Jag hade fått en massa fina nya träningskläder från Drops of Mindfullnes (de jag har på bilden – och ja, jag brukar ha linne på mig på gymmet, men nu ville jag ju visa upp den snygga träningstoppen (och okej då, magmusklerna litegrann) så då slet jag snabbt av linnet och fram med kameran) och jag hade skaffat nya löparskor som är minst en storlek för stora så att jag ska slippa få blånaglar som ramlar av hela tiden. Men det gick inte. Höftjäkeln (eller bäckenet som naprapaten jag går till menar att det är) gjorde ont hela veckan innan, och megaont på lördagen. Det blev inget Midnattsloppet. Himla tråkigt faktiskt. Och nu ska jag verkligen ta tag i det där onda once and for all och kolla vad sjutton det är egentligen.
Jag började träna för ungefär ett år sedan. Sedan dess har jag väl inte gått ner något alls i vikt egentligen, men jag har fått massor av muskler och mina kläder sitter bättre. Jag är inte rabiat med dieter, jag äter efterrätter när jag känner för det, men jag äter sällan godis och snacks. Det funkar för mig. Och efter några månaders träning hamande jag där man hört att andra är: att man liksom blir beroende. Att det börjar klia i kroppen och det känns konstigt om man inte får träna regelbundet. Men som småbarnsmamma har man ju inte asmycket tid att träna direkt. I början slet jag rätt hårt ändå. För att liksom få fram musklerna och se resultat. Men nu handlar det väl egentligen mest om underhåll. Jag försöker träna ett lite längre pass (typ en timma) någon gång i veckan, och så en eller två kortare till. Fast då kör jag hårt som fan. Cai har lärt mig hur man effektiviserar träningen och efter dynamisk uppvärming kör jag en eller två övningar i gymmet. Tungt som satan. Gör några övningar för att träna upp de svaga höfterna (misstänker att det är det som är anledningen till att det gör ont, att jag är svag där alltså), undviker dem som belastar det onda. Avslutar med fyra olika tabata-övningar och, tja, sedan har det typ gått en halvtimme, man har tränat varenda muskel i kroppen och dessutom konidition och det får man vara mer än nöjd med.
Så. Är du i den där ny årstid dags att ta tag i träningen-fasen? Gör det. Om du känner att du vill och har lust. Gör det på riktigt och ge inte upp. Jag är ett levande bevis på att det går att inte träna i 32 år av sitt liv, börja – se resultat – och vara fast.
Lämna ett svar