Någon har sagt att det ofta blir så många barn i en familj som mamman har syskon. Pappan har väl i och för också sitt säg i saken, men det är ändå kvinnan som ska vara gravid och allt det där, och inte sällan blir det hennes referensram kring familjebildning som styr de där besluten. Jag har både helsyskon, halvsyskon och plastsyskon som känns som helsyskon – så vad som känns som ”normalt” vad gäller syskonmängd när det gäller min egen familjebildning, så har jag liksom ingen kompass alls. Jag har liksom alltid tänkt att jag ville ha tre barn. Och när Bonnie föddes var jag direkt sugen på att göra’t igen, så att säga. Men sen tog det liksom stopp. Jag är så sjukt bekväm och belåten med livet som det är nu. Vi har två svincoola brudar som jag känner att jag klarar att räcka till för. Knappt i och för sig, men det går. Jag älskar att inte vara gravid, och jag älskar att inte behöva byta blöjor eller jaga runt efter en dödsföraktande 1-åring. Men samtidigt; varje gång jag ser eller håller i en sån där miniliten bebis tar något djuriskt i mig över och vill bara göra bebis på bebis på bebis tills det tar slut någon gång. Och tanken på att de där småbarnsåren skulle vara över för min del nu – den känns väldigt sorglig faktiskt.
Så jag tänkte att vi kanske kunde diskutera det här lite? Jag tänker mig att jag inte är ensam om att fundera om hur många eller ens om man vill ha några barn? Det brukar alltid bli så sjukt bra snack i kommentarsfältet och gränslöst med bra input och nyttigt att tänka på – och ni som har tre eller flera barn, hur funkar det? Och vi behöver ju inte bara dra allt det härliga – utan kanske sanningen… liksom?
Lämna ett svar