Det är väldigt påtagligt hur känslorna för ens nyfödda barn mycket påminner om stark förälskelse. I början. Man kan inte riktigt förklara varför, man bara vet – hela kroppen säger att man hör ihop. Det där ständiga behovet av beröring. Att vara nära. Att veta att allt är som det ska. Och att man ibland liksom får en pang som sprider sig som varm, söt sirap från hjärtat och ut i kroppen när man plötsligt slås av insikten om att det är vi. Du och jag. Du är min. Åtminstone i just detta nu. Den där känslan av kärlek som liksom… känns. Fysiskt. Som värmer på insidan.
Så otroligt vackert skriven. Är så kär i min lilla åttamånaders tjej. Så lycklig att få vara med om en sådan oförbehållslös kärlek för andra gången!
Skriv din kommentar här!Men så lik hon är sin syster. En riktig liten sötnos
Hon är så söt! 🙂 Jag kan bara föreställa mig den underbara känslan man har för sitt nyfödda barn! Din beskrivning låter så fin och härlig. 🙂
Funderade även på när man får reda på vinnaren av din Marc By Marc Jacobs väska? 🙂 Går och tänker på det varje dag.. 🙂
Härligt skrivet!
Nu längtar jag (om möjligt) ännu mer tills vår lill* anländer. Ca 4 månader till får vi hålla ut 🙂
Rio, precis som sin syster, är otroligt söt!
Det låter helt underbart! (= måste vara en fantastisk känsla…
Kram
Vilken bedårande flicka! Lik Bonnie men lite mer hår, eller hur?
Vad lik Per hon är ! så söt (hur dumt lät inte det :))
Så himla bra beskrivet. Känner precis likadant för min sex månaders bebis som faktiskt också heter Bonnie. Det är underbart att ha fått barn.
Ja men precis så är det!! Sitter på jobbet nu och tänker jag på min lillskrutta så är det något slags förälskelse-pirr som sprider sig i hela kroppen… Och detta är ändå ett år senare 🙂 Ljuvliga unge!
åh precis så är det!
Skriv din kommentar här!
Vilken goding! Visst är hon otroligt lik sin pappa?
Du beskriver det väldigt bra!! Supersöt bild.
Kärleken till ens barn växer för varje dag. Trodde inte man kunde älska sin 2:a lika mycket, men hjärtat gjorde plats på samma sekund lilla Lou tittade ut. coolt!
Fint skrivet och precis just sa ar det 🙂 Det ar val darfor det aldrig riktigt gar att tanka, det har var sista bebisen, suget finns alltid dar… sa kanske en till (aven om det inte blir det sa i slutandan)
Ja det PRECIS så jag känner för våran lilla dotter! vårat första barn och det är helt sjuk hur mycket kärlek man kan känna! Det bästa är ju att för varje dag som går så känner man ju bara ännu mera kärlek till det lilla fröet =)
Kärlek är vad det är! Kallar mina älsklingar för hjärtevärmare för det är vad de gör.
Är i vecka 33 nu och har börjat längta riktigt mycket. Fattar inte hur jag ska kunna älska någon lika mycket som jag älskar min 4-åring så det känns så härligt att läsa om din nyförälskelse! Tänk att ha TVÅ små att älska. Njut av din lilla cooling, såå fin!
Neej. Känner inte igen mej. Alls. Tyvärr! De där samhörighets- och älska-förbehållslöst-så-jag-går-sönder-känslorna kom inte förrän min lilla var säkert ett halvår, om inte mer. Jag trodde och kände att jag var världens sämsta mamma när min dotter precis kommit på grund av det, och att jag var alldeles ensam om i världen om att INTE känna den där lyckopirrande förälskelsen från dag 1, jag kände snarare främlingskap, förvirring och – jo, till och med lite avsmak. Jag mådde inte bra, förlossningsdeppan var ett faktum, men det förstod jag inte då. Jag stängde in alla förbjudna känslor och skuldbelade mej själv otroligt mycket. Berättelser som den här – som det finns mängder av på nätet och i graviditets- och bebistidningar – bidrog än mer till känslan ”det här var ett misstag, jag borde inte få vara mamma”. De uppriktiga berättelserna från såna som kände som jag fattades i mediebruset till stora delar, på sin höjd inskjutet i bisatser om ”baby blues”.
”Njut!” ”Tiden går så fort!”
Jo, tjena – det där provocerade!
Min mission får bli att berätta för nyblivna mammor som inte har turen att drabbas av omedelbar förälskelse till sina små gryn att det är helt okej! Det löser sej! Det kommer sen! Det är kanske till och med lika naturligt att inte känna störtförälskelse i en liten person man inte känner efter att man precis gått igenom om det mest smärtsamma och omtumlande man någonsin gjort i hela sitt liv. Puh.
Det här blev långt. Men viktigt tror jag! Allt är inte rosenrött för alla – och det är normalt!
Tack för mej.
Fint skrivet 🙂 Jag har det fortfarande så, 18 månader efter han blev fødd, det är fantastiskt 🙂
Åh vilken fin liten bäbis! Lik sin storasyster också. Jag är fortfarande helt kär i min 9-månaders son så att jag blir helt varm i hjärtat varje dag. Har världens bästa, snart 2 år, dotter också.
Anna-Fia: Allt är inte rosenrött för mig heller. Och även om jag inte känner igen mig i din berättelse så tror jag nog att de flesta upplever det som att kärleken till barnet är något som får växa till sig och bli större och större med tiden. Däremot tror jag nog att de flesta är ense om man ändå känner en samhörighet på något sätt med sitt barn. Du stannade ju och tog hand om din baby eller hur? Någonstans, trots baby blues, måste du ju ändå känt och vetat att ni hörde ihop, även om allt inte riktigt var som du tänkt dig. Eller?
Varför blir det centrala här att ”jag måste ha känt och vetat att jag och bebisen hörde ihop”? Är det för tungt att höra att det inte är så alla gånger för alla? Funkar det inte med bilden av moderskapet?
Jag kände inte för mitt barn i början. Att vi hörde ihop var en tankekonstruktion, eller ett tankekonstaterande snarare kanske. Inte en känsla. Jag tog hand om mitt barn, mekaniskt – jag var ju hennes mamma – jag måste göra det, måste klara av det. Känslomässigt var jag inte där. Känslorna var snåriga, krångliga, obehagliga, overkliga. Jag ville inte vara nära, inte mata, inte ta om hand – jag ville bara överleva. (Men naturligtvis var jag nära, matade, tog om hand.) Jag sörjer att den första tiden blev så här och hoppas innerligt att det inte händer när – om – det blir en nästa gång.
Sedan när det vände var det magiskt. Jag såg mitt barn i ett nytt ljus. Hon blev min – min älskade älskade lilla unge, det bästa som hänt, jordens finaste, jobbigaste, underbaraste, märkligaste lilla mänska.
Det där kommer, med andra ord, för mej som för andra.
Det viktiga för mej i samband med det här ”Pirr i magen-kär”- inlägget är att framhålla att det inte alls alltid ”bara känns att man hör ihop” när man fått en liten bebis. Men att det gör det i sinom tid.
De första tre veckorna kunde jag utan problem åka iväg en timme eller två för att uträtta något ärende. Hade väl inte riktigt ”bondat”. Sen växte bandet sig så starkt att nu vill jag ha med henne precis överallt! Alla som vill får hålla henne osv men jag vill verkligen inte lämna bort henne. Inte än. Vi hör liksom ihop. Men jag är inte knäpp eller så, hon sover i egen säng och umgås massor med sin far och släkt. Vill bara inte lämna bort henne. Älskar henne så!!!
Underbar är hon! Och unna dig att uppslukas av kärlek till det där lilla livet. Den kärleken kan man leva på och minnas livet när det var som allra mest vibrerande levande.
Anna-Fia: Jag är helt för att ”avheliga” moderskapet, jag kan störa ihjäl mig på alla präktiga bilder av hur morsor förväntas vara. Men du har rätt i att det för mig är svårt att förstå hur jobbigt och konstigt det måste vara att inte känna samhörigheten med sitt barn. Men jag är glad för din och andra som känner och känt som du att det kommer. Bara kanske inte när det förväntas göra det.
Den direkta gränslösa förälskelsen till den nyfödda bebin tycks ju vara en modern efterkonstruktion. Gå tillbaka 100-150 år då varje familj fick ca 6-7 barn (varav flera dog i ung ålder) var den i dagens mått mätt känslokalla relationen till spädbarnet det normala. Då barndödligheten var hög och något man som förälder ”väntade sig” var det onaturligt att fästa sig vid barnet så tidigt som i spädbarnsåldern. Därför är ju den här känslan av att kravlöst älska sitt barn som en tok vid första mötet ett rätt intressant ämne. Inget är ju såklart bättre eller sämre men värt att reflektera över att vi alla är olika och kanske fundera över varför.
gud vilken söt liten snorpa du har : )
Mallen, det ligger mycket i det där tror jag. Jag tror personligen inte att det krävs en förlossningsdeppa för att inte känna tokförälskelse för sitt nyfödda barn från första stund. Jag var lite inne på det tidigare också; det är kanske naturligt att inte omedelbart älska en okänd liten varelse, det kanske snarare är en känsla man söker intensivt och därför upplever sej finna. Eller så är det bara olika, som sagt.
Så otroligt fint skrivet!
Åh herregud så söt hon är. Underbara ord!
Men åh, visst är det så! Herregud vad man bli förtrollad av sin lille. Min son gör mej helt bubblig av lycka!
Åhh.. Vilken liten sööööötis!!
Anna-Fia jag instämmer med dig, jag kände inte alls någon samhörighet, gjorde allt för att lämna över min son till pappan. Jag fick ångest så fort jag tog i honom. På BVC sa dom bara att jag var trött och slutkörd och att kärleken skulle komma sen. Kärleken kom men det tog nästan 8 år innan jag kunde se honom och känna kärlek till min son. Jag sörjer att vi inte fick den där djupa samhörigheten från början. Men jag är glad att hans pappa tog ansvaret och det är jättefint att kunna se hur fint dom har ”bondat”. Jag vet inte om det berodde på att jag genomgick kejsarsnitt. Jag vaknade efter 3 timmar efter att jag blev sövd och under den tiden var sonen med sin far och jag var helt väck i flera dygn av morfinsprutor och infektioner osv. När jag äntligen var frisk och fick åka hem så kände jag att det inte var min son. Jag inbillade mig att dom bytt bort min son på förlossningen när jag var nersövd. Jag var helt väck.
Du är ju mamma nu….kanske till och med hönsmamma ! 😉
Den kärleken går aldrig över… synd bara att dom växer så himla fort. Min största är ju snart 16, jag kollar honom fortfarande när han sover… (miste min förstfödde, därav överbeskyddande) pussar han godnatt och sitter bredvid han när han är magsjuk mm.mm…. de går inte över, hur ska de gå när dom flyttar?