Om någon berättat för mitt yngre jag att jag som snart 35-åring och gift tvåbarnsmorsa skulle sticka till stranden i Birkenstock och med picknick packad i min Fjällräven Kånken hade jag förmodligen gråtit över den totalförlorade (och inbillade?) coolhet jag en gång haft. Två så ikoniskt meganördiga varumärken och mode faux pas – på en och samma gång? Men. Med den lilla tvisten att båda nu liksom gått varvet runt och plötsligt börjat säljas i de hippaste butikerna världen över. Jag tänker på den enorma tjänst Phoebe Philo gjorde Birkenstock när hon till våren 2013-visningen av Célinekollektionen designade sin egen tagning på Birkenstocks klassiker: en rejäl sandal med korksula, breda remmar och fodrad i mjuk päls. För Phoebe Philo är med sin pricksäkerhet en av världens just nu mest inflytelserika trendsättare vågar jag påstå. Vogue beskriver hur hela den ängsliga modecrowden på just den här visningen drog en lättnadens suck när de fick syn på sandalen. ”Äntligen! En bekväm sko! (Som visserligen inte är särskilt vacker eller läcker, men strunt samma, säger Céline att den är okej så är den okej. På med skiten bara!)”. Sedan dess måste Birkenstocks varumärkesaktie skjutit i taket. För alla vi som varken har råd eller lust att lägga tusentals pix på Celine-tofflor går givetvis direkt som en skock dumma (men komfortmedvetna!) får till Birkenstock och slår till på själva urmodern, så att säga.

Ja ja. Det är intressant hur man kan gå från att tänka så här om en trend:  ”Ha ha guuuu, det där ängsliga modefolket kan man visst lura till att ha på sig vad som helst” – klipp till; ett år senare: ”Jag skulle vilja ha de där eh… Birkenstocksen i storlek 38, tack.”

Bakom Kånken finns dock ingen Phoebe-effekt. Den har jag varit lika lojal både under perioder när den varit utskrattad och bortdömd, när den var grungigt alternativrätt på 90-talet och nu – när jag uppskattar det medföljande praktiska sittunderlaget kanske mer än något annat med väskan.