Bonnie har alltid funderat mycket. Alltid varit känslig och känslosam. Hon är liksom mycket människa. På alla plan. Och det är förstås alldeles underbart. Under en period i höstas var hon fobiskt rädd för björnar. Den senaste veckan har det plötsligt vänt och nu är hon livrädd för tjurar i stället. Lite oklart vad det kommer ifrån (inte från något hon sett på tv hemma i alla fall), men tjurar är hur som helst tydligen det läskigaste som finns. Att vi försöker resonera både logiskt och ologiskt, skojfriskt eller inkännande – på alla tänkbara sätt det går att resonera om tjurar för att hon ska komma ur det här, verkar inte bita något vidare.
Igår kväll förklarade Per (igen) att hon inte alls behöver vara rädd för tjurar därför att om det mot förmodan skulle börja ströva runt tjurar i trädgården så 1) har vi dörr på huset! 2) trappor upp till sovrummet och tjurar kan absolut inte gå i trappor och dessutom; 3) mamma och pappa är löjligt bra på karate så om vi någon gång skulle träffa på en ilsken tjur kan hon lita på att vi karatar loss tills den drar!
I morse. I hallen. När hon processat över natten, kom svaren:
Bonnie: För det första: Tjurar kan sparka in dörren! Nummer två: Jag är gaaaaaaa-nska säker på att tjurar VISST kan gå upp för trappor. För det tredje. Tjuren kan äta upp våra kläder.
Dessutom har vi fått lova att det absolut inte finns tjurar i Egypten dit vi snart ska åka på charter, och att vi aldrig kommer åka till Spanien där Bonnie snappat upp att det tydligen är packat med tjurar.
Alltså det här med att vara förälder ställer så många, oväntade, roliga, underbara, knepiga krav på en. Man måste ju älska det. Även om man bitvis känner sig rätt frustrerad i sin oförmåga att veta hur man ska hantera alla dessa fullkomligt oförutsägbara situationer och diskussioner som dyker upp dagligen.
Låter som att hon tittat på Pippi, sötisen.
Hat läst på lite om det där m rädslor eftersom min dotter är likadan. Tydligen får det motsatt effekt om Ma o pa försäkrar att saker inte är farliga, typ ”det är skumt att de så prompt menar att det inte är farligt. Det ÄR nog faktiskt farligt”. Bekräfta känslan och prata sen inte så mkt om det.
Japp, låter som Pippi på rymmen. Där fajtas hon med en tjur, men det är kossor som käkar upp barnens kläder. 😉
Sätt dig ner och titta på TV med barnen så förstår du lättare var deras rädslor kommer ifrån OCH kan bemöta rädslorna på ett bättre sätt.
Jag tycker att det är fantastiskt att Bonnie verkar fundera så mycket på allt möjligt, samtidigt förstår jag att det är klurigt att bemöta dessa rädslor och frågor ibland. Jag har själv en son (2,5 år) som är livrädd för utklädda människor, hittills har han stött på en tupp, en banan och en crocs-krokodil som skrämt honom till den grad att han pratar om det flera ggr i veckan. När vi var på Hamleys trodde jag att han skulle bli jätterädd för nallen som vandrade omkring där, men tvärtom ville han gå och hälsa på honom, han var väldigt försiktig förvisso, men ändå. Så nu har jag tänkt att skräcken kanske beror på ifall man ser ansiktet på personen under dräkten, nallen visade ju aldrig ansiktet utan såg ju faktiskt ut som ett jättestort gosedjur. Jag och hans pappa försöker att inte göra en stor grej av det här med hans rädsla, utan vi pratar om det när sonen vill och försäkrar honom om att den där tuppen inte kommer dyka upp här hemma. Nu har sonen börjat oroa sig för att tomten ev kommer hit på julafton och jag har fått lova honom att tomten lämnar paketen utanför dörren och att han inte behöver hälsa på honom om han inte vill. Men som sagt, det är klurigt att veta hur man ska bemöta rädslorna och frågorna alla gånger. Jag har en brorsson som varit rädd för allt möjligt, han är 4,5 nu, men tidigare var han rädd för allt ifrån flugor till alla bilar som inte var blå.
Låter som om karatekommentaren bet i alla fall… 🙂 !
Jag har också hört och läst om att man egentligen bara ska bekräfta och sen svara på eventuella frågor, dvs inte försöka resonera om att man inte ska vara rädd för tjurar. Det är ju samma sak med med oss vuxna och fobier, det spelar ingen roll hur många gånger nån säger att en liten spindel inte är farlig man är ju ändå livrädd. 🙂
Hon har inte sett på Madicken då? Låter som det avsnittet när de blir jagade av tjurar och måste klättra upp i ett träd på sin picknick.
Jag känner igen det här, när jag jobbade på förskola förut så hade vi en väldig diskussion om det här med tjurar under en samling. De var rädda men framför allt väldigt nyfikna på vad som skulle hända och om det faktiskt kunde komma en tjur till förskolan/hem. Vi kunde inte riktigt förstå vart denna rädsla/nyfikenhet kom i från men sen hittade vi en bok (Mamma Mu eller Petsson & Findus, om jag inte minns fel) som förklarade det hela… Kan det vara något sådant, eller kanske Pippi, Madicken eller något i den stilen?
Jag gillar den svåra definitionen för de små av vad som finns på riktigt och ej: Finns det dinosaurier? Spöken? Drakar? – Nej
Men det finns tigrar, hajar, lejon? – Ja.
HIhi, gillar hon pippi? Pippi på rymmen – Där fightas ju pippi mot en tjur, o vid ett annat tillfälle äter några kossor upp tommys å annikas kläder medan de badar i sjön. 🙂 Kikade på detta i morse med min dotter 🙂