon lyckats haffa den. Eller i morse när vi bytt blöja. Jag lyfter upp Rio och går till köket. När jag sätter ner i henne i gåstolen ser jag att hon norpat med sig halva skötbordet. Utan att jag märkt ett dugg. Kläder, blöjor och en tandkrämstub. Hon är helt ofattbar den där ungen. Joe Labero får se upp, there’s a new trollis in town.
Underbart! skrattar såå 🙂 har själv två flickor i samma ålder så det känns igen.
Och den där lyckan när man ser sina barn, särskilt när dom har kul ihop, den går inte att beskriva. Vill bara stanna tiden.
Stor kram på er! Älskar din blogg.
Så härligt! 🙂
vilket underbart fint kort på dem!
kramis
Ha ha vad rolig hon är lilla Rio,känner oxå igen det där..Tentaklerna når överallt:)
men åh vilka gosiga tjejer! o du skriver så underbart!
tack
/Carolina
Vilken fin bild! Visst blir man extra varm i hjärtat när de skrattar med varandra de små, blir lycklig bara jag tänker på att man får ta del av sina barns liv. Tycker att det är så häftigt med barns personligheter och att de finns där redan från start 🙂
Vilka fina döttrar du har och vilka små bustroll dom verkar vara båda två! 🙂 Jag har också en mästertjuv här hemma, en liten 9-månaderspojke som norpar allt han kommer åt. För ett par veckor sedan snodde han min väns plånbok utan att någon av oss märkte av det, det var inte förrän jag hittade den bland jackor och filtar som vi ens märkte att den var borta. Jag har börjat hålla väldig koll på honom när vi är o handlar, för hans gadgetarmar lyckas norpa både det enda och det andra, haha.
Och sist men inte minst måste jag tillägga att jag mer än gärna skulle vilja skaffa ett litet syskon till min pojk, särskilt när jag kikar in här och läser igenom ditt inlägg, det får vänta lite dock, men så härligt och mysigt med syskon! Trots att dom kanske inte alltid kommer att vara sams och bästa vänner så kommer dom ju alltid att ha varandra, oavsett vad! 🙂
Åh när jag läser det här inlägget längtar jag tills jag få ge vår underbara Vera ett syskon.. honär bara i Rios ålder så hon får vänta i ett par år.. men ändå.. tanken på att hon kommer bli en fantastisk storasyster får det att bubbla av lycka i mitt hjärta!
Som du säger… jag hade ingen aning att denna kärlek skulle gå att känna för sina barn <3
Åh vilka fina tjejer! Du skriver så fint om dom! Skrattade flera gånger när jag läste om Rio!
Ligger hemma med skadad rygg och har mest ont. Ramlade in på din blogg och fick mig ett gott skratt! Älskar dina historier om dina barn, blir själv sugen men det är inte riktigt dags ännu. Skrattade ordentligt åt underbara Rio som norpar med sig saker, fick till och med lägga ner mobilen ett tag då jag fick så jäkla ont av allt skratt..
Mer historier!! 🙂
LOL;-) Vilka showare ni fått i familjen. Du kan verkligen sätta ord på det roliga också.
Njuter av dina historier om dina söta små smulungar och fattar inte hur och när mina egna små smultjejer blev 19, 22 och 25 år. De har kvar sin systebubbla lika intakt nu som då, och du har helt rätt i att det är ett rum dit man som mamma aldrig får nyckel. Men som tur är så finns det stora panoramafönster som de ibland ställer på glänt.
Må så gott och njut av din härliga familj.
/Bea i K-d
Underbar bild på söta systrar.
//Anna
Fina fina söta Bonnie och Rio!! Vi ses i sommar, då ska vi måla våra ögonsvansar igen Bonnie! Puss på er/ Moster Karin!
Haha, vilka busungar! Jag skratta så jag grät åt Rio och laxen! Jag känner igen det där med långa armar! Har själv ett liten stycke busfrö hemma. 🙂
Dom är så söta så jag blir nästan också kära i dom 🙂
Haha, men gud så underbart! Nog för att jag känner igen periskoparmarna, men detta var ju helt klart något i särklass! Lovely!
[…] har jag berättat att Rio är världens snabbaste smygarbebis och att hon har periskoparmar som kan bli minst två meter långa? Idag har Rio varit med mig på en plåtning på Djurgården. När vi var klara åt vi lunch på […]