Med den här bilden vill jag illustrera min mentala status just nu. Det här med att vara fullproppad med gravidhormoner alltså, herrejävlar vad det ger en skinn på näsan. Vilket är ett ganska så milt sätt att formulera att jag har nära till att bli ganska så bitchig – snabbt. Inte privat så mycket som i jobbsammahang. Jag mailar dagligen folk och förklarar att jag INTE TOLERERAR både det ena och det andra, sätter mig på tvären och ACCEPTERAR helt enkelt inte saker hur som helst. Grejer jag i vanliga fall mest kanske bara hade suckat och jaha-at mig över och sen bitit ihop och fixat. Men inte nu inte. Inte nu när jag blivit ett gravid-rivjärn som tydligen vet exakt hur jag vill ha allt, och blir det inte så blir jag ett MONSTER! Och jag vet faktiskt ärligt talat inte om jag överdriver nu, eller om det verkligen är så här. För självinsikten är precis som ödmjukheten som bortblåst. Hoppas detta är en fas och att jag snart går in i det där blida, vaggande, kanske något mer gråtmilda och moderliga stadiet – för även om jag på ett sätt gillar att vara lite mer bestämd och inte så satans jävla undergiven som jag i vissa sammanhang ibland kan bli, så är det läskigt att inte riktigt känna igen sig själv. Om jag kunde komma ut på andra sidan och vara någonstans mittemellan dessa två så här i mitten av livet – det vore kanske egentligen det allra bästa. Ska bara hitta avstängningsknappen på monsterdelen och behålla rivjärnsbiten först bara.
Att bli mer bestämd har jag faktiskt sett som en av de få fördelarna med att vara gravid! Har tex haft världens följetång med Handelsbanken för att få igenom en utlandstransaktion & det slutade med att de debiterade MIG när eländet inte gick igenom. Vanligtvis hade jag muttrat, klagat & gnällt – men inte gjort något åt det hela. Nu, med lite gravidjävlaranamma i ryggen, skrev jag tillbaka & stod upp för min sak & idag gav de mig rätt & debiterade tillbaka kostnaden. Så skönt att våga ge mitt perspektiv, inte backa & få rätt!
Privat får jag bita mig i läppen lite då & då, speciellt när folk känner för att komma med kommentarer om hur jag ser ut. Även när det är menat i all välmening, som när min svärfar säger ”You look greeeeat!”. Då vill jag bara väsa ”No I don’t, you just say that because you feel obliged”. 🙂
Haha, känner så igen mig i detta alltså! Exakt såhär är det för mig med 🙂
Det är rätta takter, på dom bara! Den gråtmilda moderligheten kommer tids nog ändå. Jag tycker faktiskt att föräldraskapet i sig gjort mig mycket tuffare. Jag har mycket lättare nu för att säga ifrån och stå upp för min sak.
Åh I wish!
Jag har gått från det till tvättsvamp. Gråter av minsta motgång.
Som häromdagen var det en tant som skällde ut mig (nej i verkligheten påpekade väl hon barskt) att jag inte skulle låta hunden kissa på folks bilar. Vilket jag så klart INTE gör. Jag försökte visa att han inte gjort det utan stått och nosat på glasspapper men hon vägrade. Vilket resulterade i att jag började böla och bröla och gick hem med hunden som inre fick mer än 200 meters promenad stackaren.
Du skulle ha gått till motattack. Det gör jag i sådana situationer numera. Ingen idé att försöka förklara för folk som ändå inte vill förstå. ”Hållkäften din arroganta kärringjävel” hade varit på sin plats där! Kom ihåg att samtidigt gå bestämt emot personen ifråga också. 🙂
Ja jag borde väl det! Får hoppas lejonmamman i mig vaknar snart 🙂