Var hemma med Rio igår, hon var snuvig och lite hostig, men mest av allt var vi kanske bara sugna på några timmar för oss själva, hon och jag. Vi låg i sängen och slappade, kollade youtube-klipp och killade varandra mest hela dagen – med undantag för en liten avstickare till trädgården när Rio bestämde att hon vill ha picnic och att vi skulle äta jordnötssmörsmackor och dricka äppeljuice. Så så fick det bli.
Det är fint att vara ensam med en unge i taget i bland. Det är bara då, och kanske vid läggdags, som man får reda på detaljerna. Igår fick jag till exempel bland annat veta att Rio gråtit tre gånger i skolan sedan hon började nya junior kindergarten-klassen för ett par veckor sedan. En gång för att hon saknade mig, en gång för att hon fått en makaron i skon och inte kunde få ut den (”Men du kunde väl be en fröken om hjälp?, föreslog jag. ”Nääää. Jag ville kunna själv”, svarade hon. Förstås. Världens mest självständiga lilla unge) och en gång för att hon släppt en liten prutt som någon annan i klassen påpekade luktade äckligt och allt detta plus att fislukten ”aldrig ville gå iväg” blev så beklämmande att det till slut ledde fram till den tredje gråten.
Fredagen blev inte direkt sämre för att den avslutades med att jag och Per tog min midnattsblå Mercedes cabriolet 1979 till downtown och såg min favoritopera (ja, utan att vara en operaexpert på något sätt kan jag ändå säga att jag har en sådan) Verdis ”La Traviata” med operans konstnärliga ledare Placido Domingo i rollen som Alfredos ångerfulle far.
Lämna ett svar