Okej! Nu släpper vi loss lite gästbloggare, dagens skribent heter Malin. Men först måste jag bara få säga ett par ord om Malin .Vi känner inte varandra egentligen. Men. Hon är en sådan där trogen läsare som jag vet hängt med länge, både här och när jag skrev på Expressen. Vi mailas ibland och för ett år sedan fick hon världens sötaste lilla dotter. Vissa dagar, när man liksom inte har någon inspiration eller känner sig hängig eller tjurig. När man inte har minsta lust att skriva ett förbannade skit. När man bara vill trula runt och inte meddela sig till någon endaste person, då kan jag tänka på Malin, på att hon ju alltid finns där och läser. Dyker upp i kommentarsfältet allt som oftast (och det är inte alla gånger vi tycker lika om allt) eller bara som en tyst bloggvän. Och så bestämmer jag mig för att sluta tramsa, skärpa ihop mig och klämma ur mig några rader. Om så bara för att berätta att jag är hängig eller vresig. För jag vill liksom inte göra henne besviken (vilket hon nog aldrig skulle bli förstås, det är mer bara en morot inför mig själv att tänka så där). Hur som helst. Malin har liksom blivit någon slags representant, ett ansikte, för er läsare. Och jag är så himla glad att hon fortsätter läsa. Hon och alla ni andra.
Okej. Nu är det Malins tur. Så här berättar hon:
” Tillsammans med tre kompisar var han på väg till Kopparvallen för att spela lite fotboll på lördagseftermiddagen den 17 juli 2004. På vägen dit blev 21-åringen nedsparkad och grovt misshandlad. Nu svävar han mellan liv och död.” (Falu Kuriren 040719)
”Mattias avled utan att återfå medvetandet till följd av sina svåra hjärnskador på Akademiska sjukhuset i Uppsala, den 21 juli 2004. Mattias, som till sin natur var en fridsam och trygg kille just på väg in i vuxenlivet, föll offer för en fullständigt oprovocerad våldshandling utförd av en 29-åring med 15 års kriminellt förflutet. 29-åringen hade tidigare samma dag rymt från en familjehemsplacering – en vårdform han just fått beviljad i stället för en fängelsedom på 8 månader. Efter två rättegångsförhandlingar (Falu Tingsrätt och Svea Hovrätt) samt ett överklagande till Högsta Domstolen, blev slutdomen 7 års fängelse för grov misshandel och grovt vållande till annans död m m.” (www.sockan.se)
Det är min lillebror de skriver om. Min älskade lillebror Mattias. Vi var tajta. Hängde ofta ihop. Daglig kontakt, gemensamma kompisar osv. Det känns fortfarande overkligt att detta drabbade oss. Men det gjorde det. Sorgen tog sig många uttryck och kom i många skepnader. Stiftelsen Mattias Ströms Minnesfond bildades 2004 för att göra något meningsfullt av det fruktansvärda som drabbat Mattias. Vi fick, och får fortfarande, ett otroligt gensvar och stöd från allmänheten. Fonden har under dessa 7 år gjort så mycket gott!
Livet gick vidare för att det måste gå vidare. 1,5 år efter jag förlorat min lillebror träffade jag min nuvarande man. Det sade klick. Vi var/är en match made in heaven. Det finns inget som är så gottgörande som kärlek. Inget är så meningsfullt som att älska. Han stärkte mig. Hjälpte mig att hitta tillbaka till den positiva, levnadsglada och målmedvetna tjej jag är. Vi gifte oss för ett par år sedan och har idag en underbar liten dotter på 1 år. Livet är bra! Jag är glad över att leva och jag gläds över det jag har. Jag bär med mig fina minnen av min lillebror. Och i hans namn och minne försöker jag bidra till att göra världen lite godare.”
Lämna ett svar