Ni är några som undrat hur mödravård och liknande funkar här i USA? Det är inte alls så tråkigt ämne som det låter, så ni som redan nu överväger att sluta läsa, vänta lite! För det första: Här får man ju välja en barnläkare, eller i mitt fall barnmorska (fick lite panik av allt snack om snajdiga Beverly Hills-mansdoktorer i Porsche) och tänkte att en trygg gammal midwife kanske skulle vara mer inkännande – den här personen är sedan med en genom hela graviditeten och är den man sedan ringer mitt i natten när det är dags att föda. Så får hon vackert ta bilen till sjukhuset och hjälpa till att få ut pysen. För det andra: Mitt ”MVC” ligger på Rodeo Drive. Mellan Saint Laurent och Louis Vuitton-butiken faktiskt. Och jag tänker att när vi sen flyttar tillbaka till Sverige och bebisen växer upp och börjar jobba på ICA och tycker att livet är toppen, kan hen alltid ha som spännande partytrick att dra fram, det här med sitt flärdfullt kantade fosterliv på Rodeo drive bland turistmassorna i Beverly Hills.
Nr 3: Har man en sjukvårdsförsäkring som vi har (genom Pers jobb) så är detta med graviditet och förlossning en fullödad business. Från dag ett överöser mottagningen en med olika valmöjligheter som om man inte passar sig och tänker efter låter väldigt rimliga. Det är tester hit och tester dit. Vacciner och helgarderingar med hängslen och livrem där man kan ta reda på den exakta risken för olika ”defekter” ens baby kan tänkas ha. Innan jag fattat allt detta tackade jag lite slarvigt ja till ett av de där testerna – och när det tyvärr visade sig att jag var bärare av en ”defekt” som skulle ge en 25%-procentig chans att bebisen hade en viss åkomma – OM det sedan visade sig att Per var bärare av samma gen. Jaha? Vad gör man med den informationen då? Va? Jag skulle aldrig välja bort ett barn för en sådan här sak – aldrig – så varför behöver jag då veta? Det resulterar ju bara i en massa oro och onödiga tankar. Att det finns en risk att barnet jag kommer få är sjukt vet jag ju redan – så är det ju med alla barn, det är en del av processen Det finns aldrig några garantier att bebisen som kommer ut är ”perfekt” – enligt regelboken då alltså. Men hur den än blir så kommer den ju vara perfekt i mina ögon, eller hur? Sedan denna omtumlande upplevelse säger jag förskräckt NEEEEEEJ så fort de kommer dragandes med nya testmöjligheter.
Men idag på barnmorskebesöket fick jag en ny lunta med papper och någonting att verkligen tänka på och googla: Möjligheten att spara stamceller från navelsträngen. Att kunna ha dessa till hands skulle ju förstås kunna vara något man tackar sig själv och gudarna för att man gjorde den dagen bebisen visar sig vara sjuk och friska stamceller kan rädda liv. Och händer det är man förstås evigt lycklig att man betalade de där nästan 30 ooo kronorna (plus årshyra för ”förvaring” av provet) – men samtidigt. Jag kan ju inget om detta. Det är så otroligt lätt att bara ja, ja, ja. jag betalar vad som helst som kan rädda mina barn och skydda dem från hemskheter – men hur vet jag att de här girigbukarna till företag inte bara hepp – går i konkurs en dag och där försvann mina celler och min investering? Eller hepp !- tjugo år senare – varfan är mina stamceller när jag som bäst behöver dem? Ah. Att ge sig in i detta googelträsk känns ohyggligt svårmanövrerat och läskigt.
Ni fattar lite vad jag snackar om va? Det är förstås fantastiskt på ett sätt med alla möjligheter som finns (om man bara kan tänka sig att betala förstås!) – men ibland vill jag bara skrika MEN JAG VET VÄL INTE!!! NI FÅR BESTÄMMA!
Lämna ett svar