Jag saknar min bästis Lovisa. Vi har känt varann sen vi var små och har varit inflyttade mariestadare tillsammans här i Stockholm hela 00-talet. Men så i höstas drog hon till Malmö, och sedan dess känns Stockholm på något vis mindre hemma. Fast jag gissar att jag kommer vänja mig vid mitt nya Lovisa-lösa Stockholm så småningom. Mot min vilja.
Igår kom hon hur som helst hit på besök. Bonnie älskar Lovisa. NU! Nu kommer hon!, stod hon i hallen och tjattrade vid minsta billjud utanför hela kvällen. Det var värre än väntan på tomten på julafton. Och när hon sen väl anlände gav Bonnie Lovisa en snabbkurs i alla sina lekar och leksaker. Och efter det var det minsann Lovisa och ingen annan som skulle läsa godnattsagan. Det där med personkemi blir extra tydligt med barn. De låtsas ju liksom inte gilla någon de inte gillar (fast å andra sidan gillar de ju de flesta), och de håller minsann inte tillbaka ett dugg när de är någon som känns lite extra mysig och bäst. Som gudmor Lovisa.
Lämna ett svar