Här! Min senaste krönika i tidningen mama!
Om (de konstiga) förväntningarna med att få en pojke.
0 svar
Jag ville ha en tjej & tyckte tanken på en kille kändes rätt jobbig under hela graviditeten. Så pass att jag faktiskt valde att inte kolla könet för att jag var rädd för hur jag skulle ta det i fall att det visade sig vara en pojke. Well, det blev en liten kille & första tanken när jag såg det (efter en sjukt långdragen förlossning på 4 dagar) var ”Jaha, det var ju TYPISKT!”. Nästa tanke var ”Meeen… han har ju min haka!” & sekunden efter kom kärlekssläggan & drämde till mig mellan ögonen. Nu, så här två månader senare finns det inget finare än min lilla Tor & blir det syskon någon gång i framtiden (vilket känns oerhört oaktuellt i nuläget) hade det inte gjort ett dugg om det blivit en liten pojke till! MEN – jag har sagt till min man att vi får skaffa höns i så fall. Med två hankatter i huset känner jag mig nämligen att det varit trevligt med lite kvinnligt sällskap! 🙂
Jag blir även väldigt trött på det omvända. Att man som tjej förväntas vilja ha en flickbebis. Jag har alltid velat ha en son, och när jag tänkt på mig själv som mamma är det som en pojkmamma. Så när jag fick reda på att jag väntade min första pojke blev jag överlycklig. Så när jag väntade mitt andra barn och det också blev en pojke blev jag också överlycklig! Tänk, två underbara söner. Nu när vi snart ska få en trea så haglar kommentarerna om att det väl nu ändå är på tiden att vi ska få en tjej. Min man vill nog gärna ha en tjej också. Mina söner är mammas pojkar och han tänker kanske att det är dags för pappas flicka. Och självklart skulle det vara kul med en tjej, det är väl alltid kul med lite variation. Men så tittar jag på mina grabbar och börjar nästan lipa för att jag älskar dem så mycket. Och de är väldigt olika som de flesta syskon så variation blir det ju ändå! Så nej, könet spelar ingen roll. Synd bara att folk runt omkring inte fattar det, blir uppriktigt ledsen av alla kommentarer.
jag har alltid föreställt mig att jag ska få pojkar ”pojkflicka” under uppväxten stämmer väl rätt bra på mig. Nu har jag två pojkar och väntar en tredje om en månad. Vi har inte kollat kön men storebrorsan vill ha en lillasyster. Jag känner att en tjej vore roligt eftersom vi inte har det. Men också att tre bröder vore rätt maffigt. Så dött lopp. Men ALLA vill få det till att nu ”måste ni ju vilja ha en liten tjej”. Och får det att låta som så mycket mysigare med en liten dotter. Äh, det blir som det blir och lika glad blir jag ändå.
Jag fick en flicka och två pojkar på 3 1/2 år. De är underbara och jobbiga och väldigt älskade alla tre fast på olika sätt och helt orelaterat till deras faktiska kön. Tjejen vägrar att byta underkläder och rapar jättehögt vid matbordet, älskar parfym, läppglans och grunge-iga kläder. Mellanpojken kammar sitt långa hår, avskyr bråk och hans rum svämmar över av My Little ponies och Friends-lego. Lillkillen vill vara cool, slåss med sina syskon och älskar alla typiska ”grabbiga” attribut. Jag har funderat på om barn nummer två blev som han blev för att jag så intensivt önskade mig en flicka, men så är det förstås inte:). Med trean kollade jag upp vad det var för kön, för jag ville vänja mig vid att det var en pojke (jag kände det på mig från dag ett) så att jag kunde glädja mig åt det och inte fortsätta önska mig en tjej. Jag gick hem från ultraljudet och tillät mig att vara besviken den kvällen, men sen var jag faktiskt bara glad över den son jag skulle få. Jag tycker att det är skitbra att du som offentlig person vågar sätta ord på det som andra knappt törs tänka Cecilia. Man har rätt att önska vad man vill (till exempel ett friskt barn även om man skulle älska ett handikappat minst lika mycket) och de som reagerar starkt på det är säkert också de som i hemlighet hoppats på någon särskild sort.
Det känns redan som jag hört eller läst det som står i din krönika i Mama.
Kan ju vara för att jag läser här och lyssnar på din podd direkt. Men skulle vara så kul om krönikan i Mama var nåt nytt! Bara en önsketanke
har ”en av varje” (som alla verkar envisas med att säga) och väntar nu en till. kommer på mig själv med att känna att oavsett vilket kön den här tredje har kommer jag bli lite, lite besviken. märkligt.
När jag tänker tillbaka och tänker på om vi blir fler så är dominerande tanken att jag inte ”kunde bestämma mig”. Det spelade verkligen ingen roll. Jag såg framför mig ömsom pojke ömsom flicka och när då andra spekulerade blev det nästan jobbigt att just få fram att ett barn är mer individ än kön. Nu har vi en dotter och jag älskar att vara mamma till henne. Precis som väntat och jag hoppats en riktigt fin människa med ”tusen” egenskaper.
Du är bäst! Du har satt ord på mina egna tankar och känslor. Fick idag nyheten att vi ska få en pojke, har en flicka. Och ligger nu och försöker vänja mig vid tanken! Men förstår såklart att allt kommer bli helt underbart.
Jag ville ha en tjej & tyckte tanken på en kille kändes rätt jobbig under hela graviditeten. Så pass att jag faktiskt valde att inte kolla könet för att jag var rädd för hur jag skulle ta det i fall att det visade sig vara en pojke. Well, det blev en liten kille & första tanken när jag såg det (efter en sjukt långdragen förlossning på 4 dagar) var ”Jaha, det var ju TYPISKT!”. Nästa tanke var ”Meeen… han har ju min haka!” & sekunden efter kom kärlekssläggan & drämde till mig mellan ögonen. Nu, så här två månader senare finns det inget finare än min lilla Tor & blir det syskon någon gång i framtiden (vilket känns oerhört oaktuellt i nuläget) hade det inte gjort ett dugg om det blivit en liten pojke till! MEN – jag har sagt till min man att vi får skaffa höns i så fall. Med två hankatter i huset känner jag mig nämligen att det varit trevligt med lite kvinnligt sällskap! 🙂
Jag blir även väldigt trött på det omvända. Att man som tjej förväntas vilja ha en flickbebis. Jag har alltid velat ha en son, och när jag tänkt på mig själv som mamma är det som en pojkmamma. Så när jag fick reda på att jag väntade min första pojke blev jag överlycklig. Så när jag väntade mitt andra barn och det också blev en pojke blev jag också överlycklig! Tänk, två underbara söner. Nu när vi snart ska få en trea så haglar kommentarerna om att det väl nu ändå är på tiden att vi ska få en tjej. Min man vill nog gärna ha en tjej också. Mina söner är mammas pojkar och han tänker kanske att det är dags för pappas flicka. Och självklart skulle det vara kul med en tjej, det är väl alltid kul med lite variation. Men så tittar jag på mina grabbar och börjar nästan lipa för att jag älskar dem så mycket. Och de är väldigt olika som de flesta syskon så variation blir det ju ändå! Så nej, könet spelar ingen roll. Synd bara att folk runt omkring inte fattar det, blir uppriktigt ledsen av alla kommentarer.
jag har alltid föreställt mig att jag ska få pojkar ”pojkflicka” under uppväxten stämmer väl rätt bra på mig. Nu har jag två pojkar och väntar en tredje om en månad. Vi har inte kollat kön men storebrorsan vill ha en lillasyster. Jag känner att en tjej vore roligt eftersom vi inte har det. Men också att tre bröder vore rätt maffigt. Så dött lopp. Men ALLA vill få det till att nu ”måste ni ju vilja ha en liten tjej”. Och får det att låta som så mycket mysigare med en liten dotter. Äh, det blir som det blir och lika glad blir jag ändå.
Jag fick en flicka och två pojkar på 3 1/2 år. De är underbara och jobbiga och väldigt älskade alla tre fast på olika sätt och helt orelaterat till deras faktiska kön. Tjejen vägrar att byta underkläder och rapar jättehögt vid matbordet, älskar parfym, läppglans och grunge-iga kläder. Mellanpojken kammar sitt långa hår, avskyr bråk och hans rum svämmar över av My Little ponies och Friends-lego. Lillkillen vill vara cool, slåss med sina syskon och älskar alla typiska ”grabbiga” attribut. Jag har funderat på om barn nummer två blev som han blev för att jag så intensivt önskade mig en flicka, men så är det förstås inte:). Med trean kollade jag upp vad det var för kön, för jag ville vänja mig vid att det var en pojke (jag kände det på mig från dag ett) så att jag kunde glädja mig åt det och inte fortsätta önska mig en tjej. Jag gick hem från ultraljudet och tillät mig att vara besviken den kvällen, men sen var jag faktiskt bara glad över den son jag skulle få. Jag tycker att det är skitbra att du som offentlig person vågar sätta ord på det som andra knappt törs tänka Cecilia. Man har rätt att önska vad man vill (till exempel ett friskt barn även om man skulle älska ett handikappat minst lika mycket) och de som reagerar starkt på det är säkert också de som i hemlighet hoppats på någon särskild sort.
Folk vill väl bara ha något att säga, no big deal! Du skulle säkert fått liknande kommentarer i Sverige.
Det känns redan som jag hört eller läst det som står i din krönika i Mama.
Kan ju vara för att jag läser här och lyssnar på din podd direkt. Men skulle vara så kul om krönikan i Mama var nåt nytt! Bara en önsketanke
Men vad otrevlig min kommentar såg ut när slutet försvann… ” Tack för att du är så inspirerande! Kram” skulle det stå på slutet❤️
Fint skrivet! ❤️
har ”en av varje” (som alla verkar envisas med att säga) och väntar nu en till. kommer på mig själv med att känna att oavsett vilket kön den här tredje har kommer jag bli lite, lite besviken. märkligt.
Haha – mycket roligt. Hard to please!
När jag tänker tillbaka och tänker på om vi blir fler så är dominerande tanken att jag inte ”kunde bestämma mig”. Det spelade verkligen ingen roll. Jag såg framför mig ömsom pojke ömsom flicka och när då andra spekulerade blev det nästan jobbigt att just få fram att ett barn är mer individ än kön. Nu har vi en dotter och jag älskar att vara mamma till henne. Precis som väntat och jag hoppats en riktigt fin människa med ”tusen” egenskaper.
Du är bäst! Du har satt ord på mina egna tankar och känslor. Fick idag nyheten att vi ska få en pojke, har en flicka. Och ligger nu och försöker vänja mig vid tanken! Men förstår såklart att allt kommer bli helt underbart.