Per ska jobba här i Los Angeles ett kort tag, och när vi fick reda föreslog en kompis att jag också skulle följa med några dagar. Passa på liksom. Och visst drömmer man om tid med sin partner. Men på andra sidan jorden? Ne, det kändes lite läskigt. Fast efter ett tags funderade kunde jag ändå inte motstå möjligheten, så jag bokade en biljett och kände att det här nog skulle ordna sig. Men så blev det veckan och dagen före avresa och då kändes det inte alls lika lugnt längre. Inte. Alls. Jag kan inte minnas senast jag hade så påtagligt stark ångest som natten innan vi skulle kliva på planet. Jag fastnade i sådana där onyanserde nattankar ni vet. När man liksom inte kan tänka logiskt, utan rotar sig i ett spår och plötsligt har tröttheten och sömnlösheten byggt upp det där som rör sig huvudet till ett monster. Det var alltså separationsångest som drabbade mig. Ni som läser det här och kanske inte har barn tycker säker att det låter urlarvigt. Fem dagar i väg från barnen är väl nån dör av. Men, tro mig, den där navelsträngen som barnen en gång satt fast i är inte borta bara för att den inte syns längre. Separationsångest är en fruktansvärt stark kraft.
Men så somnade jag någon timme och när jag vaknade var det dags att åka till flyget och allt kändes lite bättre. Jag bestämde mig för att trots allt inte ställa in resan. Och på planet, med Per vid min sida, tre härliga pocketböcker att läsa, en filmmeny att välja från och elva timmars ostörd flygtid framför mig, började jag se fördelarna med den här lilla trippen. Barnen är med sin mormor och moster och lever livets glada dagar, och jag är i solen (Per också i och för sig, men han jobbar en del också, jag ska i och för sig också jobba. Men bara lite lite) och läser böcker, tar en tupplur om jag vill och ligger och tänker på… barnen. Fast inte så att det gör ont. Mer att jag kollar på bilder och filmklipp i telefonen och ligger och fnissar för mig själv över hur härliga de är. Så. Det är ungefär det jag gör i Los Angeles.
Låter underbart! Förstår m barnen, har själv 2 st. Men det går ju bra!!! Jag var borta från min äldsta i ca 5 dagar när hon var 1,5 år. Fast hon var iofs m pappa då. Men det gick bra , gör oss alla! Tror fler borde våga !
Trots att jag inte har barn kan jag förstå din ångest, fy vad jobbig den är. Men vad skönt att det släppte sen!
Och HERREGUD vad härligt med LA, lite lät sotis eftersom det ösregnar hos mig idag. Himla bra att man får lite soliga bilder iaf 🙂
Fy tusan så härligt det låter! Skulle byta med dig när som helst men såklart skulle man ha separationsångest i hejdå-ögonblicket. Passa nu på att ladda batterierna, pausa från mamma-vardags-stressen och bara lyxa. Det är du och alla andra mammor värda.
Hej Cecilia! Gillar din blogg skarpt!
Jag förstår din ångest, självförvållad dessutom, utsätter mig själv för samma sak då och då, när jag åker iväg från min lilla tös och jobbar, är dock borta max två dygn åt gången, tillräckligt för att sakna sig sönder… men att komma hem och få de där bamsekramarna och pussarna och känna att jag också varit saknad är en härlig känsla! Ha det bäst!
Förstår precis hur du känner!!! Jag har själv tackat nej att hänga med maken til NY, London och Paris när han jobbar….pga av samma ångest som du själv beskriver+ en flygrädsla som eskalerat efter barnen kom. EN stor del beror nog detta på att vi inte har någon bra lösning på barnvakteriet då barnens morföräldrar bor i E-tuna och farmodern i Skåne, vi i Stockholm.
Jag åkte ensam på jobbresa till Chicago när mina flickor var fyra och sex, lite större alltså men det var verkligen hemskt innan.
Minns när jag stod vid hissen och deras små fingrar stack upp ur brevlådan… Hejdå mamma… Jag var redo att packa upp allt igen kan jag säga. Men det gick bra, var borta en vecka, hängde på bluesställen och bodde på hostel!
Det är härligt och behövligt att längta lite också!
Är säker på att flickorna har det prima hos mormor och moster. Passa på att ha det toppen, snart är du hemma hos dem igen… utvilad glad och pigg. Då är man den bästa mamman 🙂
Åhh fy förstår dig!!!
Blev bjuden på en weekend till New York i våras men klarade det inte pga av navelsträngen =) Vi gör ett nytt försök nu i höst, ska ladda rejält tills dess och ”övnings lämna bort” de små =)
En natt hit eller dit men flera nätter känns…..konstigt.
och jag saknar dig.
Oh, I know the feeling. Har precis varit några dagar i Schweiz med min man. Barnen hade det urkul hos farmor och farfar, såklart. Ha det så härligt over there! LA kan liksom aldrig bli fel..
När mina var små bodde vi i Gävle så mina föräldrar jublade av lycka över att få ha barnen hos sig en vecka varje sommar. De är vuxna nu och jag blir så glad över att se att de där stunderna på tumanhand med mormor och morfar har gett dem en egen relation, en närhet som de inte fått annars. Snacka win win 🙂
Hej! Förstår vad du menar. Är själv så flygrädd så jag skulle nog inte klarat av det. Ville bara inflika med en liten annan aspekt. Som gift tar man för givet (i alla fall gjorde jag det), att man har barnen hos sig jämt. Så plötsligt vänds allt upp och ner och man har den där ångesten var fjortonde dag då man tvingas och måste lämna bort sitt barn till den andre föräldern i en vecka. Det var så fruktansvärt hjärtslitande i början och att ständigt behöva vara med om separation från sitt älskade barn. Dessutom den ende familjemedlem man hade ett tag. Men nu har åren gått och det går lättare och man tom ibland uppskattar sin egentid, men separationsångest kan jag lova att vi är många här ute som vet vad du talar om.
Kram
Åh, vad underbart, jag är såå avundsjuk på dig! Om vi båda skulle åka bort skulle min största noja vara att planet störtar och vår lilla tös blir föräldralös eftersom vi valde att åka båda 2. Jag är bra på att måla upp katastrofscenarion i huvudet sedan jag blev mamma…
Jag förstår precis! Har svår ”resfeber” och stressar upp mig ca en vecka innan jag ska åka. Dagen innan resan börjar det på riktigt. Jag mår pyton, och kunde jag i detta läge välja mellan att somna in och aldrig vakna igen eller fortsätta i det vidriga tillståndet, skulle jag lätt välja det första! Jag skakar, mår illa och har ångest ända tills jag kommer till incheckningen – då vänder det plötsligt och jag börjar sakat men säkert komma tillbaks till ett normalt läge. Det är denna vetskap, att det går över, som gör att jag fortsätter att utsätta mig för denna terror genom att åka på resor. Och då har jag inte ens barn!!!
Ha, jag fattade definitivt inte det innan jag blev mamma, men när min första dotter föddes hade jag angest i ca 5 MANADER innan en jobbresa pa en vecka till Afrika när hon var 11 manader. Det gick hur bra som helst, hon sa ’mamma’ när jag kom hem och sen dess har jag varit borta tva ggr till för jobbet – men samma hemska angest varje gang, trots att jag VET att barnen har det bra med sin pappa. Vi har ännu inte vagat aka bort bada tva samtidigt, men snart sa…